Svärmor "tar över"

Ni behöver inte använda det de handlar ni kan låta det ligga oanvänt och sen sälja det på tradera eller skänka bort  det

Jag förstår verkligen det besvärliga med din situaton, är inte i närheten av samma situation själv då min svärmor inte verkar bry sig nämnvärt och min mamma har ganska dåligt ställt så vi har köpt allt själva och förväntar oss inte få nått heller. Men hade jag varit du hade jag tänkt som så att att det är ju din svärmors pengar, vill hon slösa dom på prylar ni inte kommer använda får hon skylla sig själv. Hade hon inte köpt grejjer hade ni ju ändå fått köpa grejjer själva så ni kan ju likaväl handla det ni vill ha så får hon ha grejjerna hon handlat hemma hos sig. Får ni en vagn av henne som ni får välja själva är det ju bara ett plus och resten kan ni ju strunta i om det tex är ryschpyschiga kläder som ni aldrig skulle ta på bebisen :)

Men jag måste säga att jag är lite glad över att vi inte fått nått till bebisen så slipper man "låtsas" tycka om det och kanske framstå som otacksam och istället bara ha saker man gillar till bebisen. Men vagn va dyrt så den hade jag inte tackat nej till om någon velat betala

Jag känner verkligen igen mig, är vi väntade vårt första barn var det som att folk kastade barnsaker på oss, absolut inte bara svärmor, även min mamma och andra... Jag tyckte också det var jättesnällt, men kände att jag gärna ville köpa saker själv också och det gjorde jag, lite grann.
Det är självklart jobbigt för dig och det är klart du ska prata med dem, men om jag hade varit i din sits igen (för jag var iaf i en liknande) så hade jag bara låtit de köpa vad de ville... Kanske med undantag för stora saker, som spjälsäng som man vill välja själv... Jag tror absolut att de kommer lugna sig.

(Nu är första barnet drygt 2,5 år och andra barnet nästan 6 mån.
Kan tillägga att vårt första barn var allas första barnbarn och även barnbarnsbarn.. :) )

Nu har jag inga barn men jo, förstår vad du menar. Dock tycker jag att du överreagerar. Sätt på ungen "farmors" kläder när ni hälsar på och handla du det du vill ha och använd detta övrig tid så blir alla glada. Tänk vad toppen att ha en farmor som ser en som sin största guldklimp! Tänk dig in i det! Jag har aldrig träffat min farmor, skulle ha älskat att vara ett avgudat barnbarn!

Några har inga mor och farföräldrar alls, några har det men då är de alldeles för ivriga och vill för mycket...det är svårt att vara lagom....

ja urk, nu har jag inte vart med om så extremt alls men det kändes lite så när det närmade sej bf med mitt första barn att hon gärna ville kolla upp så jag hade allt, i efterhand så här så handlade hon ju faktiskt inte direkt nåt, inte innan bf, det kom små presenter med tiden osv som störde mej nåt enormt då eftersom jag fick så grymt mycket kläder när barnet föddes så jag handlade knappt nåt själv på hela första halvåret..., för det var mitt första barn och det kändes som att jag ville planera och införskaffa allt själv.Jag ljög ibland för att slippa få saker innan...Allt var så på överhuvud taget när vi skulle ha /fick första barnet, det blev mer än jag klarade av...
Nu när jag har 2 barn tar jag faktiskt gärna emot kläder och små saker, för det händer inte ofta alls längre, däremot är hon toppen som insett att om hon ger mej presentkort på Lindex så får jag ju välja själv men hon bidrar....sånt är jobbigt i början men det avvtar ju mer barn man får och ju äldre dom blir

Jag vet EXAKT vad du menar. Det låter precis som min egen kära Svärmor. Självklart är jag oerhört glad över att hon vill vara en engagerad Farmor till mitt barn, men det är MITT barn, inte hennes (det känns så ibland, särskilt när man är där och hälsar på). Hade inte amningen fungerat och jag flaskmatat min son hade jag nog inte fått hålla i honom över huvud taget när jag är där... 
Hon har ju faktiskt två yngre barn själv (10 och 11) som verkligen skulle tycka om den uppmärksamheten som nu mitt barn får istället. Och då känner jag mig nästan lite skamsen över att ha fått barn, eftersom två av hennes egna kommer i skymundan hela tiden.

(Tilläggas bör att hon innan hon fick reda på att jag var gravid ytterst sällan hörde av sig, och nu känns det som att hon vill ha koll på läget precis hela tiden). 

Intressant att man som svärdotter blir så mycket viktigare när man väl blir gravid. Förstår inte svärmödrar att man kunde bli det och borde vara viktig tidigare.

