ADD symptom hos vuxna

Tack för den här tråden! Nu känner jag mig inte lika hopplös och lat längre. Jag ska ringa läkaren och be om en utredning för jag känner igen mig i det mesta här i tråden!

Hej igen allihopa!

Jag har skrivit en gång tidigare i tråden men annars så har jag mest följt med och läst. Jag själv är inte diagnostiserad med ADD/ADHD men jag känner igen mig i väldigt mycket. I stort sett allt faktiskt.

Det jag har mest probem med är att jag är så otroligt seg i starten, det tar otroligt lång tid för mig att komma igång och jag hamnar alltid i panik tidsmässigt. I skola/jobb så fungerar jag bäst med en fast deadline men då sitter jag alltid två hela dygn innan deadline för att jag inte har gjort något alls innan.

En annan sak som jag lider något så fruktansvärt av är att jag reagerar väldigt kraftigt när någon ändrar något som vi har planerat. Jag klarar inte av att saker och ting ändras i sista sekund och det här är speciellt jobbigt eftersom jag är livrädd för att driva bort min underbara sambo.  Ibland krävs det bara att det finns planer i mitt huvud att ikväll så ska vi äta middag och se den filmen och det gör vi också men om han sen får ett sms av en kompis som vill ta en öl och han vill göra det så blir jag helt knäckt för det finns ju inte med i min planering. Det är så otroligt jobbigt att leva med och jag vet att jag är jobbig att leva med.

Jag har i alla fall fått fram ett system som fungerar för mig som egen företagare, jag har gått ihop med en annan frilansare och ska göra filmprojekt tillsammans där jag ska ha hand om kundkontakterna, göra förarbetet, vara med på inspelningen och sedan sköta resterande kontakt med kunden medan den andra redigera/slutför arbetet som fungerar super för mig som älskar att dra igång nya projekt men ha svårt att slutföra.

Jag har även haft problem med PMS och monsruösa humörsvängningar och ångest som jag nu fått sertralin för och den tar bort ångesten och lindrar min PMS, MEN jag blir så extremt hyper. Jag är det sedan innan och min rastlöshet går över styr nu. Jag kan inte sitta och se på TV utan att ha mobilen, datorn eller något annat i händerna, jag kan inte sova på nätterna utan jag somnar alltid runt 6-snåret. Även innan jag fick problem med sömnen så har jag alltid kännt mig trött och orkeslös utan förklaring av läkare  så jag är både trött, hyper och rastlös på samma gång hur man nu kan vara det. Nu har jag insomningstabletter men de vill jag inte använda för länge då jag tidigare har hamnat i den sitsen att jag missbrukar tabletter.

ursäkta att det blev långt jag kände bara att jag behövde skriva av mig men det största problem är trots allt det som drabbar min sambo.Hur reagerar ni på att planer ändras? Kan ni också bli så fruktansvärt besvikna eller är det bara jag?

Jag är väldigt tacksam för den här tråden!!

Tack Strulmaja och Takex! Era svar värmde verkligen :)

Ja jag har verkligen ett drömjobb, kan knappt förstå det själv men det gäller ju att få det att fungera också. I och med att jag har fått upp ögonen för att jag antagligen har ADHD/ADD så är jag mycket mer förlåtande med mig själv och försöker inte vara superkvinnan gentemot kunderna utan jag lägger kanske på timmar till deadline för att göra det lättare för mig själv. Kunderna bryr sig inte om det tar ett par dagar längre bara man håller sig till tidpunkten man gav vid första beskedet.

Ja ni har en poäng där, att jag ska börja berätta för honom hur jag har planerat i mitt huvud. jag vill inte vara ett kontrollfreak till flickvän. Som i lördags när han skulle hem till en kompis (X) och dricka öl och jag skulle hämta honom på kvällen så visade det sig att han inte var kvar där när han skulle hem. Han och X hade åkt till X:S flickväns kompis på någonsorts efterfest och jag blev helt skogstokig. Speciellt när jag kom dit och skulle hämta honom (efter många om och men med att hitta dit, bor i sthlm) så visar det sig att X, X:S flickvän samt en annan tjej ska ha skjuts. Herregud jag höll på att bryta ihop och sen slutade det med att vi bråkade om att han inte klarar av att vara i ett sådant här förhållande bla bla bla. Men jag har ju sagt till honom att så länge han låter mig få vara med i processen, skicka ett sms och säg jag är här så vet jag eller så fort som han kommer på att han vill ta en öl med X så säg det till mig INNAN han smsar honom osv så är jag lugn. Det kanske är krävande av mig men jag måste få veta hela tankegången.

Usch jag mår nästan dåligt av att läsa det jag skrev  jag måste ju  vara a pain in the ass till flickvän men förhoppningsvis så har jag andra bra sidor.

Hej, jag glömde visst på att svara på frågan om missbruk. Jag hade efter en operation tradolan hemma som jag tog varje kväll och dessutom drack på för att komma bort från tankarna. Det här är visserligen lite drygt 3 år sedan men jag är väldigt restriktiv med vad jag har för tabletter hemma. Det börjar väldigt lätt att klia i fingrarna.

