As mamma

Äldre 20 Oct 09:10

60 svar

Hur kan man vara "emot" regler?!

Jag blir galen när jag läser folk skriva att de är "emot regler" för sin barn! Vad är det som har hänt med uppfostran här i Sverige? Barn behöver regler för att veta hur de ska bete sig och för att känna sig trygga. På vilket sätt skulle en vanlig regel påverka ett barn negativt?? "Häng upp jackan på kroken, å nej, han kommer känna att ingen älskar honom för att vi är för stränga" - WTF?! Här hemma har vi helt "normala" regler. Ingen efterrätt innan maten, man hänger upp jackan när man kommer hem, man är inte otrevlig, man slåss inte, man städar efter sig när man har lekt klart, man tvättar håret när det är smutsigt och behöver tvättas, man delar med sig av sina leksaker när det är andra barn hemma, man väntar på sin tur, man springer inte i affären, man klättrar inte i bokhyllan, man tittar inte på för läskiga filmer, man spelar inte dataspel 3 timmar på raken, man slänger smutsiga kläder i tvättkorgen och inte på golvet, inget godis på vardagar.. och herregud, jag ljuger faktiskt inte när jag säger att min son är en jättelycklig 4-åring som dessutom är söt, underbar och supertrevlig att vara med enligt andra! Vad är det som har hänt med folk egentligen? Nån som vill anmäla mig till soc kanske??

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-20 09:12
Kan dessutom tillägga att min sons nya dagis som har en drös regler fungerar hur bra som helst, barnen älskar pedagogerna, har jätteroligt och vill inte hem, till skillnad från det gamla dagiset där min son blev galen pga barn som slogs, skrek, sparkade hårda bollar i taket och slängde saker överallt så man knappt kunde ta sig fram.

Halkatla

Äldre 20 Oct 09:11

#1

De är väl rädda att kränka de små älsklingarnas integritet.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:13

#2

Ja, gud ja, stackars små barn.. :) Det räcker med att se på min son varje dag för att se hur olycklig och kränkt min son känner sig... not =/

yavanna

Äldre 20 Oct 09:25

#3

Fast nu tycker jag nog du förvridit det hela, vilket tyvärr är allt för vanligt i den här frågan!

Det handlar inte om att inte ha några regler, vi har många regler. Däremot tycker jag det är viktigt hur man lägger upp reglerna och hur man kommer överens om reglerna. Föredrar att diskutera och förklara vad som är viktigt för mig och varför snarare än "du ska göra som jag säger för jag är vuxen och du är barn och det är jag som bestämmer" (Bara ett exempel, inte riktat till någon).
I vissa frågor säger jag också att det är en sån sak som jag måste få bestämma bara för att jag är mamma, tex säkerhetsfrågor osv..
Vid vardagssaker, som tex att komma till matbordet, räcker det nästan alltid med att säga "jag vill att du kommer och äter nu för när vi äter tycker jag det är viktigt att vi gör det tillsammans som en familj". Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste

Tror absolut att din son är jättelycklig! JAG tror dock personligen att en mer jämnlik ställning i familjen där man även tar in barnen som medmänniskor och medbestämmare stärker barnens självkänsla i längden.
Det är vad jag tror på personligen, sen gör alla så klart som dom vill!

As mamma

Äldre 20 Oct 09:28

#4

yavanna skrev 2010-10-20 09:25:53 följande:

Fast nu tycker jag nog du förvridit det hela, vilket tyvärr är allt för vanligt i den här frågan!

Det handlar inte om att inte ha några regler, vi har många regler. Däremot tycker jag det är viktigt hur man lägger upp reglerna och hur man kommer överens om reglerna. Föredrar att diskutera och förklara vad som är viktigt för mig och varför snarare än "du ska göra som jag säger för jag är vuxen och du är barn och det är jag som bestämmer" (Bara ett exempel, inte riktat till någon).
I vissa frågor säger jag också att det är en sån sak som jag måste få bestämma bara för att jag är mamma, tex säkerhetsfrågor osv..
Vid vardagssaker, som tex att komma till matbordet, räcker det nästan alltid med att säga "jag vill att du kommer och äter nu för när vi äter tycker jag det är viktigt att vi gör det tillsammans som en familj". Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste

Tror absolut att din son är jättelycklig! JAG tror dock personligen att en mer jämnlik ställning i familjen där man även tar in barnen som medmänniskor och medbestämmare stärker barnens självkänsla i längden.
Det är vad jag tror på personligen, sen gör alla så klart som dom vill!

