ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">JaninaH skrev 2011-01-16 02:26:06 följande:div>HELVETE!! ALLT STÄMMER IN PÅ MIG TILL PUNKT OCH PRICKA! :(

hur ska man göra för att gå vidare med detta så man kan bli bättre på allt?div>Kontakta VC eller öppenpsyk till att börja med dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-17 00:30:32 följande:div>Hej igen allihopa!

Jag har skrivit en gång tidigare i tråden men annars så har jag mest följt med och läst. Jag själv är inte diagnostiserad med ADD/ADHD men jag känner igen mig i väldigt mycket. I stort sett allt faktiskt.

Det jag har mest probem med är att jag är så otroligt seg i starten, det tar otroligt lång tid för mig att komma igång och jag hamnar alltid i panik tidsmässigt. I skola/jobb så fungerar jag bäst med en fast deadline men då sitter jag alltid två hela dygn innan deadline för att jag inte har gjort något alls innan.

En annan sak som jag lider något så fruktansvärt av är att jag reagerar väldigt kraftigt när någon ändrar något som vi har planerat. Jag klarar inte av att saker och ting ändras i sista sekund och det här är speciellt jobbigt eftersom jag är livrädd för att driva bort min underbara sambo.  Ibland krävs det bara att det finns planer i mitt huvud att ikväll så ska vi äta middag och se den filmen och det gör vi också men om han sen får ett sms av en kompis som vill ta en öl och han vill göra det så blir jag helt knäckt för det finns ju inte med i min planering. Det är så otroligt jobbigt att leva med och jag vet att jag är jobbig att leva med.

Jag har i alla fall fått fram ett system som fungerar för mig som egen företagare, jag har gått ihop med en annan frilansare och ska göra filmprojekt tillsammans där jag ska ha hand om kundkontakterna, göra förarbetet, vara med på inspelningen och sedan sköta resterande kontakt med kunden medan den andra redigera/slutför arbetet som fungerar super för mig som älskar att dra igång nya projekt men ha svårt att slutföra.

Jag har även haft problem med PMS och monsruösa humörsvängningar och ångest som jag nu fått sertralin för och den tar bort ångesten och lindrar min PMS, MEN jag blir så extremt hyper. Jag är det sedan innan och min rastlöshet går över styr nu. Jag kan inte sitta och se på TV utan att ha mobilen, datorn eller något annat i händerna, jag kan inte sova på nätterna utan jag somnar alltid runt 6-snåret. Även innan jag fick problem med sömnen så har jag alltid kännt mig trött och orkeslös utan förklaring av läkare  så jag är både trött, hyper och rastlös på samma gång hur man nu kan vara det. Nu har jag insomningstabletter men de vill jag inte använda för länge då jag tidigare har hamnat i den sitsen att jag missbrukar tabletter.

ursäkta att det blev långt jag kände bara att jag behövde skriva av mig men det största problem är trots allt det som drabbar min sambo.Hur reagerar ni på att planer ändras? Kan ni också bli så fruktansvärt besvikna eller är det bara jag?

Jag är väldigt tacksam för den här tråden!!div>Hej!

Visst känner jag igen mig. Både i besvikelsen och irritationen när planer ändras. Likaså det här med tiden. Säger någon att något ska ta 5 minuter då är det 5 minuter som gäller för mig. Inte 5 min och 20 sek, 6 eller 7 min eller ens 3 min. Själv är jag däremot urusel på att passa eller uppskatta tiden men jag kräver motsatsen av andra.

Jag vet inte om jag mognat eller om det är antideppen jag knaprar men jag har sett en avsevärd förbättring hos mig själv på dessa plan. Det är inte alltid jag kommer jag ihåg men jag försöker att komma ihåg att jag måste kommunicera mina behov och förväntningar, det hjälper mig även när andra gör samma sak för då har jag mer koll på vad som förvänas eller krävs av mig och slipper få ångest av all ovisshet. Så det är ett tips från mig, att berätta högt om dina planer och förväntningar inför kvällen te.x och gärna också tala om för din sambo att du har svårt för när planerna ändras i sista sekund eller när något oförutsett händer och försöka komma på en lösning tillsammans med honom.

