Neith

Äldre 24 Oct 12:25

72 svar

Enorm sprutfobi!

Hej på Er!

Har just suttit och letat efter information på hela world wide web, känns det som. Givetvis hittade jag inte svar på just de frågorna jag har inför kommande inskrivning.

Man ska ju (vad jag hört) ta två provrör med blod för blodgruppering och HIV-test. Kruxet är att jag är enormt spruträdd och kan inte i min vildaste fantasi tillåta att någon sticker mig i armarna pga denna sprutfobi samt fobi för ådror. Stick i fingrarna, som vid blodsockerkoll har jag inga som helst problem med och där kan de sticka mig hur mycket de vill. Inför en operation för några år sedan fick de alltså ta 4 provrör från mina fingrar, då jag inte klarade stick i armen. En annan gång, när jag var inlagd på sjukhus, skulle de ge mig antibiotika intravenöst, för att kroppen behövde antibiotikan direkt (låg så gott som inför döden), men klarade inte detta heller, utan fick en drös väldigt starka tabletter, och därmed slapp droppet.

Det jag undrar är alltså om man kan slippa sticken i armarna och komma undan med stick i fingrarna?
Ska på hälsosamtal på tisdag och inskrivning veckan därpå.

Någon som kan hjälpa mig med svar på denna, ack så viktiga, fråga?

Tack på förhand!

Neith

Äldre 27 Oct 20:18

#61

t0va skrev 2010-10-26 20:55:59 följande:

Komma i god tid är jättebra. Ångesten som kommer är något som går över, även om det känns fruktansvärt jobbigt så kan man inte dö av ångest det är inte möjligt. Ångesten går över på 20min ungefär ofta kortare tid, för det som gör att man får ångest fortsätter inte längre tid.

Det är ju en reaktion på något som man ser som fara, men att man har en fobi är för att reaktionen blir fel. En spruta är ju inte livsfara, däremot så kan man få samma reaktion om man utsätts för riktig livsfara. Så det som behövs är att träna om hjärnan att sprutor inte är orsak att sätta igång denna "du är i fara, agera dumma människa"-reaktion.

Så stannar man kvar i situationen, tex. du sitter kvar på mottagningen och andas, gråter osv. men stannar kvar så kommer det kännas bättre efter ett tag.

När jag tagit prover så har jag sagt till innan att jag har en fobi, och att jag gärna vill sitta i deras stol där man kan halvligga. Ena vårdcentralen hade ett eget rum där man kunde stänga dörren också, där satt jag ofta. Annars så tog de prover i ett allmänt rum där folk satt och väntade.

Om de tagit men misslyckats så har jag bett om att få en annan som tar prover, så gör jag också om det är någon jag inte känner förtroende för. Ofta så har det inte varit några problem.

Men stora grejen för mig är att säga till och avbryta om jag får massa ångest, att "nu behöver jag en paus så ni får ta på någon annan undertiden" Sen vill jag se när de tar och att de säger till när de ska sticka. Folk som säger att de ska räkna till 3 och sticker på 2 är sånna jag avskyr. Det sa jag till när de la ryggbedövningarna på mig för det var min värsta skräck, att inte ha kontroll på vad som händer. För det är inte smärtan som är det jobbiga utan att inte ha kontroll.

Hoppas det funkar för dig, synd att du bor så långt bort annars hade jag gärna gått med dig och stöttat om det hade hjälpt dig.

Tack för dina ord! ska försöka ha det i åtanke när det är dags!

JA77

Äldre 27 Oct 22:47

#62

B2011 skrev 2010-10-27 14:25:19 följande:

Klart som fan hon kan få lugnande om hon står på sig.

Varför det? Du tycker alltså att det är ett smart drag att fortsätta vara paniskt rädd för ngonting som inte är farligt?

