Enorm sprutfobi!

Så jag kan alltså begära att få remiss till KBT när jag är på mitt hälsosamtal?
Jag hade tänkt försöka bearbeta detta redan innan jag blev gravid, men har nu alltså, uppenbarligen, inte hunnit. Blev gravid väldigt snabbt, och därmed har inte fobin hunnit bearbetas. 

Det finns inget hellre jag vill just nu än att övervinna min fobi, och jag blir lite smått förbannad på dem som tar detta med en nypa salt och tror att jag inte vill bli av med min fobi. Uppenbarligen lider de inte själva av någon extrem fobi. Hade det varit så att jag inte haft min fobi hade jag också kunnat tänka mig att arbeta inom sjukvården. Att  man "botar" någon genom att påtvinga patienten venöst istället för kapillärt kan sätta sitt spår på andra sätt. Psykiskt. Är det värt att bli ett vrak, att inte kunna fungera normalt på ett bra tag framöver?

Självklart vet jag att man måste utsätta sig för sin fobi, jag är inte dum... bara fruktansvärt rädd.....

Det är ju så man gör med barn; man låter de långsamt vänja sig vid tanken, låter de se materialet osv. -  inte söver man dem. För de mesta blir det ett tillfälle som inte är så skräckslaget som barnet trodde. Och blir det det, ja då gör man om proceduren.

Precis så var det på min behandling, först pratade vi om det, sen fick jag titta på bilder, sen en riktigt spruta i verkligheten, sen fick jag hålla i den och ta hem den och hålla. Min sambo fick också hålla så jag skulle vänja mig vid tanken att någon annan höll i den nära mig. Jag gjorde även som barnen och stack ett mjukisdjur :) 

Sen gick vi vidare med att psykologen höll i sprutan och drog den över min hand, var inga stick utan bara hålla. Tillslut så gick vi över till vårdcentralen och en sköterska som tog ett stick i fingret, sen besök på labb och provtagning där, efter det så fick jag gå själv och ta prover en gång. Det gick jättebra även om jag svimmade den gången jag gick själv, var nog mest för anspänningen och lättnaden över att det gick så bra och inte ångesten.

Har för mig att jag gick 5 gånger a´1.5timme.

Om jag inte missförstått det så kan alla läkare skriva remiss för sådan terapi, nu vet jag inte hur och vem som sköter sånt i ditt område, men jag försökte länge få hjälp innan men då sa de nej. Nu har du ju ett jättebra tillfälle att få hjälp eftersom du är gravid och man behöver gärna ta prover för att du och barnet ska kollas så ni mår bra. Vet de inte vart du ska ha remiss så kräv att de tar reda på det och se till att det skrivs att det är akut så kanske du kan få hjälp fort.

Min man har tandläkarfobi och har vägrat gå in och haft svår ångest över det, nu har han under ett års tid fått KBT för det och det går så mycket bättre nu, han har ingen direkt ångest och kan sova dagen innan. Förut satt han i bilen och vägrade gå in och några gånger triggade han igång epilepsianfall pga. ångesten. Han har epilepsi så det var inget som kom pga. fobin.

Tror det är få som inte har fobi som kan förstå begränsningarna man får och hur jävla jobbigt det är, det är inte "bara att bita ihop", jag fick höra av en sköterska "jamen det är ju bara ett snabbt prov" men jag fick sån panik att jag ville rymma, i mitt huvud hade jag en plan för vart jag skulle gömma mig. Efter det så fick jag remissen.  

Ja, jag har börjat kolla upp det där med KBT lite närmre och ska förklara på tisdag på hälsosamtalet hur illa min fobi verkligen är. Tänk vad mycket lättare livet skulle vara om jag klarar av att ta en spruta!?

Ibland tänker man "äh, jag ska vara stark, det är ju inget livsfarligt med det".. men jag tappar kontrollen, får panikattacker och börjar gråta. Ingen höjdare där, men det är iaf ett framsteg att ens tänka på sprutor.

Vi får se vad de säger på tisdag, överlever jag den eventuella provtagningen den 4/11 så lovar jag att ge livstecken ifrån mig, det är ett som är säkert :-P
Utsikten ser i nuläget inte så god ut dock.. 

Men ja, det är ju trots allt ett steg närmre behandlingen, kan man hoppas..

Tack för era stöttande ord! 

Har bara läst TS, och jag vill antar att det är fler med mig som föreslagit KBT.

Jag led något fruktansvärt av min fobi och fick hjälp via KBT, det hjälpte! Idag tar jag prover obehindrat, även om det inte är det roligaste jag vet.

Jag var som du så rädd att jag hellre skulle valt att dö än att ta en spruta/blodprov. Men som sagt! Jag har blivit kvitt det nu!