Men det är ju fortfarande regler? Alla regler jag har på jobbet t ex är ju inte för att min chef är min chef och bestämmer utan t ex att smycken måste av pga hygienskäl, sekretess pga patienterna osv. Men chefen kan ju inte komma och säga "vi har inga regler för det ska vara jämnlikt"... regler är regler, spelar väl ingen roll om de har anledning eller inte? Sen förstår ju min son VARFÖR vi har regler också, det tycker jag är självklart för att han ska tänka lite själv.. men jag har läst en massa som faktiskt skriver att de är helt emot regler, och det tycker jag är knäppt!

sofiaolivia

Äldre 20 Oct 09:34

#5

yavanna skrev 2010-10-20 09:25:53 följande:

Föredrar att diskutera och förklara vad som är viktigt för mig och varför snarare än "du ska göra som jag säger för jag är vuxen och du är barn och det är jag som bestämmer" (Bara ett exempel, inte riktat till någon).

Jag har bott i USA i flera år och det är just så här dem jobbar... "Du ska lyssna på dina lärare, JUST för att dem är dina lärare" Alla har respekt för sina lärare och ingen vill säga emot för man vill inte ta konsekvenserna. Och det funkar ska jag tala om för er. Nu pratar vi kanske om uppfostran i hemmet och då tycker inte jag att det här funkar men samtidigt måste vi förbereda dem små för skol- och vuxenlivet och då fungerar det så här. Man SKA lyssna på lärare och chefer!

Om vi har förberett våra barn att lyssna och följa lärerens instruktioner kan denne lärare istället för att försöka få eleverna tysta nu fokusera på lektionen?

Flickan och kråkan

Äldre 20 Oct 09:40

#6

As mamma skrev 2010-10-20 09:28:43 följande:

Men det är ju fortfarande regler? Alla regler jag har på jobbet t ex är ju inte för att min chef är min chef och bestämmer utan t ex att smycken måste av pga hygienskäl, sekretess pga patienterna osv. Men chefen kan ju inte komma och säga "vi har inga regler för det ska vara jämnlikt"... regler är regler, spelar väl ingen roll om de har anledning eller inte? Sen förstår ju min son VARFÖR vi har regler också, det tycker jag är självklart för att han ska tänka lite själv.. men jag har läst en massa som faktiskt skriver att de är helt emot regler, och det tycker jag är knäppt!

Jag har inte läst om någon som varit emot regler....däremot diskuteras rutiner rätt ofta och hur man sätter gränser. Vi har nog egentligen inga regler. Regler känns ju vettigt när man spelar fotboll eller monopol, men att regelstyra vardagslivet....nej, det känns märkligt. Jag och sambon sätter inte upp regler för varandra och varför skulle det vara mer befogad med barnen? Däremot sätter vi tydliga gränser för vad som är ok i samspel med andra. Jag har inget behov av att människor - barn som vuxna - gör som jag säger bara för att de ska lyda....för lydnadens skull så att säga. Generellt skulle jag säga att barn är rätt samarbetsvilliga och för det mesta är alldeles väldigt mottagliga för samtal. Förstår man vitsen med något så gör man ju det av den orsaken.....så är det ju i arbetslivet också.....i alla fall i mitt yrke som lärare. Jag har också två barn som är söta och trevliga

.

pappapodden

Äldre 20 Oct 09:41

#7

Man kan vara emot regler. Men det betyder inte att man menar samma sak med regler som du menar.

Om man tänker sig väldigt strikta regler och väldigt strikt attityd i sitt föräldraskap där man har väldigt många och godtyckliga regler som ska följas bara för att föräldern "säger det" där motiveringen bakom regeln är oklar, då är det skillnad från ett föräldraskap där man har idéer om hur vissa saker ska gå till och hur livet ska vara men inte är auktoritär när det gäller genomförandet av dem.

Till exempel säger trådstartaren att hon har "regler" som säger att man hänger upp jackan när man kommer innanför dörren. Det är ju inget konstigt, men är det ens att betrakta som en "regel"?

Att hänga upp jackan är ju ett beteende. Jag hänger upp jackan när jag kommer hem. Ibland är jag stressad och allt blir konstigt och då hamnar min jacka i arbetsrummet på en stol. Har jag då brutit mot en regel? Nej... jag har helt enkelt gjort på ett annat sätt.

