As mamma

Äldre 20 Oct 09:10

60 svar

Hur kan man vara "emot" regler?!

Jag blir galen när jag läser folk skriva att de är "emot regler" för sin barn! Vad är det som har hänt med uppfostran här i Sverige? Barn behöver regler för att veta hur de ska bete sig och för att känna sig trygga. På vilket sätt skulle en vanlig regel påverka ett barn negativt?? "Häng upp jackan på kroken, å nej, han kommer känna att ingen älskar honom för att vi är för stränga" - WTF?! Här hemma har vi helt "normala" regler. Ingen efterrätt innan maten, man hänger upp jackan när man kommer hem, man är inte otrevlig, man slåss inte, man städar efter sig när man har lekt klart, man tvättar håret när det är smutsigt och behöver tvättas, man delar med sig av sina leksaker när det är andra barn hemma, man väntar på sin tur, man springer inte i affären, man klättrar inte i bokhyllan, man tittar inte på för läskiga filmer, man spelar inte dataspel 3 timmar på raken, man slänger smutsiga kläder i tvättkorgen och inte på golvet, inget godis på vardagar.. och herregud, jag ljuger faktiskt inte när jag säger att min son är en jättelycklig 4-åring som dessutom är söt, underbar och supertrevlig att vara med enligt andra! Vad är det som har hänt med folk egentligen? Nån som vill anmäla mig till soc kanske??

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-20 09:12
Kan dessutom tillägga att min sons nya dagis som har en drös regler fungerar hur bra som helst, barnen älskar pedagogerna, har jätteroligt och vill inte hem, till skillnad från det gamla dagiset där min son blev galen pga barn som slogs, skrek, sparkade hårda bollar i taket och slängde saker överallt så man knappt kunde ta sig fram.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:47

#11

pappapodden skrev 2010-10-20 09:41:33 följande:

Man kan vara emot regler. Men det betyder inte att man menar samma sak med regler som du menar.

Om man tänker sig väldigt strikta regler och väldigt strikt attityd i sitt föräldraskap där man har väldigt många och godtyckliga regler som ska följas bara för att föräldern "säger det" där motiveringen bakom regeln är oklar, då är det skillnad från ett föräldraskap där man har idéer om hur vissa saker ska gå till och hur livet ska vara men inte är auktoritär när det gäller genomförandet av dem.

Till exempel säger trådstartaren att hon har "regler" som säger att man hänger upp jackan när man kommer innanför dörren. Det är ju inget konstigt, men är det ens att betrakta som en "regel"?

Att hänga upp jackan är ju ett beteende. Jag hänger upp jackan när jag kommer hem. Ibland är jag stressad och allt blir konstigt och då hamnar min jacka i arbetsrummet på en stol. Har jag då brutit mot en regel? Nej... jag har helt enkelt gjort på ett annat sätt.

Jag ska försöka förtydliga med exempel med barnen... ponera att din son när han kommer hem sliter av sig jackan, kastar den i hallen och rusar till legolådan eftersom han just den dagen är grymt sugen på lego-lek. Då har han ju brutit mot din "regel". Vad händer då?

Det är här synen på regler och vad de är skiljer sig och kan få folk att säga att de inte har "regler". En regel är något man kan bryta mot - bryter man mot den följer en bestraffning. Det är alltså något många associerar till auktoritärt föräldraskap.

Om det hände mig och min dotter gjorde så, då skulle jag försöka förstärka det önskade beteendet, det är ju ändå ett litet barn vi pratar om: "Kom F, du glömde hänga upp jackan på kroken som vi kommit överens om" - och så hade jag sett till och guidat mitt barn till att göra det jag önskar.

Så när folk säger att de "är emot regler" då kanske de menar att de är "emot bestraffningar vid brott mot regler".

Så, trådstartaren, vad gör du när dina barn bryter mot dina regler? Om de aldrig bryter mot dem, då är det ju inte "regler" direkt utan snarare beteenden som följd av ett ambitiöst föräldraskap där du lyckats väl med att skapa en, vad det verkar, harmonisk hemmavaro.