Sen måste jag bara säga att oj, vilket jobb du har. Låter som rena rama drömjobbet! Filmprojekt! Fasen vad spännande. Lyckost! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}"> 

Välkommen att skriva mer närhelst du vill!  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-17 07:08:52 följande:div>Strulmaja! jag hittar inte åt det du svarade, man får inte vara borta förlänge märker jagder="0" alt="Tungan ute">

Jag minns lite av det du skrev..  Det är fortfarande slut iaf!d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">der="0" alt="Rynkar på näsan">.. Och jag tror väl som du skrev om att han har liksom.. sluppit ta nått ansvar när jag påmint honom och sådär.. märker ju att han är lite dålig på det eftersom han inte dyker upp i tid o.s.v...
Ja.. jag får se hur det går framöver... man har ju barn ihop och man måste ju fungera.. grejen är ju att man ska fungera utan att det känns som att man typ är tillsammans.. det löser sig! har ju bara gått några dagar.....

Eftersom jag inte hängt med speciellt mycket här, så undrar jag om det är en "vanlig" grej att dra ut på nånting som man vet tar lång tid, för man har inte ron att pyssla med det... eller påbörjar man men upptäcker sen att "oj, det tog längre tid än jag trodde"...div>Hej! Nej det går undan i den här tråden der="0" alt="Flört"> 

Som svar på din fråga, så ja, för egen del och säkert för de allra flesta i den här tråden (om inte alla) är det nog så att om man vet att något tar lång tid, är omständigt och innebär en massa energi, så drar man ut på det. Uppskjutandet är en del av AD(H)Dproblematiken vågar jag påstå och jag har för mig den finns med som "symtom" på listan i TS, vilket innebär att vi är flera än en här i tråden som har det problemet. Tilläggas ska att det inte ens behöver vara en särskilt energikrävande grej man skjuter upp, åtminstone inte i andras ögon. Men i våra, eller mina i alla fall, är det mesta som jag inte tycker är roligt eller spännande mycket, mycket energikrävande. För mig är motivation a och o. Jag vill se resultat omgående annars tröttnar jag. Jag vill också få en tidsram, alltså få reda på innan hur lång tid jag ska hålla på med den tråkiga uppgiften annars känns det så lätt övermäktigt om jag inte ser en ände på det.

Jag tror ni kommer att fixa detta. Men det kräver nog en hel del förståelse både från din och hans sida och tålamod. Om ni inte kan komma helt överens får ni väl försöka kompromissa er fram till någon lösning eller turas om på något sätt. Fortsätt gärna skriva här i tråden och be om tips eller råd om du vill.
dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-17 00:30:32 följande:div>Hej igen allihopa!

Jag har skrivit en gång tidigare i tråden men annars så har jag mest följt med och läst. Jag själv är inte diagnostiserad med ADD/ADHD men jag känner igen mig i väldigt mycket. I stort sett allt faktiskt.

Det jag har mest probem med är att jag är så otroligt seg i starten, det tar otroligt lång tid för mig att komma igång och jag hamnar alltid i panik tidsmässigt. I skola/jobb så fungerar jag bäst med en fast deadline men då sitter jag alltid två hela dygn innan deadline för att jag inte har gjort något alls innan.

En annan sak som jag lider något så fruktansvärt av är att jag reagerar väldigt kraftigt när någon ändrar något som vi har planerat. Jag klarar inte av att saker och ting ändras i sista sekund och det här är speciellt jobbigt eftersom jag är livrädd för att driva bort min underbara sambo.  Ibland krävs det bara att det finns planer i mitt huvud att ikväll så ska vi äta middag och se den filmen och det gör vi också men om han sen får ett sms av en kompis som vill ta en öl och han vill göra det så blir jag helt knäckt för det finns ju inte med i min planering. Det är så otroligt jobbigt att leva med och jag vet att jag är jobbig att leva med.

Jag har i alla fall fått fram ett system som fungerar för mig som egen företagare, jag har gått ihop med en annan frilansare och ska göra filmprojekt tillsammans där jag ska ha hand om kundkontakterna, göra förarbetet, vara med på inspelningen och sedan sköta resterande kontakt med kunden medan den andra redigera/slutför arbetet som fungerar super för mig som älskar att dra igång nya projekt men ha svårt att slutföra.