Jag är helt enkelt en beroendemänniska, jag rökte förut men nu snusar jag istället. Inte lika mycket som jag rökte men ja en del. Jag är en person som hela tiden byter ett beroende mot ett annat. Har även haft Anoerxi inte pga min vikt utan för att när allt är kaos i huvudet på mig så tar jag kontroll över den enda sak jag kan och det är maten så jag anser att istället för tradolan och anorexi så är snus ett ganska lindrigt beroende.

Lite rörigt men jag hoppas att du förstår!

Samarkand: Jag förstår att det är otroligt jobbigt. Att inte vara med sin älskade är förj*vligt jobbigt.  Kan ni inte försöka reda ut det? Det där med Allt eller inget känner jag så igen. Men i och med att man är medveten om det så kan man jobba på det. Lång och jobbig resa antagligen men i slutändan värt det. Tror jag.

Jag försöker att tänka mig för hela tiden dock så är det inte alltid man märker att man är oresonlig när man väl är mitt upp i det. jag kan vara extremt jobbig med min sambo och tro att jag har rätt men när jag lugnar ner mig så inser jag att han har fått tagit skit i onödan och det gör mig så otroligt ledsen. Jag vill ju inte göra honom illa.

Samarkand: Ja det är ju aldrig lätt. Min sambo har också varit deprimerad mn han var utåtagerande i sin deprission så han lät mig i alla fall ta del av hur han mådde. Min mamma däremot hon fick diagnosen utmattningsdepression och hon var extremt nära på att lämna min pappa för hon insåg inte att det var hon som var sjuk och inte han som var knäpp. Så när man är deprimerad så är det inte alltid lätt att fokusera på någon annans bra sidor.

I och med att ni båda mår som ni gör så kanske det är bra att ni är åtskillda just nu så att ni kan kämpa på med er själva utan att behöva ta hänsyn till den andre. Inget är skrivet i sten och det kan mycket väl bli ni två igen. När han mår bättre så ser han allt på ett annat sätt och då kommer han inte att fokusera på dina "dåliga" sidor som du säger.

Kom ihåg att du inte är ensam om att må dåligt av dina ADHD-drag. Prata med andra för att få stöd och ligg på läkarna så att du får hjälp. Men tänk på att det inte bara är du som måste jobba på, han måste jobba med sig själv också.

Hoppas du förstår vad jag menar med mitt svammel, kontentan av det är i alla fall; Kämpa på!

Min mamma gick aldrig frivilligt till en psykolog förrän hon verkligen gick in i väggen. Hon blev sängliggande i nåt år och var vaken i några timmar om dagen så det där med att söka hjälp för att bli bättre sitter verkligen hårt inne. Kanske för att dom verkligen inte orkar eller så är det för att dom kanske inte inser vidden av problemet. Om han har ADD och utmattningsdepression så kan det ju vara en blanding av väldigt trög i starten och själva utmattningen. Men än dock extremt jobbigt för en anhörig.

Ja men det är ju jättebra att du gör saker för dig själv. Ingen ska behöva stå tillbaka så mycket i ett förhållande. Ta verkligen den här tiden och tänk bara på dig själv. Att du har kommit igång att träna är verkligen bra, man mår bättre och får mer energi.

Jag funderar också på att ta upp ridningen, den fungerade tidigare som terapi för mig och jag skulle verkligen behöva det nu.

Varje steg man tar är en seger så kämpa på :)

Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vaknade imorse och allt var bara förjävligt och tänkte att nu måste jag verkligen ta tag i att få igång en utredning så jag ringde läkaren och fick en tid idag.

Nu har jag varit där och suttit och pratat om att jag är trött och orkeslös, har noll energi och att till och med ställa sig i duschen är så otroligt jobbigt. Jag är rastlös så tillvida att jag inte kan sitta still, kan inte se på TV utan att att ha något i händerna eller ställa mig på huvudet i soffan (vilket min sambo har haft väldigt roligt åt :)). Jag kan inte varva ner på kvällarna och får därför ingen sömn, jag har ångest, haft ätstörningar (anorexi). Jag har otroligt jobbigt att komma igång när jag ska göra något och hamnar alltid i tidsbrist till den grad att jag måste jobba dag och natt för att hinna med, jag blir otroligt arg eller ledsen när mina planer hålls och har svårt att acceptera förändringar som inte jag har bestämt, jag är impulsiv, har flyttat till en helt ny stad bara för att (2 ggr), stuckit utomlands 3 månader över en natt, köpt en häst, lägenhet utan att egentligen tänka längre än vad näsan räcker, samt att jag har extrema humörsvängningar.

Allt det här berättade jag om och vet ni vad han säger, ja rastlösheten verkar ligga i din personlighet och det är väl egentligen inget problem med att ha svårt att komma igång. Ursäkta?? Hela mitt liv håller på att barka åt skogen för att jag inte kommer igång med det jag måste göra.

Jag uttryckte mig väldigt klart att jag är orolig för att jag inte klarar mitt jobb pga det här samt att jag är rädd för att pajja förhållandet. men nej det här är inga problem alls.

Nu sa jag i och för sig inte rätt ut att jag misstänker ADD/ADHD så jag får väl skylla mig själv men han borde väl ändå ta mig på allvar? Nu kan jag inte sluta gråta istället. Hela dagen är förstörd och jag som egentligen borde jobba 8-9 h. Det lär ju verkligen hända...