ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-11 22:06:45 följande:div>Du hade ingen annan person nära under din uppväxt som finns kvar i livet? Mor/farföräldrar, fröknar, föräldrarnas syskon, nära vänner till familjen?

Det tror jag är väldigt olika utifrån vad personen som utreds själv minns och inte minns.div>Jag är inte från Sverige dreamer.gif" border="0" alt="Drömmer"> Har vissa släktingar här, men de fungerar inte som så att jag bara kan berätta för dem att jag håller på med en utredning och så är allt bra. Allt kommer att förstoras till oproportionerlig storlek, rykten spridas och gud vet vad...Blir som viskleken lite. Är säker på att jag någon dag skulle få ett telefonsamtal där någon undrar när det är dags för min begravning   dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Men OM det någonsin kommer att bli en utredning så får jag helt enkelt klara mig själv. Sen kanske jag frågar ut min mamma själv om mina bra och dåliga sidor när jag var barn, ja lite hur jag var, men att jag inte säger varför jag frågar, utan får det att låta som att jag bara är intresserad. Då har hon ingen anledning att känna stress och behov av att försköna nåt... <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-11 22:07:00 följande:div>Jag fick en bunt på nästan 200 frågor som mina föräldrar ska fylla i. Pappa är bara att glömma eftersom han inte var närvarande. Mamma misstänker jag lider själv av någon slags uppmärksamhetsstörning och jag kan slå vad en miljon att hon ALDRIG skulle palla att sitta ner och svara på allt det där. Så what to do?div>Oj, vad många frågor! Men å andra sidan är ju detta något allvarligt. Det handlar ju om hälsa och diagnos ska inte vara lätt att ställa. Dock hoppas jag att din mamma försöker ta sig den tiden att fylla i frågorna samt så sanningsenligt som möjligt.

Så detta är vad jag ändå måste göra om det blir utredning på mig, nämligen att inkludera föräldrarna..Ok. <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-11 22:07:00 följande:div>Jag fick en bunt på nästan 200 frågor som mina föräldrar ska fylla i. Pappa är bara att glömma eftersom han inte var närvarande. Mamma misstänker jag lider själv av någon slags uppmärksamhetsstörning och jag kan slå vad en miljon att hon ALDRIG skulle palla att sitta ner och svara på allt det där. Så what to do?div>Kanske ni kan hjälpas åt med frågorna, du och din mamma? och dela upp det så att ni tar några frågor per dag?

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-11 22:17:21 följande:div>Eftersom jag sitter med formuläret framför mig kan jag berätta.
Frågorna gäller alltså barn 5-15 års ålder och är indelade under mindre kapitel.
Te.x Grovmotorik - är klumpig och osmidig i sina rörelser? och där ska föräldern kryssa antingen Stämmer inte, Stämmer ibland eller Stämmer bra.
Sen är det Finmotorik, ett annat "kapitel" handlar om impulsivitet, ytterligare ett om hur barnet uppfattar tid, förmågan att minnas, förmågan att lösa problem etc.div>Ok, tack för att du berättade. Man hoppas ju att en förälder minns sådana detaljer och att de VÅGAR svara när det gäller barnens svagheter också.<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Min kille berättade precis en jättehemsk historia om ett barn för mig, och nu sitter jag här med jordens ångest. Är det nån av er som reagerar så? Jag kan knappt sitta still, vill bara springa ifrån mig själv just nu - jag fixar inte att höra hemska saker. Jag har liksom ingen avstängningsknapp, jag kan inte värja mig för eller sortera bort så'nt som kommer utifrån, jag tar det och gör det till min egen känsla och det är så sjukt jobbigt...
Gissar att det är GAD:en som spökar mycket, men jag tror inte att det är bara det.
Jag mår skit, trots att jag inte ens har träffat människan ifråga.