Jag har även haft problem med PMS och monsruösa humörsvängningar och ångest som jag nu fått sertralin för och den tar bort ångesten och lindrar min PMS, MEN jag blir så extremt hyper. Jag är det sedan innan och min rastlöshet går över styr nu. Jag kan inte sitta och se på TV utan att ha mobilen, datorn eller något annat i händerna, jag kan inte sova på nätterna utan jag somnar alltid runt 6-snåret. Även innan jag fick problem med sömnen så har jag alltid kännt mig trött och orkeslös utan förklaring av läkare  så jag är både trött, hyper och rastlös på samma gång hur man nu kan vara det. Nu har jag insomningstabletter men de vill jag inte använda för länge då jag tidigare har hamnat i den sitsen att jag missbrukar tabletter.

ursäkta att det blev långt jag kände bara att jag behövde skriva av mig men det största problem är trots allt det som drabbar min sambo.Hur reagerar ni på att planer ändras? Kan ni också bli så fruktansvärt besvikna eller är det bara jag?

Jag är väldigt tacksam för den här tråden!!div>Hej!
Oavsett om du har en diagnos eller inte så är det bra att du själv hittar vägar och tricks för att få din vardag att gå ihop, så snyggt jobbat! Mycket saker med en själv måste man jobba med men vissa saker måste man också släppa och acceptera för att inte lägga för mycket stress på sig själv.

Det här med din sambo förstår jag oroar dig. Jag tror att en av de värsta sakerna man kan göra mot någon som man delar livet med är att hålla dom i ovishet för att man skäms eller vill skydda eller hur man nu tänker. Berätta. Förklara att du vet om dom här svagheterna, att du ser dom också och att du har det jobbigt så att han vet. Att kämpa på i det tysta är både tungt och många gånger ger det nog en helt fel bild av den man är.

Du säger att du börjat få sömnproblem, om du tänker tillbaka kan du se någon koppling mellan när du tycker du blev värre och sömnen? När sömnen inte fungerar så blir allt bara tio resor värre, även för "vanliga" människor. Då blir man ofokuserad, rastlös, får dåligt temperament/blir känslig och så vidare. Vad är det för trötthet och orkeslöshet du känner? Är det fysiskt eller mentalt? Det hjälper ibland att plocka isär allt man känner och upplever och ser på dom individuellt!

Det här med att ändra planer är jag preeeecis likadan med. Det är helt oacceptabelt för mig. Har man sagt en sak och det sen inte blir så, så kan jag bli väldigt omedgörlig. 

Det är bra tycker jag att du är medveten om din svaghet med mediciner, vad är det för form av missbruk du har bakom dig (inget du behöver svara på)? Om du oroar dig för insomningshjälpen, försök att få lite rutin nu medan du har hjälp utav dom, använd dom som hjälp att komma på rätt köl med ett sovschema och se sen vad som händer. Jag tar också insomningstabletter.

Det är absolut inte bara du! Så känn dig inte ensam!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (molly) skrev 2011-01-16 13:27:36 följande:div>Jag har en fråga, om man ska söka hjälp för att få en utredning, vilket är bättre, VC eller öppenpsyk?

Jag har lite svårt öht för sjukvården och att förklara mina symptom för en främling. Sist jag var till VC hade jag haft en hemsk hosta i 2 månader och tyckte det kändes som att jag hade någon skum utväxt i svalget, jag blev skitnojjig att det skulle vara cancer (är rökare) och bokade en tid för kontroll, när jag kom dit vågade jag inte säga något om cancer utan dom kollade lite bara och gav mig ett papper om halsfluss.. Kände mig lite dum då dth="15" height="15"> Det gick sen över den där känslan och hostan med iaf.

Nu har jag iaf skrivit upp de symptom som passar precis in på mig från listan i trådstarten. Funderar att jag skulle behöva tvinga mig iväg och söka hjälp iaf, har vissa svårigheter i vardagen som det är nu, är rädd att bli av med jobbet närsomhelst för jag har riktigt, riktigt svårt att komma i tid, och så har jag enormt svårt att komma i säng i tid om kvällen, även när jag är trött... Fast oftast är jag pigg på kvällen.
Och så avskyr jag när saker inte går efter rutinerna, har enormt svårt för när jag med kort varsel får ledigt från jobbet, den dagen blir jag typ bara att sitta och göra ingenting fast jag eg har massor jag skulle behöva göra...