JA77

Äldre 27 Oct 22:54

#63

Neith skrev 2010-10-27 20:17:47 följande:

Nej, det är inte bilderna i huvudet som skrämmer mig, det är vetskapen om vad jag utsätts för som för mig är skrämmande. Att någon punkterar en ådra för att komma åt mitt blod. DET är vad jag skräms för, och jag vet inte hur jag kommer reagera när det väl är dags. Har iaf köpt emla, inte för att jag kan tänka att det tar bort vetskapen om att de är där och grejar..

Det är inte lätt för en människa att förstå en extrem fobi när de inte upplever den själv, så det är inte konstigt att du bara "kör på i alla fall".. hos vissa sätter det sådana psykiska spår, som jag misstänker kommer hända mig också.. Nu vet jag att jag inte kommer undan det och får helt enkelt se hur jag reagerar. Sticker de fel blir det absolut sista gången någon sätter en nål i armen på mig, oavsett om jag är döende eller inte. Det har ju hänt förut att jag avstod dropp intravenöst när jag var i en allvarlig situation, så detta är verkligen för sista gången. Resten får de sköta kapillärt, oavsett om de säger att det går eller inte.

Talade med en sköterska på intensiven igår, och hon meddelade att om sådan sprutfobi finns, så ska det kunna lösas kapillärt, det är beroende på vilken barnmorska man möter. Så visst finns det hjälp att få, men hur det är mellan olika sjukhus varierar tydligen.

Nåja, nästa torsdag är det dags, återstår att se hur det går.

Tack o hej!

Med risk för att vara hård, men det är fel väg att gå att envisas med att saker skall tas kapillärt när de bör tas venöst. Förr eller senare kommer du ändå att ställas inför situationen att dropp ska sättas eller att antibiotika ska ges. Och nej, all antibiotika kan inte tas i tablettform. Dropp kan heller inte ges i fingret. Nu har du ett perfekt tillfälle att bli av med fobin, åtminstone bli mindre rädd. På vissa labb har man inga kapillära rör, så då gäller venösa prover. Kom igen nu! Förlorar du mycket blod under förlossningen måste du ersättas med vätska, samma sak om du ska få en EDA.

t0va

Äldre 27 Oct 23:14

#64

JA77 skrev 2010-10-27 22:54:55 följande:

Med risk för att vara hård, men det är fel väg att gå att envisas med att saker skall tas kapillärt när de bör tas venöst. Förr eller senare kommer du ändå att ställas inför situationen att dropp ska sättas eller att antibiotika ska ges. Och nej, all antibiotika kan inte tas i tablettform. Dropp kan heller inte ges i fingret. Nu har du ett perfekt tillfälle att bli av med fobin, åtminstone bli mindre rädd. På vissa labb har man inga kapillära rör, så då gäller venösa prover. Kom igen nu! Förlorar du mycket blod under förlossningen måste du ersättas med vätska, samma sak om du ska få en EDA.

Men hon behöver ju hjälp för att kunna lämna venösa prover, eller i alla fall i det långa perspektivet. Det går inte att bita ihop och kämpa, tro mig. Jag kämpade som f-n för att försöka för jag var tvungen att lämna proverna för att utreda min svåra sjukdom, men det går inte att bita ihop. Kan gå någon enstaka gång men i det långa perspektivet så är det tufft.

Nu behöver hon stöd att klara av denna provtagning och sen tips för hur hon ska gå vidare och lösa situationen.

Jag förstår att hon just nu i sin fobi envisas med att saker ska tas kappillärt för det är enda utvägen hon ser. Det hon behöver är att se andra vägar, dvs. att kunna hantera fobin och ångesten och då klara av att ta venösa prover. Skillnaden mellan oss är att jag har dessa redskap att hantera fobin.

Efter min vecka på sjukhuset med provtagnigar flera gånger/dygn så bröt jag ihop när vi sen en vecka efter att jag blev utskriven skulle tillbaka för att se hur mycket infektionen gått ner. Då var det "perfekta" omständigheter, lugnt rum, trevlig sköterska, min sambo var med och våran 2 veckors son låg och sov i min famn, men det hjälpte inte och efter att hon inte lyckades ta provet så fick jag stor ångest och vi fick börja om igen. Då gick det bra.