<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-11 22:24:33 följande:div>Min kille berättade precis en jättehemsk historia om ett barn för mig, och nu sitter jag här med jordens ångest. Är det nån av er som reagerar så? Jag kan knappt sitta still, vill bara springa ifrån mig själv just nu - jag fixar inte att höra hemska saker. Jag har liksom ingen avstängningsknapp, jag kan inte värja mig för eller sortera bort så'nt som kommer utifrån, jag tar det och gör det till min egen känsla och det är så sjukt jobbigt...
Gissar att det är GAD:en som spökar mycket, men jag tror inte att det är bara det.
Jag mår skit, trots att jag inte ens har träffat människan ifråga.div>Mmm, för mycket inlevelse. Så var jag med och är det egentligen än idag, särskilt när det gäller barn. Men jag lyckades utveckla någon form av spärr som försvar. Annars går jag under. <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 22:29:56 följande:div>Mmm, för mycket inlevelse. Så var jag med och är det egentligen än idag, särskilt när det gäller barn. Men jag lyckades utveckla någon form av spärr som försvar. Annars går jag under. div>Hur lyckades du?? Några tips?? Är lite i upplösningstillstånd.. :'(<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-11 22:24:33 följande:div>Min kille berättade precis en jättehemsk historia om ett barn för mig, och nu sitter jag här med jordens ångest. Är det nån av er som reagerar så? Jag kan knappt sitta still, vill bara springa ifrån mig själv just nu - jag fixar inte att höra hemska saker. Jag har liksom ingen avstängningsknapp, jag kan inte värja mig för eller sortera bort så'nt som kommer utifrån, jag tar det och gör det till min egen känsla och det är så sjukt jobbigt...
Gissar att det är GAD:en som spökar mycket, men jag tror inte att det är bara det.
Jag mår skit, trots att jag inte ens har träffat människan ifråga.div>Ja, jag har väldigt lätt för att sätta mig in i situtationer och "uppleva" personens känsla d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">. Tex om jag går på stan och hör ett barn gråta så kan jag själv känna smärta... Eller som igår då hörde jag på tv om ett fall där någon våldfört sig på hästar och det upplevde jag som så jobbigt att jag lämnande rummet.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-11 22:31:52 följande:div>Hur lyckades du?? Några tips?? Är lite i upplösningstillstånd.. :'(div>Jag vet inte...jag bara genomgick någon förändring. Orkade inte må dåligt längre. Sen så försöker jag hålla mig borta från sådant. Om det t.ex. står en rubrik om något hemskt som hänt ett barn så låter jag bli att läsa det. Om någon vill berätta något så vill jag inte höra det. Om TV visar något så tittar jag inte på det. Försöker hålla mig borta från sånt. Jag säger inte att jag helt och hållet slutat känna inför sådant, bara det att jag inte låter mig ätas upp inifrån längre. Om jag någon gång ser/hör/läser om något barn som råkat illa ut och jag känner att jag börjar må sådär dåligt igen så tvingar jag mig själv att sluta känna. Att hålla kvar känslan långt nere i magen och tankarna långt borta från det. 

Det händer någon gång att jag plötsligt kommer ihåg händelsen och det går som en elektrisk ström genom kroppen, men jag blundar hårt och typ spänner mig och tänker "NEJ! JAG SKITER I DET!" Och så sätter jag på musik/film eller nåt annat som får mig att tänka på helt andra saker.

Shit, vad sjukt det låter dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 22:39:29 följande:div>Jag vet inte...jag bara genomgick någon förändring. Orkade inte må dåligt längre. Sen så försöker jag hålla mig borta från sådant. Om det t.ex. står en rubrik om något hemskt som hänt ett barn så låter jag bli att läsa det. Om någon vill berätta något så vill jag inte höra det. Om TV visar något så tittar jag inte på det. Försöker hålla mig borta från sånt. Jag säger inte att jag helt och hållet slutat känna inför sådant, bara det att jag inte låter mig ätas upp inifrån längre. Om jag någon gång ser/hör/läser om något barn som råkat illa ut och jag känner att jag börjar må sådär dåligt igen så tvingar jag mig själv att sluta känna. Att hålla kvar känslan långt nere i magen och tankarna långt borta från det. 

Det händer någon gång att jag plötsligt kommer ihåg händelsen och det går som en elektrisk ström genom kroppen, men jag blundar hårt och typ spänner mig och tänker "NEJ! JAG SKITER I DET!" Och så sätter jag på musik/film eller nåt annat som får mig att tänka på helt andra saker.

Shit, vad sjukt det låter dth="15" height="15">  div>Nej, det låter inte alls sjukt. Du är klok och jag behöver alla tips jag kan få för att komma tillrätta med min ångestproblematik, som så ofta utlöses av saker som de vi beskrivit ovan.
Jag känner så väl igen det där du skriver om den elektriska strömmen, jag kan också uppleva det. Jag tränger bort något, men går runt med en gnagande känsla av att "något är fel", och sen kommer den där saken upp till ytan och då sticker det till i fingertopparna och går genom hela kroppen ner i tårna - en elektrisk ström av ångest.<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>