ADD symptom hos vuxna

Jag har inga äckliga drömmar utan bara väldigt tydliga och ofta väldigt konstiga sådana där typiska feberdrömmar fast utan febern.

sant så sant. även om jag är anonym känns det som att alla vet vem jag är. paranoid kanske?

jag drömmer ocksä jätte konstigt, verkligt , overkligt och i bland tecknat  : )  

Jag har drömmar som återkommer, eller teman jag fastnar i över lång tid. Också konstiga och detaljrika drömmar och svårt att fatta på morgonen att det jag drömt på natten inte har hänt på riktigt. Det kan ta en lång stund. Jag är ofta som vaken i mina drömmar, jag kan kontrollera och styra mig själv och vad jag gör helt, gå vart jag vill och så det är bara omgivningen jag inte kontrollerar. Det för ofta med sig att när jag vaknar på morgonen känner jag att jag mentalt har varit vaken redan hela natten, och är helt slut snarare än utsövd. Biter också ihop tänderna i sömnen, och pratar inte men gnyr himla högljutt (har jag fått höra).

En annan sak är att jag vaknar ofta och har jättehög puls som typ hjärtklappning eller som jag sprungit, och värsta adrenalinpåslaget, men jag minns aldrig då att jag drömt nåt precis innan men sjukt jobbigt när man är så uppvarvad för går ju knappt att somna igen.  Det brukar bli sådär nån kvart, tio minuter efter jag somnat å flera gånger innan jag lyckas somna utan att vakna direkt igen.

Som barn drabbades jag ganska ofta av sömnparalys, antagligen för att jag led av sömnbrist. Så därför tycker jag att det är skitjobbigt att somna och får panikkänslor när jag känner att jag börjar tappa kontrollen och somna. Skulle helst slippa hela sova-biten om jag kunde, tycker jag kunde göra bättre grejer med den tiden än 5 timmars påtvingat plåg-sovande. Tyvärr mår man ju skit om man inte sover.

Hmm, intressant. Brukar ni minnas era drömmar väl också, i förhållande till andra?

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">finskaflikkan skrev 2011-12-08 12:02:59 följande:div>Jag drömmer OERHÖRT mkt!!!!
Detaljerat och intensivt... Riktiga mardrömmar ofta, där jag dör eller nån i närheten dör..
Pratar mkt i sömnen, gnisslar sjukligt mkt med tänderna, och pratar ofta i sömnen!  div>Samma här !

Hej!

Har själv precis fått diagnos ADD, har egentligen behövt ha diagnosen som liten men det känns bra att ha fått den. Dock har jag problem med medicinering för ingen av de klassiska ADHD-medicinerna fungerar på mig.

Rekommenderar denna sajt: http://www.addforums.com/forums/
Riktigt bra med mycket info.

<div id="forummessagefooter">It's nice to be important, but it's more important to be nice!div>

Någon med ADD som har metamina? Hur funkar det?

Ny här!

Ovanligt bra sammanställning av exempel och beskrivningar av hur ADD kan yttra sig! Min exman är klockren förutom perceptionsstörningarna (knaster etc, han är snarare okänslig) och sömnstörningarna (han sover mycket gott och kan även stiga upp utan problem). 

Min exman har ingen diagnos och anser sig själv ofelbar:-/

Min son är som sin far, dessvärre, och skolan fattar inget, vill inte se det dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Nu är jag fast besluten att hjälpa min son och att aldrig få honom att känna sig skuldbelagd utan:
1) skapa förståelse för svårigheterna, förståelse hos honom och hos hans omgivning så gott det går
2) skapa rutiner som överbryggar de värsta svårigheterna 
3) få honom att vara beredd på att folk kan bli irriterade på hans egenheter och INTE BLI ARG TILLBAKA, dvs skapa förståelse hos honom för att ANDRA kan uppleva hans svårigheter som svåra i deras liv.

Det som blev fel mellan mig och min man hade mycket med ADD-symtomen att göra. Men inte bara dem utan också min oförmåga att hantera dem på ett kärleksfullt sätt. Jag försökte, oj, jag försökte....men hann bli både rasande arg och ledsen många, många gånger innan jag kom till insikt om att han faktiskt inte kunde hjälpa en hel del av det jag uppfattade som lathet, oengagemang osv.

Jag försökte under flera år att hjälpa honom. Resonera och tala om att jag förstod att han inte kunde hjälpa att han inte kom ihåg, att han alltid satte sig själv först, att han kom ihåg SINA angelägenheter i mycket högre grad än allt som hade med familjen att göra osv. MEN att det var oerhört jobbigt för mig att inte kunna lita på att han skulle utföra det han lovat göra i så många sammanhang där det var avgörande att han höll löften.

Jag talade om att jag förstod, som sagt, och jag försökte ha förståelse, ja. Men jag blev också oerhört besviken över att han så gott som aldrig accepterade att jag blev sårad och frustrerad. DETTA anser jag är själva handikappet! Att inte ha förståelse för att ojsan, jag funkar visst inte i ett sammanhang med människor som förväntas lita på varandra, ojdå....då måste jag ställa tillrätta så gott jag kan. Så tänkte han inte - och jag är säker på att om han hade gjort det, dvs haft förståelse och en impuls att gottgöra, då hade vi kommit mycket längre än vi gjorde med vår relation.

När vi skilde oss var jag så fulllständigt utpumpad efter så många år med frustrationer från båda håll - han önskade sig förståelse = att jag skulle kompensera för allt han glömde och inte klarade, dvs jag skulle i princip göra båda föräldrarnas jobb och bara se glad ut....tyvärr höll inte kärleken för det, gör den det för andra?

Jag önskar min son allt gott och jag ser att han har svårt med samma saker dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> så nu ligger krutet på de tre punkterna ovan som är ungefär lika viktiga, tycker jag. Nån som känner igen sig? Tips på hur jag får skolan att samarbeta kring stödet till honom? Han är 13.

 

Oj oj. Ser nu att tråden verkar rikta sig till vuxna som själva har diagnosen. Kanske mitt inlägg ovan då uppfattas som stötande....har inte hunnit läsa så mycket att jag kan avgöra om ni är intresserade av det jag skrev om. Ber om ursäkt om jag trampat nån p åtårna!