KK med granne ej hållbart?

Jag är över femtio och är ihop med en man som inte fyllt trettio. Har alltid vetat att det skulle ta slut, eftersom han vll ha barn. Vi har haft många fina år och håller på att avveckla nu. Inte så lätt.
Du kommer förmodligen vilja ha barn,han vill inte bli far igen. Ni tycker om varandra och har det bra när ni träffas.
Men du förlorar faktiskt i längden. Det är nu du har chansen att träffa nån du kan bygga vidare på. Genom att lägga dina känslor på grannen så blockerar du din öppenhet gentemot andra män.
Be att HAN flyttar. Han har säkert bättre ekonomi än du. 
Om han sen träffar nån han vill leva med ( i sin ålder) så ska du slippa se dem hångla i trappuppgången. 

Varför skulle det vara så svårt för att ni är grannar? Det finns par som har barn tillsammans som flyttar isär och varje gång de måste diskutera något om barnen måste de antingen prata i telefon eller ses och de kan också behöva hämta/lämna barnen och tvingas då träffa varandra. Hur gör de då? Hoppar de i säng för att de står i samma trappuppgång? Nej det tror jag inte händer så ofta!

Antingen bestämmer du dig för att bryta upp och då håller dig till det, eller så väljer du att stanna kvar i en hopplös relation som endast kommer sluta i smärta och lidande för dig!

Bli förbannat! Herregud, han utnyttjar ju dig, helt medvetet och själviskt. Han skiter uppenbarligen i dina känslor. Det enda han vill är att ha någon att ligga med i smyg. Som han inte behöver bry sig om annars. Som är där när det passar honom.

Du är ju värd mer än så! I hans ögon är du inte värd att respektera ens (även om han säger fina saker när han vill ligga med dig - och det funkar ju).

Åldersskillnaden är inte problemet alls. Problemet är att karln är ett patetiskt kräk!

Plocka fram ilskan mot honom. Den kommer att hjälpa dig att bryta kontakten helt.

Alltså, tillskriver vi nu inte TS samt hennes ev. man både motiv, handlingar och gärningar, genom att läsa in vad som faktiskt inte finns? Livet är inte alltid så lätt att det är svart eller vitt. Och att det alltid finns en historia som gör oss till vad vi är, är ju inte unikt för mannen in den här historien.

Jag tror att det till att börja med, är viktigt att du, TS, verkligen tänker igenom DITT liv, och hur du vill ha det. Jag har en god vän där åldersskillnaden är närmare 30 år, och dom är hur lyckliga som helst. Det enda "problemet" blir ju att man måste tänka igenom praktiska saker som kommer att hända längre fram, och vara medveten om konsekvenserna med det. Både på fysisk och psykologisk plan. Kan man nu tänka sig det, ja då finns det ju inget hinder där.

Nummer två, för att få det att fungera, är ju att prata med din granne. Riktigt ordentligt. Ta upp det på ett seriöst sätt, där ni båda är totalt öppna och ärliga mot varandra. Vill och ställer han upp på det, är det ett tecken på att det finns mer känslor med i bilden, än vad han säger.

I annat fall, är det bara du som kan sätta gränsen mellan vad du tycker är OK eller inte i sammanhanget. Men en evig KK, är förmodligen inte vad du söker?

Kärlek är sällan lätt, och den svenska åldersfieringen gör det knappast lättare. Men om ni båda är villig att satsa, tror jag att sonen frågan så småning om går att lösa utan några större problem. Samtidigt måste du ju också förstå, att efter att ha förorat sin familj, är han förmodligen livrädd för att bli kär igen, och riskera att vara med om samma emotionella kris igen.

Även om du just nu inte vill ha barn så är det svårt för andra att tro på att du kommer känna samma sak om tio år. Vissa vet "från början" att de vil ha barn, för andra slår det plötsligt till som en helt ny önskan och längtan någon gång runt 30. Och för vissa kommer längtan aldrig, men de personerna är få. Lite för få för att man ska kunna chansa.