Jag ska försöka förtydliga med exempel med barnen... ponera att din son när han kommer hem sliter av sig jackan, kastar den i hallen och rusar till legolådan eftersom han just den dagen är grymt sugen på lego-lek. Då har han ju brutit mot din "regel". Vad händer då?

Det är här synen på regler och vad de är skiljer sig och kan få folk att säga att de inte har "regler". En regel är något man kan bryta mot - bryter man mot den följer en bestraffning. Det är alltså något många associerar till auktoritärt föräldraskap.

Om det hände mig och min dotter gjorde så, då skulle jag försöka förstärka det önskade beteendet, det är ju ändå ett litet barn vi pratar om: "Kom F, du glömde hänga upp jackan på kroken som vi kommit överens om" - och så hade jag sett till och guidat mitt barn till att göra det jag önskar.

Så när folk säger att de "är emot regler" då kanske de menar att de är "emot bestraffningar vid brott mot regler".

Så, trådstartaren, vad gör du när dina barn bryter mot dina regler? Om de aldrig bryter mot dem, då är det ju inte "regler" direkt utan snarare beteenden som följd av ett ambitiöst föräldraskap där du lyckats väl med att skapa en, vad det verkar, harmonisk hemmavaro.

Jag får ofta intrycket att folk inte egentligen lyssnar på varandra här. Text är trubbigt och vi kan inte förstå vad andra menar, rakt av. Fråga, lyssna, känn efter. Vad menar man "egentligen"?

Astrid83

Äldre 20 Oct 09:42

#8

Håller med dig TS. Det är egentligen självklara exempel alltihop som jag egentligen inte ens tänker på som regler.
Sen tänker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Tycker att man som förälder kan säga "vi är dina föräldrar och det är vi som bestämmer att du inte får spela mer TV-spel nu" och samtidigt förklara varför man bestämmer så.(kanske dumt exempel, men ni hajar nog) Tror att alla barn mår bra av att veta vad som gäller, det ger trygghet.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:43

#9

Flickan och kråkan skrev 2010-10-20 09:40:40 följande:

Jag har inte läst om någon som varit emot regler....däremot diskuteras rutiner rätt ofta och hur man sätter gränser. Vi har nog egentligen inga regler. Regler känns ju vettigt när man spelar fotboll eller monopol, men att regelstyra vardagslivet....nej, det känns märkligt. Jag och sambon sätter inte upp regler för varandra och varför skulle det vara mer befogad med barnen? Däremot sätter vi tydliga gränser för vad som är ok i samspel med andra. Jag har inget behov av att människor - barn som vuxna - gör som jag säger bara för att de ska lyda....för lydnadens skull så att säga. Generellt skulle jag säga att barn är rätt samarbetsvilliga och för det mesta är alldeles väldigt mottagliga för samtal. Förstår man vitsen med något så gör man ju det av den orsaken.....så är det ju i arbetslivet också.....i alla fall i mitt yrke som lärare. Jag har också två barn som är söta och trevliga

.

Ja men gränser, regler, same shit? :) Det är det jag blir så irriterad på, att det är tabu att använda ordet "regel". Vad tror du min chef skulle säga om jag vägrade följa klädkoden vi har på jobbet? Eller om jag började sprida information om mina patienter?

flingansnö

Äldre 20 Oct 09:44

#10

sofiaolivia skrev 2010-10-20 09:34:28 följande:

Jag har bott i USA i flera år och det är just så här dem jobbar... "Du ska lyssna på dina lärare, JUST för att dem är dina lärare" Alla har respekt för sina lärare och ingen vill säga emot för man vill inte ta konsekvenserna. Och det funkar ska jag tala om för er. Nu pratar vi kanske om uppfostran i hemmet och då tycker inte jag att det här funkar men samtidigt måste vi förbereda dem små för skol- och vuxenlivet och då fungerar det så här. Man SKA lyssna på lärare och chefer!

Om vi har förberett våra barn att lyssna och följa lärerens instruktioner kan denne lärare istället för att försöka få eleverna tysta nu fokusera på lektionen?

men det är väl inte respekt? At inte våga säga vad man tycker för att man är rädd för konsekvenser?

Hur kan man vara "emot" regler?!

INNEHÅLL