Usch känner igen mig alltför väl. Har alltid älskat min svärmor men sedan vi fick barn har ngt gått ruskigt fel. Min man har enligt mig en lite för tajt relation med båda sina föräldrar. De pratar i tel flera gånger per dag och vi träffar dem mer eller mindre varje dag även om det inte alltid är planerat. Jag är så less på det och särskilt nu när min svärmor kommer med goda råd hela tiden och anser sig ha nästan ensamrätt på vårt barn när vi ses.

De hämtade oss från bb eftersom vi själva inte har någon bil och enligt min make måste det ha blivit ett missförstånd för min svärmor bar ut vårt barn från bb. Fick tillbaka den lille först när vi skulle gå in i hissen hemma. En liknande situation uppstod veckan efter då vårt barn blev sjukt och de körde oss till sjukhuset. Hon tar barnet och sätter sig i bilen och håller honom hela vägen till akuten. Han satt inte i barnstolen för att hon inte tyckte att det var någon ide. Hela scenariot utlöste en ångestattack hos mig eftersom det är ngt son jag har problem med. Slutade med att vi blev inlagda alla tre eftersom jag mådde så dåligt.

Jag vet att jag i dessa situationer borde ha sagt till min svärmor att jag ville hålla MITT barn men jag känner inte att jag ska behöva det. Är arg på min svärmor för att hon inte tänker sig för och min man är arg på mig som är arg på henne. Det hela har blivit en cirkus och jag har svårt att umgås med svärmor som jag tidigare umgicks med som en vän på tu man hand.

Oj det här blev långt... Behövde nog skriva av mig...

Min svärmor har lugnat sig lite sen vår lilla kom (hon är 4,5 månad nu), hon är inte lika mycket "in our face". Men visst märker jag att hon ibland tvivlar på min/vår förmåga att ta hand om hennes barnbarn. Det är dock en åsikt jag ger blanka fasen i, hon har redan uppfostrat sina barn och oavsett hur mycket hon tror sig veta om hur barn "funkar", så känner hon inte mitt barn bäst, det gör jag. Nu har vi ett annat "problem", nämligen att dottern vägrar vara hos farmor, hon blir hysterisk varje gång farmor är i närheten och ibland räcker det att hon hör hennes röst. Det är visserligen farmors eget fel, men det förstår hon inte själv. Hon pratar ofta med hög röst, använder ironi och låter arg när hon "skämtar" med tösen. Gör också grimaser och konstiga ljud, så liten blir rädd och orolig och farmor är gärna där och "rycker" henne ur famnen på andra när hon är lugn. Annars är tösen social och glad för de flesta. 

Det är oerhört viktigt att ha en partner som förstår att det blir ett problem när svärmor inkräktar på något så heligt som ens barn och ens föräldraskap och som är vuxen nog att säga ifrån sina mamma, "Vi är glada att du bryr dig så mycket om NN, men du går för långt och det är inte okej". För det är inte DITT krig som du ska behöva utkämpa själv. Jag har tur, min sambo känner precis som jag (även om han älskar och respekterar sin mamma) och han har inga problem att ryta ifrån/säga till när hon "pinkar på vårt revir". När vi kom hem från BB, två dagar efter dottern föddes så var allt vi såg fram emot lugn och ro och att få landa lite. Jag hade varit inlagd sista två veckorna av graviditeten pga havandeskapsförgiftning, blev igångsatt och hade en jättejobbig förlossning, varpå jag fick stanna kvar två dagar för att mitt blodtryck skulle gå ner. Första natten hemma blev katastrof! Vi fick inte till amningen och bebisen grät nästan oavbrutet i 8-9 timmar. Andra dagen var vi helt utmattade, men fixade måltiderna bla med tillägg som vi fått från sjukhuset. Tredje dagen hemma så kom farmor och farfar och skulle hälsa på, då kunde de inte vänta längre (fast de hade sett henne på sjukhuset, visserligen genom en glasruta, men ändå..). Vi var så trötta och ville bara vara ifred och det blev ett fruktansvärt stelt besök. När svärmor pratade med sambon dagen efter, så uttryckte hon sin missnöjdhet, att svärfar grät lite på vägen hem och att de aldrig hade känt sig så ovälkomna någon gång.. 

Du kanske behöver trampa svärmor på fötterna några gånger, men om du låter henne "pissa på ditt revir" så kommer det aldrig att sluta!  DU är barnets mor, DU bestämmer vad som är bäst för honom/henne. Tråkigt att din man inte klippt navelsträngen än, men du ska inte behöva känna dig överkörd när det gäller ditt barn! Jättekul att farmor vill engagera sig så i sitt barnbarn, men hon har ingen rätt att köra över dig och dina känslor.