ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-11 22:45:23 följande:div>Nej, det låter inte alls sjukt. Du är klok och jag behöver alla tips jag kan få för att komma tillrätta med min ångestproblematik, som så ofta utlöses av saker som de vi beskrivit ovan.
Jag känner så väl igen det där du skriver om den elektriska strömmen, jag kan också uppleva det. Jag tränger bort något, men går runt med en gnagande känsla av att "något är fel", och sen kommer den där saken upp till ytan och då sticker det till i fingertopparna och går genom hela kroppen ner i tårna - en elektrisk ström av ångest.div>Brukar du på något sätt se din son framför dig när du hör om andra barn? Isåfall är ju ett steg att försöka skapa distans till de barn du läser om. Låter väldigt extremt och empatilöst, men i vissa fall måste man ta till extrema metoder för att inte gå under...Efter ett tag normaliseras man faktiskt och behöver känna likgiltighet inför andra barn, utan kan hantera det bättre bara.<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-11 22:34:57 följande:div>Ja, jag har väldigt lätt för att sätta mig in i situtationer och "uppleva" personens känsla d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">. Tex om jag går på stan och hör ett barn gråta så kan jag själv känna smärta... Eller som igår då hörde jag på tv om ett fall där någon våldfört sig på hästar och det upplevde jag som så jobbigt att jag lämnande rummet.div>Så känner inte jag. Om jag ser ett barn som gråter eller ser en sorglig film när karaktärerna genomgår någonting jobbigt så tycker jag synd om personerna och jag förstår att dom är ledsna eller har det jobbigt, men jag kan inte tänka mig in i hur just dom mår utan utgår alltid från mig själv. Även om jag kan gråta till sorgliga filmer, och gör det ofta, så är det för att jag tycker synd om personen inte för att jag tänker hur jag själv skulle reagerat i den situationen eller "känner deras smärta"... svårt att förklara kanske. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

En undran, har ni det också som så att när ni är i ett samtal med någon och den andre pratar, att ni liksom oavsiktligt börjar tänka på annat lite då och då? Att ni liksom inte orkar lyssna tillräckligt länge? Sen händer det mig ofta att jag bara för det avbryter folk mitt i deras meningar bara för att jag plötsligt fått en tanke. Ibland har tanken koppling till det de säger och ibland är det något annat som bara poppat upp i mina tankar.

Och SÄRSKILT på föreläsningar orkar jag knappt lyssna på vad läraren säger, om det inte är så att jag måste anteckna. Om anteckningar inte behövs, då orkar jag faktiskt inte lyssna. Det gör att jag ofta måste bolla med mina kurskamrater för att ta reda på om jag missat något. Men av någon outgrundlig anledning klarar jag mig ändå och får många gånger väldigt höga betyg dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 23:05:57 följande:div>En undran, har ni det också som så att när ni är i ett samtal med någon och den andre pratar, att ni liksom oavsiktligt börjar tänka på annat lite då och då? Att ni liksom inte orkar lyssna tillräckligt länge? Sen händer det mig ofta att jag bara för det avbryter folk mitt i deras meningar bara för att jag plötsligt fått en tanke. Ibland har tanken koppling till det de säger och ibland är det något annat som bara poppat upp i mina tankar.

Och SÄRSKILT på föreläsningar orkar jag knappt lyssna på vad läraren säger, om det inte är så att jag måste anteckna. Om anteckningar inte behövs, då orkar jag faktiskt inte lyssna. Det gör att jag ofta måste bolla med mina kurskamrater för att ta reda på om jag missat något. Men av någon outgrundlig anledning klarar jag mig ändå och får många gånger väldigt höga betyg dth="15" height="15">  div>Japp, exakt sån är jag dreamer.gif" border="0" alt="Drömmer">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 23:05:57 följande:div>En undran, har ni det också som så att när ni är i ett samtal med någon och den andre pratar, att ni liksom oavsiktligt börjar tänka på annat lite då och då? Att ni liksom inte orkar lyssna tillräckligt länge? Sen händer det mig ofta att jag bara för det avbryter folk mitt i deras meningar bara för att jag plötsligt fått en tanke. Ibland har tanken koppling till det de säger och ibland är det något annat som bara poppat upp i mina tankar.

Och SÄRSKILT på föreläsningar orkar jag knappt lyssna på vad läraren säger, om det inte är så att jag måste anteckna. Om anteckningar inte behövs, då orkar jag faktiskt inte lyssna. Det gör att jag ofta måste bolla med mina kurskamrater för att ta reda på om jag missat något. Men av någon outgrundlig anledning klarar jag mig ändå och får många gånger väldigt höga betyg dth="15" height="15">  div>Exakt så för mig också. :)<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 23:05:57 följande:div>En undran, har ni det också som så att när ni är i ett samtal med någon och den andre pratar, att ni liksom oavsiktligt börjar tänka på annat lite då och då? Att ni liksom inte orkar lyssna tillräckligt länge? Sen händer det mig ofta att jag bara för det avbryter folk mitt i deras meningar bara för att jag plötsligt fått en tanke. Ibland har tanken koppling till det de säger och ibland är det något annat som bara poppat upp i mina tankar.