Jag får ofta intrycket att folk inte egentligen lyssnar på varandra här. Text är trubbigt och vi kan inte förstå vad andra menar, rakt av. Fråga, lyssna, känn efter. Vad menar man "egentligen"?

Ja jag förstår vad du menar, men det beror ju på "beteendet", som du säger kan det vara så att jag påminner honom men om han skulle få för sig att börja slåss så skulle det ju få en annan konsekvens. Men för mig är det en regel, eller en "guideline för harmonious living" ;) Men regel är det, enligt mig, för att jag förväntar mig att han följer det. T ex vad gäller dusch/hårtvätt känns det som om många tycker att en 4-åring har rätt att bestämma om han eller hon ska duscha eller inte den kvällen. Regel eller inte, men det är ju föräldrarna som bestämmer sånt.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:49

#12

Astrid83 skrev 2010-10-20 09:42:16 följande:

Håller med dig TS. Det är egentligen självklara exempel alltihop som jag egentligen inte ens tänker på som regler.
Sen tänker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Tycker att man som förälder kan säga "vi är dina föräldrar och det är vi som bestämmer att du inte får spela mer TV-spel nu" och samtidigt förklara varför man bestämmer så.(kanske dumt exempel, men ni hajar nog) Tror att alla barn mår bra av att veta vad som gäller, det ger trygghet.

Ja precis! :) Min son vet t ex varför man inte får godis på vardagar... men vissa saker går inte att förstå om man är 4 och då får man köra med att vi är föräldrarna och då blir det så. När han blir äldre kan man ta diskussionen igen :) Men det är kanske det att vissa saker är så självklara att andra inte ser det som regler, jag vet inte.. men jag tycker inte heller att det ena behöver utesluta det andra.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:51

#13

flingansnö skrev 2010-10-20 09:44:39 följande:

men det är väl inte respekt? At inte våga säga vad man tycker för att man är rädd för konsekvenser?

Men till en viss gräns måste man lyssna och följa regler. Jag jobbar t ex som mentalskötare och har fått EXTREMT klara regler ang bältesläggning av en patient. Där är det sjuksköterskan som bestämmer, jag får tycka precis som jag vill men får INTE ta den diskussionen framför en patient, utan gör som jag blir tillsagd, punkt slut. Kan ju vara bra att förbereda barnen på att i vissa fall är det så... men det betyder ju inte heller att man inte kan sätta sig ner och diskutera saken lite senare?

Flickan och kråkan

Äldre 20 Oct 09:52

#14

sofiaolivia skrev 2010-10-20 09:34:28 följande:

Jag har bott i USA i flera år och det är just så här dem jobbar... "Du ska lyssna på dina lärare, JUST för att dem är dina lärare" Alla har respekt för sina lärare och ingen vill säga emot för man vill inte ta konsekvenserna. Och det funkar ska jag tala om för er. Nu pratar vi kanske om uppfostran i hemmet och då tycker inte jag att det här funkar men samtidigt måste vi förbereda dem små för skol- och vuxenlivet och då fungerar det så här. Man SKA lyssna på lärare och chefer!

Om vi har förberett våra barn att lyssna och följa lärerens instruktioner kan denne lärare istället för att försöka få eleverna tysta nu fokusera på lektionen?

Jag jobbar som lärare på högstadiet och vet vad det innebär och hur viktigt det är med gränssättning och att vara en auktoritet, men nej sådan elever som du beskriver vill jag inte ha.....och nej, blanda inte ihop auktoritet med att vara auktoritär.

sofiaolivia

Äldre 20 Oct 09:57

#15

Flickan och kråkan skrev 2010-10-20 09:52:05 följande:

Jag jobbar som lärare på högstadiet och vet vad det innebär och hur viktigt det är med gränssättning och att vara en auktoritet, men nej sådan elever som du beskriver vill jag inte ha.....och nej, blanda inte ihop auktoritet med att vara auktoritär.

