Hur kan man vara "emot" regler?!

Gillar ditt synsätt

Rent generellt undviker jag "inte" och "nej". Om ett beteende får ha sina naturliga konsekvenser så brukar barnen självmant förstå hur samspelet mellan människor fungerar bäst. Livet uppfostrar per automatik och jag försöker vara en god förebild (som ingriper om det blir väldigt tokigt).

Vi har nästan inga regler alls - men däremot en uppförandekod som är outtalad men alltid närvarande. Den tvingar alla att tänka efter själva och tolka begrepp som hänsyn, respekt och gemenskap osv. Om alla är vakna är det OK att spela hög musik men om någon har gått och lagt sig/är sjuk/pluggar till ett prov/pratar i telefon/younameit så är det bra att sänka.  Meningen att vi ser varandra och anpassar oss i ett ständigt växelverkande samspel. Det funkar inte att ha regler för allt så det är lika bra att ha en enda generalklausul: Så bra som möjligt för så många som möjligt men låt inte kollektivet kväva individen och anpassa till situationen.

Funkar störtbra! Särskilt på tonåringar. De stora är 17 och 19 och vi har inte haft ett gräl på flera år. Kan inte ens minnas när vi inte kunde lösa en situation med dialog... Fyraåringen är en ständig glädje - även om han testar systemet rätt hårt i nuläget .  

Ps. Mina ungar genererar så otroligt många positiva kommentarer från omgivningen så jag kan lova att de uppför sig välidigt bra ur "vän av ordning"s synvinkel.

Precis så här tänker jag också. Fast vårt barn är bara 2,5 än så länge. Jag tycker att det viktigaste är att lära sig att läsa av och respektera andras gränser, och att lära sig respektera och framföra sina egna.

Man behöver egentligen rätt få fasta regler. Tex: Man SKA ha cykelhjälm när man cyklar. Man SKA vara fastspänd i bilen.

I övrigt försöker vi faktiskt även med vår 2-åring kommunicera och komma fram till något som känns ok.

Sen försöker jag lära henne att olika personer har olika gränser. Farmor tycker tex att det är höjden av oförskämdhet att ha mössa på sig inomhus, själv lyfter jag kanske på ögonbrynet men skulle aldrig få för mig att lägga någon vikt vid det om personen i övrigt var trevlig och tog hänsyn.

Jag tycker att man kommer rätt långt med resonemang och dialog även med en sån liten som vår dotter, de förstår mer än vad man tror. Sen är inte poängen i nuläget att dialogen ska vara fulländad, utan att hon ska lära sig samspelet.

Ja det är bra med regler, barn behöver något att luta sig mot eftersom de inte har ett helt liv av erfarenheter och social träning som gör att de kan improvisera och det blir bra ändå.

MEN, en bra regel är en regel som
1. alla förstår, den får inte vara "Luddig" och svår att tolka
2. är väl underbyggd. Man måste kunna ge en hållbar förklaring till varför man ska göra si eller så. Om man inte kan det så bör man dels överväga att ta bort regeln, eller åtminstone fundera på vad man tror att barnen ska lära sig av en regel som ingen kan förklara.

Jag är uppväxt med föräldrar som hade en hel del regler, men inga som inte uppfyllde kriterierna ovan. De såg det som självklart att man även som barn hade rätt att få en godtagbar anledning till varför man skulle göra något. Och eftersom vi var vana vid att det alltid fanns en bra anledning till vad föräldrarna sa, så funkade det sedan även utmärkt de gånger som föräldrarna inte hann/orkade förklara varför. För då hade vi ett förtroende för dem och kunde lugnt förutsätta att även denna regel var vettig, utan att tjafsa.

Så när det gäller det "amerikanska exemplet" så tror jag att de börjar i fel ände. Börja med att förklara och ge bra skäl så kommer du till slut inte att behöva förklara allt eftersom barnen känner att du inte bara "Hittar på saker":

Vi försöker köra mer med principiella regler än med situationsbundna. Det är så mycket smidigare. Istället för att komma på de tusen (+) olika scenarion som barnen kan komma på och göra regler för vart och ett av dem så har vi bara tre regler (safe, respectful and kind, vi är tvåspråkiga och de låter inte lika tydliga på svenska tycker jag: säkerhet, respekt och vänlighet) för hela familjen. Än så länge har jag inte träffat på en situation som de inte har klarat av. Jackan på golvet tex: någon kan snubbla på den - alltså byter det mot säkerhetsregeln - dessutom är det inte respektfullt mot den som har städat och vill ha det rent och fint. Lätt som en plätt.