Och SÄRSKILT på föreläsningar orkar jag knappt lyssna på vad läraren säger, om det inte är så att jag måste anteckna. Om anteckningar inte behövs, då orkar jag faktiskt inte lyssna. Det gör att jag ofta måste bolla med mina kurskamrater för att ta reda på om jag missat något. Men av någon outgrundlig anledning klarar jag mig ändå och får många gånger väldigt höga betyg dth="15" height="15">  div>Tja, hela grejen med ADD/ADHD är ju att det är en uppmärksamhetsstörning, så det vore ju märkligt om ingen här kände igen sig. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-11 23:05:57 följande:div>En undran, har ni det också som så att när ni är i ett samtal med någon och den andre pratar, att ni liksom oavsiktligt börjar tänka på annat lite då och då? Att ni liksom inte orkar lyssna tillräckligt länge? Sen händer det mig ofta att jag bara för det avbryter folk mitt i deras meningar bara för att jag plötsligt fått en tanke. Ibland har tanken koppling till det de säger och ibland är det något annat som bara poppat upp i mina tankar.

Och SÄRSKILT på föreläsningar orkar jag knappt lyssna på vad läraren säger, om det inte är så att jag måste anteckna. Om anteckningar inte behövs, då orkar jag faktiskt inte lyssna. Det gör att jag ofta måste bolla med mina kurskamrater för att ta reda på om jag missat något. Men av någon outgrundlig anledning klarar jag mig ändå och får många gånger väldigt höga betyg dth="15" height="15">  div>Om det inte är något intressant slår jag dövörat till direkt. Te.x när min sambo pratar om sitt jobb, när någon pratar eller diskuterar om någon världsnyhet som för mig är helt ointressant osv.
En gång för ett par år sedan var jag på en fest där den enda jag kände var tjejpolaren jag kom dit med. Dom andra, 2-3 tjejer och en kille diskuterade om något som jag nu glömt och jag höll på att avlida av tristess. När jag väl fått polaren att inse hur tråkiga dom var och vi var på väg därifrån sa hon irriterat: Du kan väl åtminstone LÅTSAS som om du är intresserad!
Jag hade ingen aning om hur tydligt det syntes på mig att jag var ointresserad, jag hade suckat högt flera ggr, vridit och vänt på mig och tjatat på polaren om att vi skulle gå.

I mellanstadiet var högläsning ur någon random bok av läraren bland det tråkigaste jag visste. Även där minns jag hur jag höll på att avlida av tristess. Det var ju aldrig högläsning ur någon rolig och intressant bok heller utan alltid sånna där tråkiga och svårförstådda böcker som jag inte förstod ett dyft av. Då vandrande tankarna iväg vill jag lova. Och för att "stå ut" kladdade och ritade jag, ibland blev jag tvungen att gå ut och gå en sväng i korridoren. Ibland satt jag av tiden på toan.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-11 23:52:08 följande:div>Om det inte är något intressant slår jag dövörat till direkt. Te.x när min sambo pratar om sitt jobb, när någon pratar eller diskuterar om någon världsnyhet som för mig är helt ointressant osv.
En gång för ett par år sedan var jag på en fest där den enda jag kände var tjejpolaren jag kom dit med. Dom andra, 2-3 tjejer och en kille diskuterade om något som jag nu glömt och jag höll på att avlida av tristess. När jag väl fått polaren att inse hur tråkiga dom var och vi var på väg därifrån sa hon irriterat: Du kan väl åtminstone LÅTSAS som om du är intresserad!
Jag hade ingen aning om hur tydligt det syntes på mig att jag var ointresserad, jag hade suckat högt flera ggr, vridit och vänt på mig och tjatat på polaren om att vi skulle gå.

I mellanstadiet var högläsning ur någon random bok av läraren bland det tråkigaste jag visste. Även där minns jag hur jag höll på att avlida av tristess. Det var ju aldrig högläsning ur någon rolig och intressant bok heller utan alltid sånna där tråkiga och svårförstådda böcker som jag inte förstod ett dyft av. Då vandrande tankarna iväg vill jag lova. Och för att "stå ut" kladdade och ritade jag, ibland blev jag tvungen att gå ut och gå en sväng i korridoren. Ibland satt jag av tiden på toan.div>Och och OCH högläsning av klasskamrater som hade svårt med det, som liksom fastnade på vissa ord, inte kunde uttala dom ordentligt och fick traggla länge fick jag också abstinens på. Allt skulle gå fort, fort, fort.   

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-11 22:59:51 följande:div>Så känner inte jag. Om jag ser ett barn som gråter eller ser en sorglig film när karaktärerna genomgår någonting jobbigt så tycker jag synd om personerna och jag förstår att dom är ledsna eller har det jobbigt, men jag kan inte tänka mig in i hur just dom mår utan utgår alltid från mig själv. Även om jag kan gråta till sorgliga filmer, och gör det ofta, så är det för att jag tycker synd om personen inte för att jag tänker hur jag själv skulle reagerat i den situationen eller "känner deras smärta"... svårt att förklara kanske. dth="15" height="15">div>Ja, det är svårt att förklara hur man känner i olika situationer, men jag tycker du lyckas väldigt bra med det! Jag är fascinerad över hur bra folk beskriver känslor och upplevelser i den här tråden. Jag tycker sådant är intressant men jag upplever att det är få människor IRL som vill diskuttera känslor och liknande.

En rolig grej som hände igår och som även visar skillnaden mellan mitt och en NT-persons tänk (dvs min sambo)

Jag sov på soffan natten till igår. På morgonen vaknar jag av sambon, han nästan springer ner för trappen och jag hör hon han andfått säger till dottern: Nu är det bråttom, vi har försovit oss!
Jag kollar klockan och den visar 7:50. En timme kvar tills dess vi ska vara på plats dit vi skulle och det tar ca 5 min med bil. Medan sambon stressar runt här som en galen apa ligger jag kvar på soffan och förstår inte alls paniken. Det är ju en hel timme kvar!
Nåväl... den timmen försvann väldigt snabbt sen och vi kom försent p.g.a mig der="0" alt="Flört">