Men jag är inte sugen på att bara få ett recept på någon dyr skitmedicin som får en att tappa alla humörsvängningar och gör mig ännu mer handlingsförlamad än vad jag redan är (been there done that, har sökt hjälp för depression för några år sedan) , jag skulle bara vilja få lite förståelse och lite hjälp att strukturera min vardag...div>inte en aning tyvärr

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (19) skrev 2011-01-17 01:22:36 följande:div>Det här är extremt underligt att berätta och fråga om! d.gif" border="0" alt="Skäms">

Jag stod i en affär med min mor och tittade på tapeter, den hade underbara och fina tapeter så att jag blev riktigt exalterad av att titta på dem! Varje gång jag känt mig taggat, peppad osv så har jag alltid behövt "Hmm" gå på toan för 2an!
Eftersom jag blir helt TILL mig, jag "kom" också och kände ett plask i underkläderna!
Det här har alltid hänt, sedan jag var barn.

Upplever ni det här också? Är jag den enda?

Mina möten med psykolog går framåt, jag har insett att jag har "nedsatt" koncentration av SMÅSAKER som utmärkt mig hos mina föräldrar (Jag kunde tex galen på pappa ifall han viftade på tårna när vi såg på tv, och jag kommer ihåg den frustrerade känlsan jag fick.)

Pappa berättade att jag var ett väldigt aggressivt barn, mina syskon var inte det.

Jag har även upptäckt att ett "Typiskt" tecken på Adhd/add är att fullständigt frukta det okända i en miljö.
I skolan skolkade jag från praktiska ämnen som slöjd och teknik. De ämnena skrämde skiten ur mig, jag vill ha all information på papper om vad som kommer härnäst och hur, annars får jag ångest och gör ingenting alls.

Hm.div>Hej!

Jag kan bara svara för mig själv men nej, jag har aldrig upplevt det du berättar. Däremot finns det säkert fler som upplever eller har upplevt samma sak men det är nog inte (mig veterligen) "typiskt" för AD(H)D människor.

Det här du skriver om hur du brukade skolja från dom praktiska ämnena. Vad var det som skrämde dig?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (molly) skrev 2011-01-16 13:27:36 följande:div>Jag har en fråga, om man ska söka hjälp för att få en utredning, vilket är bättre, VC eller öppenpsyk?

Jag har lite svårt öht för sjukvården och att förklara mina symptom för en främling. Sist jag var till VC hade jag haft en hemsk hosta i 2 månader och tyckte det kändes som att jag hade någon skum utväxt i svalget, jag blev skitnojjig att det skulle vara cancer (är rökare) och bokade en tid för kontroll, när jag kom dit vågade jag inte säga något om cancer utan dom kollade lite bara och gav mig ett papper om halsfluss.. Kände mig lite dum då dth="15" height="15"> Det gick sen över den där känslan och hostan med iaf.

Nu har jag iaf skrivit upp de symptom som passar precis in på mig från listan i trådstarten. Funderar att jag skulle behöva tvinga mig iväg och söka hjälp iaf, har vissa svårigheter i vardagen som det är nu, är rädd att bli av med jobbet närsomhelst för jag har riktigt, riktigt svårt att komma i tid, och så har jag enormt svårt att komma i säng i tid om kvällen, även när jag är trött... Fast oftast är jag pigg på kvällen.
Och så avskyr jag när saker inte går efter rutinerna, har enormt svårt för när jag med kort varsel får ledigt från jobbet, den dagen blir jag typ bara att sitta och göra ingenting fast jag eg har massor jag skulle behöva göra...

Men jag är inte sugen på att bara få ett recept på någon dyr skitmedicin som får en att tappa alla humörsvängningar och gör mig ännu mer handlingsförlamad än vad jag redan är (been there done that, har sökt hjälp för depression för några år sedan) , jag skulle bara vilja få lite förståelse och lite hjälp att strukturera min vardag...div>VC gör inga utredningar, däremot kan du gå via dom och be om remiss till öppenpsyk.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (knasen) skrev 2011-01-16 13:05:14 följande:div>Jag hade "tur" som varit i kontakt mycket med BUP när jag gick i skolan.
Men då fanns det tyvärr ingen diagnos för tjejer att få....