Vi har inga "regler", och det funkar skitbra!

Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Barn som mår bra, trivs och har bra förebilder blir inte regellösa ligister som plgar andra! Klart att man hänger upp jackan om alla andra gör det / mamma ber om det? Det betyder inte att det finns en "regel" (som det händer vad om man bryter mot?).

Jag håller helt med TS. Jag har 2 st styvsöner där deras mamma inte har några som helst regler och man får göra och bete sig hur man vill. Vi kör stenhårt på att hos oss finns det regler som skall följas och hos mamma gör ni på ett annat sätt. Mina föräldrar hade regler för mig och hör och häpna jag mår bra och klarar mig fint!

Det där sättet att tänka gillar jag. Vill ha regler som barnen kan förstå och som "makes sense". Jag håller med ts om alla hennes exempel på vad man gör och inte gör. men frågan är väl mer hur man hanterar en gränsöverskridning. Gränser är superviktiga för barn i treårsålder, finns det inga söker barnet tills det hittar vilket skapar en otrygghet. Ditt resonemang gör ju att det finns motiv man kan prata om ifall reglerna inte följs, gillar jag.

Ett barn söker alltid gränser, sina egna och andras, det har inget med trotset att göra, trots det är när det slår slint i huvudet, då spelar det ingen roll vad det är, det kan vara fel färg på vanten, gaffeln ligger fel, tröjan är fel, tja, det kan vara allt, ofta är det (min erfarenhet) att det är småsaker som det gäller.

För mig är det naturligt att testa gränser, och det behöver inte alls vara något negativt, det är så vi växer, när man blir äldra så ändras utmaningarna, men även vi vuxna testar våra gränser.

Att ett barn testar andras gränser har ju med att barnet skall utvecklas socialt, en del får de genom att se hur vi gör och vi fungerar, en del saker måste man bara testa själv, även om föräldrarna både gör och säger något annat. Sedan till detta kommer vissa trotsperioder, då går det ofta inte att resonera med barnet, man brukar säga att det är växtvärk i hjärnan och för mig har det ingenting med att testa regler eller gränser, utan att för tillfället  blir världen så väldigt komplicerad och det bli för mycket, då kan skon som gick så lätt att ta på sig dagen innan möta ett större motstånd än att kliva uppför Mount Everest.
Så vår tonåring har under sin uppväxt testat gränser, både sina egna och andras, men för det mesta på ett konstruktivt och kreativt sätt. Men ibland har det inte fungerat så bra, och just under trotsperioderna har det varit värst.

Men den viktaste testet som man blivit utsatt för är "finns du kvar, vad jag än gör", inte så mycket "jag vill inte ha bältet på mig" eller "man springer inte med skorna" eller andra regler.

Jag måste bara lägga till en sak, om gränser.
Att ha få regler innebär inte att man är gränslös, man kan ha mycket bestämda gränser, men de kan se olika ut i olika familjer och vid olika tillfällen
Ett exempel.
Hemma hos familjen får barnen hoppa i soffan, den är sliten och uttjänt så det spelar ingen roll, Men man får inte hoppa i soffan om någon av de andra som sitter där säger nej. Man kan tolka det som en regel eller gränssättning, för min del så är det en gränssättning, för regel för mig "du får inte hoppa i soffan om någon sitter där", gränssättning för mig är "man hoppa inte i den här soffan om någon annan upplever det jobbigt eller obehagligt"
Men bara för att man får hoppa i soffan hemma innebär inte att man får hoppa i soffan hos farmor och farfar, utan där är deras gränser som gäller.
Skulle barnet inte klara av denna gränssättning och uppleva det komplicerat, då får man sätta en annan gräns t.ex "man får hoppa i soffan om mamma eller pappa säger ja"
Fungerar inte det, då kanske det inte blir någon soffhoppning alls, då kan man säga att det tillkommit en regel.

Vad gör du när de hoppar i soffan ändå? och hur gamla är dina barn som ev skulle komma för sig att hoppa i soffan?