Lycka till! Kram

Hej på er! Var på hälsosamtalet idag och fick världens ångestattack då jag fick reda på att proverna måste tas venöst. Länge satt jag o hyperventilerade o kippade efter andan. Sköterskan verkade inte alls förstående för min fobi, vilket gjorde det hela värre. Inte nog med det. Det blir extra många provrör då jag har struma i släkten.. Min värsta farhåga möter jag nästa vecka... Hur fasen förbereder man sig mentalt för något man är så fruktansvärt rädd för?

Det var som jag anade, jag förstod att proverna skulle behövas tas venöst, det blir nämligen väldigt krångligt annars. Mitt råd är att du kommer till provtagningen i god tid (ring innan!) och be personalen visa materialet, närma dig det "farliga" i lugn och ro. Ta med dig musik att lyssna på, det är bra avledning. Titta inte på det du ser. Tänk på att detta är någonting som du inte kommer undan - snarare kommer du att lära dig detta. Du har faktiskt inga alternativ; inga sövningar, inga lugnande preparat. Klart att du fixar det! Det är bilderna i ditt huvud som skrämmer dig, inte själva händelsen i sig. Varför må dåligt och vara nojig i onödan? Att sköterskan verkade oförstående är en ganska vanlig reaktion. "Vuxna människa", ungefär. Jag möter ofta stickrädda, men jag kör på i alla fall, allt annat är att dra ut p lidandet och indirekt säga till patienten att den har rätt. Att vara rädd för en reell fara är en annan sak.

Lika bra att du tar det jobbiga nu, du kommer vara stolt över dig själv!

Komma i god tid är jättebra. Ångesten som kommer är något som går över, även om det känns fruktansvärt jobbigt så kan man inte dö av ångest det är inte möjligt. Ångesten går över på 20min ungefär ofta kortare tid, för det som gör att man får ångest fortsätter inte längre tid. 

Det är ju en reaktion på något som man ser som fara, men att man har en fobi är för att reaktionen blir fel. En spruta är ju inte livsfara, däremot så kan man få samma reaktion om man utsätts för riktig livsfara. Så det som behövs är att träna om hjärnan att sprutor inte är orsak att sätta igång denna "du är i fara, agera dumma människa"-reaktion.

Så stannar man kvar i situationen, tex. du sitter kvar på mottagningen och andas, gråter osv. men stannar kvar så kommer det kännas bättre efter ett tag.

När jag tagit prover så har jag sagt till innan att jag har en fobi, och att jag gärna vill sitta i deras stol där man kan halvligga. Ena vårdcentralen hade ett eget rum där man kunde stänga dörren också, där satt jag ofta. Annars så tog de prover i ett allmänt rum där folk satt och väntade.

Om de tagit men misslyckats så har jag bett om att få en annan som tar prover, så gör jag också om det är någon jag inte känner förtroende för. Ofta så har det inte varit några problem.

Men stora grejen för mig är att säga till och avbryta om jag får massa ångest, att "nu behöver jag en paus så ni får ta på någon annan undertiden" Sen vill jag se när de tar och att de säger till när de ska sticka. Folk som säger att de ska räkna till 3 och sticker på 2 är sånna jag avskyr. Det sa jag till när de la ryggbedövningarna på mig för det var min värsta skräck, att inte ha kontroll på vad som händer. För det är inte smärtan som är det jobbiga utan att inte ha kontroll.

Hoppas det funkar för dig, synd att du bor så långt bort annars hade jag gärna gått med dig och stöttat om det hade hjälpt dig.  

Klart som fan hon kan få lugnande om hon står på sig.

Nej, det är inte bilderna i huvudet som skrämmer mig, det är vetskapen om vad jag utsätts för som för mig är skrämmande. Att någon punkterar en ådra för att komma åt mitt blod. DET är vad jag skräms för, och jag vet inte hur jag kommer reagera när det väl är dags. Har iaf köpt emla, inte för att jag kan tänka att det tar bort vetskapen om att de är där och grejar..

Det är inte lätt för en människa att förstå en extrem fobi när de inte upplever den själv, så det är inte konstigt att du bara "kör på i alla fall".. hos vissa sätter det sådana psykiska spår, som jag misstänker kommer hända mig också.. Nu vet jag att jag inte kommer undan det och får helt enkelt se hur jag reagerar. Sticker de fel blir det absolut sista gången någon sätter en nål i armen på mig, oavsett om jag är döende eller inte. Det har ju hänt förut att jag avstod dropp intravenöst när jag var i en allvarlig situation, så detta är verkligen för sista gången. Resten får de sköta kapillärt, oavsett om de säger att det går eller inte.

Talade med en sköterska på intensiven igår, och hon meddelade att om sådan sprutfobi finns, så ska det kunna lösas kapillärt, det är beroende på vilken barnmorska man möter. Så visst finns det hjälp att få, men hur det är mellan olika sjukhus varierar tydligen.

Nåja, nästa torsdag är det dags, återstår att se hur det går.

Tack o hej!