Var bara besvärlig och bråkig och skolvägrade redan i 1:a klass och de skyllde på min mamma att hon hade svårt att uppfostra mig.... 
Samt mamma och pappas skilsmässa. Samt att min far var alkoholist.

Men alla papprena fanns sparade på något arkiv och jag kunde beställa hem kopior. Va jättebra hjälp när jag gjorde min utredning.

Inte ett ord stod det  i Bup papprena om eventuellt adhd (eller hette väl mbd då)!!!. Var i början på 80 talet och framåt. Sen dess har jag hela tiden varit i kontakt med psyk till och från och inte en enda har fattat vad som varit fel på mig.........

Nu fått ADD diagnos - tror min mamma tycker det är skönt att få ett kvitto på att det inte är hennes fel.
Bara för att jag läste en artikel i tidningen om en kvinna som hade ADD och visade den till min psykolog och jag sa att jag tror jag har ADD - då sa hon det tror jag också. Men herregud efter typ 30 år så får jag själv sätta min diagnos.... 

Varför pratar dom inte mer i skolorna om detta?
Blir så förbannad när jag tänker på det!!!
Får lärarna ingen information om flickor med ADHD på sin utbildning?
Tror skolan skulle kunna hjälpa till och rädda många barn från att hamna i utanförskap om de bara får hjälp och medicin (då kanske de inte skulle hamna i drogmissbruk).

Jag tror många tjejer känner sig som jag gjorde - missuppfattade och de känner att något är fel på dom men ingen och inte de själva heller.

Jag menar har alltid haft grava problem i skolan och hamnat i dåligt sällskap under tonåren.
Bara rena turen att jag inte har börjat dricka och använda droger.

Min yngsta dotter är 7 år och hon är precis som jag var. 
Men vet inte riktigt om jag redan nu skall söka för utredning? - problemen är inte så stora (ännu...)
Här skriver jag om hur förbannad jag är för att ingen gjorde något för mig - så jag har väl själv svaret på den frågan. 
Vissa säger att jag skall vänta tills det blir tydligare problem.
Vad säjer ni?
Jag vill inte heller sänka hennes självkänsla med att hon inte är som alla andra (men det vet hon nog redan).

 div>Rent spontant känner jag att du ska söka hjälp för henne nu. Ju tidigare desto bättre, tänker jag. Det kan bespara henne mycket lidande. Visst, hon kommer kanske få det tufft till en början, att acceptera sin diagnos (om hon har någon) men i det långa loppet tror jag att det kommer gynna henne. Det är bara vad jag känner spontant. Kan du inte vända dig till BUP och rådfråga dom? Eller någon på Attention Riks?

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-17 12:55:49 följande:div>Hej!

Jag kan bara svara för mig själv men nej, jag har aldrig upplevt det du berättar. Däremot finns det säkert fler som upplever eller har upplevt samma sak men det är nog inte (mig veterligen) "typiskt" för AD(H)D människor.

Det här du skriver om hur du brukade skolja från dom praktiska ämnena. Vad var det som skrämde dig?div>Ok, tack för svaret (Jag har alltid på det sättet också alltid känt mig "udda")

Det som skrämmer mig i praktiska ämnen/arbeten är att jag inte vet vad som kommer härnäst.
Att det som ska utföras är praktiskt gör mig väldigt orolig, att jag helt försöker undvika de situationerna.

Strulmaja - nu ser jag att du svarar på alla frågor der="0" alt="Hjärta">
Kram till dig som orkar läsa igenom dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">
Tro inte bara att det är jag som skrivit det där knasiga inlägget.... 

Detta är den bästa tråden på FL och herregud får man inte svar på något man undrar så får man väl skriva igen!
"Här" i denna tråden måste vi alla ta hänsyn till varandra och inte känna sig utanför eller bli trampad på tårna.
Vi allra flesta sitter ju i samma båt der="0" alt="Cool">

Jag tycker det är skönt att kunna vara anonym men för det är det inte ok att bete sig hur som helst.
Men visst får man också bli arg och uttrycka det.

Kram till er alla underbara människor - anonyma eller inte.