Ska nämna att vi alla älskade våra lärare eftersom det väääldigt sällan behövde "straffa" oss med kvarsittning, vi var alla uppfostrade så att vi redan innan vi klev in i klassrummet så visste vi vad som gällde och om inte annat så gjorde dem det klart för oss! Så istället för att få "straff" kunde vi hitta på roliga saker tillsammans som utflykter. Vi respekterade våra lärare och var absolut inte rädda för dem, utan vi var rädda för konsekvenserna!

Pyris

Äldre 20 Oct 09:57

#16

yavanna skrev 2010-10-20 09:25:53 följande:

Fast nu tycker jag nog du förvridit det hela, vilket tyvärr är allt för vanligt i den här frågan!

Det handlar inte om att inte ha några regler, vi har många regler. Däremot tycker jag det är viktigt hur man lägger upp reglerna och hur man kommer överens om reglerna. Föredrar att diskutera och förklara vad som är viktigt för mig och varför snarare än "du ska göra som jag säger för jag är vuxen och du är barn och det är jag som bestämmer" (Bara ett exempel, inte riktat till någon).
I vissa frågor säger jag också att det är en sån sak som jag måste få bestämma bara för att jag är mamma, tex säkerhetsfrågor osv..
Vid vardagssaker, som tex att komma till matbordet, räcker det nästan alltid med att säga "jag vill att du kommer och äter nu för när vi äter tycker jag det är viktigt att vi gör det tillsammans som en familj". Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste

Tror absolut att din son är jättelycklig! JAG tror dock personligen att en mer jämnlik ställning i familjen där man även tar in barnen som medmänniskor och medbestämmare stärker barnens självkänsla i längden.
Det är vad jag tror på personligen, sen gör alla så klart som dom vill!

ust det här skulle jag ha jätte svårt för här hemma.
"Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste"

Hos oss anser inte jag att det är oki. Eftersom det är, som du säger en viktig sak, att familjen sitter tillsammans vid middagsbordet, så bör dom också sitta vid bordet. Mina barn sitter alltid med vid bordet. Det är våran gemensamma stund. Vi pratar och berättar för varandra hur våra dagar har varit och vad vi har gjort. Av respekten för mig och övriga familjemedlemmar så vill jag barnen sitter med oss. För det är en viktig stund.
Sen har jag dessutom 6 barn att det skulle liksom aldrig funka om alla kom och satte sig och åt när dom kände för det. Men det spelar ingen roll, om jag hade bara haft 1 barn eller 10.

När mina barn ropar på mig och vill jag ska komma, så gör jag det. Hur skulle dom känna om jag sa "Nej, jag vill inte" och struntade i det.

Vi pratade om det just igår vid middagsbordet. Mina barn kom fram till att många föräldrar antingen är, "jag bryr mig inte, gör vad du vill" eller "jag håller stenhård koll på dig och du får inte göran något" och många inte är konsekventa.
Våra barn tyckte vi låg mittemellan. Det är just precis där vi vill ligga.

Vi har regler här hemma. Regler finns hela ditt liv, överallt, och man måste följa dom.
Men alla regler, liksom reglerna ute i livet sen, har jag för deras bästa eller för andras bästa. Ingen regel här är uppsatt för att jag tycker det är så himla kul att mina barn "måste göra saker".

Så gör vi, andra gör annat.

Flickan och kråkan

Äldre 20 Oct 10:02

#17

As mamma skrev 2010-10-20 09:43:32 följande:

Ja men gränser, regler, same shit? :) Det är det jag blir så irriterad på, att det är tabu att använda ordet "regel". Vad tror du min chef skulle säga om jag vägrade följa klädkoden vi har på jobbet? Eller om jag började sprida information om mina patienter?

Men det är ju skillnad på en fast regel och att sätta gränser utifrån situation, eller? Jag markerar ofta gränser gentemot min sambo utifrån min egen person = markerar gräns för egen integritet......tror däremot inte jag har satt upp några regler han måste följa......

Regler har sin funktion för att undvika skada eller liknande kan jag tycka. Exempelvis ska det cyklas så ska det vara hjälm på.

yavanna

Äldre 20 Oct 10:18

#18

As mamma skrev 2010-10-20 09:28:43 följande:

Men det är ju fortfarande regler? Alla regler jag har på jobbet t ex är ju inte för att min chef är min chef och bestämmer utan t ex att smycken måste av pga hygienskäl, sekretess pga patienterna osv. Men chefen kan ju inte komma och säga "vi har inga regler för det ska vara jämnlikt"... regler är regler, spelar väl ingen roll om de har anledning eller inte? Sen förstår ju min son VARFÖR vi har regler också, det tycker jag är självklart för att han ska tänka lite själv.. men jag har läst en massa som faktiskt skriver att de är helt emot regler, och det tycker jag är knäppt!

Som sagt, ingen är väl emot regler? Var har du sett/ hört den diskussionen? Jag har aldrig hört talas om en familj som inte har några regler hemma. Skillnaden är väl hur man sätter reglerna och hur man följer dem.

Om man säger "du ska hänga upp jackan för såna är reglerna" tror jag personligen barnet förr eller senare kommer stanna upp och fråga sig själv vem som egentligen bestämt reglerna och vad som händer om man inte följer dem. Om man däremot säger "kan du hänga upp jackan på kroken så vi slipper snubbla på den när vi ska ut nästa gång" tror jag däremot det är mer naturligt för barnet. Och vill mitt barn (3,5 år) ändå inte hänga upp sin jacka så gör jag det faktiskt åt honom om jag är på humör för det, så gör han det själv nästa dag när han är på humör, kanske han tom hjälper mig med min mössa om jag tappar den på golvet snarare än säger "mamma, häng upp mössan efter dig och följ reglerna"

Av den anledningen anser jag inte att vi har det som en regel här hemma, det är nåt man gör för allas trevnads skull.
Slåss gör man inte för då är det helt enkelt ingen som vill leka med en, inte ens mamma! Samma sak med att låna ut leksaker, lånar man inte ut sen kommer man säkert inte få låna kompisens saker nästa gång. Det tycker jag är naturligt mänskligt samspel snarare än regler.

Kan även säga att min son inte är det minsta förvirrad över att inte ha en massa bestämda "regler". Jag säger precis vad jag tycker är ok och inte, och han vet alltid var jag står! Han "beter sig" alltid och är hur trygg som helst!

Något jag däremot har något emot är bestraffningar. Tex "du får inte se på bolibompa ikväll om du inte städar ditt rum"., jag tror inte ett litet barn förstår kopplingen! Skulle personligen heller aldrig köra med "utvisning" här hemma! Sen kan jag förstå att familjer med mycket konflikter provar såna lösningar, men jag tror inte på den typen av lösningar i längden.

yavanna

Äldre 20 Oct 10:37

#19

Pyris skrev 2010-10-20 09:57:35 följande:

ust det här skulle jag ha jätte svårt för här hemma.
"Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste"

Hos oss anser inte jag att det är oki. Eftersom det är, som du säger en viktig sak, att familjen sitter tillsammans vid middagsbordet, så bör dom också sitta vid bordet. Mina barn sitter alltid med vid bordet. Det är våran gemensamma stund. Vi pratar och berättar för varandra hur våra dagar har varit och vad vi har gjort. Av respekten för mig och övriga familjemedlemmar så vill jag barnen sitter med oss. För det är en viktig stund.
Sen har jag dessutom 6 barn att det skulle liksom aldrig funka om alla kom och satte sig och åt när dom kände för det. Men det spelar ingen roll, om jag hade bara haft 1 barn eller 10.

När mina barn ropar på mig och vill jag ska komma, så gör jag det. Hur skulle dom känna om jag sa "Nej, jag vill inte" och struntade i det.

Vi pratade om det just igår vid middagsbordet. Mina barn kom fram till att många föräldrar antingen är, "jag bryr mig inte, gör vad du vill" eller "jag håller stenhård koll på dig och du får inte göran något" och många inte är konsekventa.
Våra barn tyckte vi låg mittemellan. Det är just precis där vi vill ligga.

Vi har regler här hemma. Regler finns hela ditt liv, överallt, och man måste följa dom.
Men alla regler, liksom reglerna ute i livet sen, har jag för deras bästa eller för andras bästa. Ingen regel här är uppsatt för att jag tycker det är så himla kul att mina barn "måste göra saker".

Så gör vi, andra gör annat.

Fast vi har ju inte det problemet, han kommer alltid till matbordet (utom en gång då när han var jättetrött och på uruselt humör)! Jag föredrar dock att han gör det för att han också tycker det är en trevlig stund än för att jag säger att han måste. Och skulle han plötsligt sluta komma och äta med oss skulle vi självklart ta en diskussion om saken, för måltiden är precis som du säger jätteviktig!!
Jag tror att barn växer av "eget ansvar" i så stor utsträckning som möjligt, och av att känna att även deras åsikter tas på allvar. Däremot är jag verkligen inte "jag bryr mig inte, gör vad du vill"! Jag bryr mig alltid vad han gör, pratar alltid om olika frågor och säger vad jag tycker och varför! Däremed inte sagt att han måste göra precis som jag vill och tycka precis som jag! Han är en egen liten människa med egna åsikter och viljor.

As mamma

Äldre 20 Oct 11:03

#20

yavanna skrev 2010-10-20 10:18:45 följande:

Som sagt, ingen är väl emot regler? Var har du sett/ hört den diskussionen? Jag har aldrig hört talas om en familj som inte har några regler hemma. Skillnaden är väl hur man sätter reglerna och hur man följer dem.

Om man säger "du ska hänga upp jackan för såna är reglerna" tror jag personligen barnet förr eller senare kommer stanna upp och fråga sig själv vem som egentligen bestämt reglerna och vad som händer om man inte följer dem. Om man däremot säger "kan du hänga upp jackan på kroken så vi slipper snubbla på den när vi ska ut nästa gång" tror jag däremot det är mer naturligt för barnet. Och vill mitt barn (3,5 år) ändå inte hänga upp sin jacka så gör jag det faktiskt åt honom om jag är på humör för det, så gör han det själv nästa dag när han är på humör, kanske han tom hjälper mig med min mössa om jag tappar den på golvet snarare än säger "mamma, häng upp mössan efter dig och följ reglerna"

Av den anledningen anser jag inte att vi har det som en regel här hemma, det är nåt man gör för allas trevnads skull.
Slåss gör man inte för då är det helt enkelt ingen som vill leka med en, inte ens mamma! Samma sak med att låna ut leksaker, lånar man inte ut sen kommer man säkert inte få låna kompisens saker nästa gång. Det tycker jag är naturligt mänskligt samspel snarare än regler.

Kan även säga att min son inte är det minsta förvirrad över att inte ha en massa bestämda "regler". Jag säger precis vad jag tycker är ok och inte, och han vet alltid var jag står! Han "beter sig" alltid och är hur trygg som helst!

Något jag däremot har något emot är bestraffningar. Tex "du får inte se på bolibompa ikväll om du inte städar ditt rum"., jag tror inte ett litet barn förstår kopplingen! Skulle personligen heller aldrig köra med "utvisning" här hemma! Sen kan jag förstå att familjer med mycket konflikter provar såna lösningar, men jag tror inte på den typen av lösningar i längden.

Då tycker vi väl ungefär likadant då ;) Det finns en bra bok som heter "Fem gånger mer kärlek" som handlar om barnuppfostran. Författaren skriver en väldigt klok sak, nämligen om naturliga konsekvenser.. t ex "du får titta på TV EFTER att du har städat ditt rum" (dvs "om du inte städar ditt run blir det ingen bolibompa för att då har du själv valt att inte hinna med det"..), istället för att koppla ihop straff och regler som inte har något med varandra att göra, för då förstår inte barnet på samma sätt. Det kör vi med och det funkar bra :)

Hur kan man vara "emot" regler?!

INNEHÅLL