Har man inte de redskapen att tackla ångesten så blir man så att man ser den "lätta" utvägen, jag avstod och gick därifrån, TS vågar ändå ta kapillära prover det är strongt.

B2011

Äldre 28 Oct 13:51

#65

JA77 skrev 2010-10-27 22:47:12 följande:

Varför det? Du tycker alltså att det är ett smart drag att fortsätta vara paniskt rädd för ngonting som inte är farligt?

Hällre att man får lugnande än att man ska börja hyperventelera etc varje gång man ska ta prover.

JA77

Äldre 28 Oct 22:55

#66

B2011 skrev 2010-10-28 13:51:28 följande:

Hällre att man får lugnande än att man ska börja hyperventelera etc varje gång man ska ta prover.

Inte alls! Då är det ju ångest för att få ångest som man behandlar! Då får ju fobin styra!

Hettie

Äldre 28 Oct 23:04

#67

Jag har inte läst alla svar men jag ville bara säga att du inte är ensam. Jag fick ett utomkvedshavandeskap i början av året och det var fruktansvärt att behöva ta blodprov var fjärde dag och vi ska inte prata om sprutan med cellgift. Dödsångest ! Första blodprovet jag skulle ta så fick två sköterskor plus min man hålla i mig och tårarna bara sprutade och jag darrade som ett asplöv och hade panikångest.

Men nu är jag gravid igen och har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag kräver att bli informerad om ev. stick i förväg och använder emlakräm så att jag inte ska känna ett dugg. Dessutom ser jag till att ha med mig någon som kan småprata med mig medans sköterskan eller BM sticker och har sig. Detta funkar bra för mig och jag hoppas att du kan hitta ett sätt som funkar för dig. Kanske med hjälp av KBT. Ett blodprov går ändå relativt snabbt.

Jag har dock upplevt att det inte finns många i vården som tar nålfobi på allvar och något av det jag fasar mest för inför förlossningen är att inte bli tagen på allvar och att de ska hoppa på mig med oförberedda stick. Jag hoppas att det löser sig för dig, men man klarar mer än man tror när man måste.

Stor kram !

t0va

Äldre 29 Oct 07:57

#68

Hettie skrev 2010-10-28 23:04:57 följande:

Jag har inte läst alla svar men jag ville bara säga att du inte är ensam. Jag fick ett utomkvedshavandeskap i början av året och det var fruktansvärt att behöva ta blodprov var fjärde dag och vi ska inte prata om sprutan med cellgift. Dödsångest ! Första blodprovet jag skulle ta så fick två sköterskor plus min man hålla i mig och tårarna bara sprutade och jag darrade som ett asplöv och hade panikångest.

Men nu är jag gravid igen och har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag kräver att bli informerad om ev. stick i förväg och använder emlakräm så att jag inte ska känna ett dugg. Dessutom ser jag till att ha med mig någon som kan småprata med mig medans sköterskan eller BM sticker och har sig. Detta funkar bra för mig och jag hoppas att du kan hitta ett sätt som funkar för dig. Kanske med hjälp av KBT. Ett blodprov går ändå relativt snabbt.

Jag har dock upplevt att det inte finns många i vården som tar nålfobi på allvar och något av det jag fasar mest för inför förlossningen är att inte bli tagen på allvar och att de ska hoppa på mig med oförberedda stick. Jag hoppas att det löser sig för dig, men man klarar mer än man tror när man måste.

Stor kram !

:D
Jag måste säga att de på förlossningen är de mest förstående personerna jag träffat när det gäller min sprutfobi. BB var också trevliga men förlossningspersonalen var underbara. När jag inte orkade längre efter att ha legat inne i 5 dagar och tagit prover flera gånger/dag, fått nål som flyttades varje dag, blodförtunnande i spruta osv. så förstod de att jag mådde dåligt. Vi gjorde en deal om att de ska säga till innan och inte ta proverna direkt på morgonen utan att jag skulle få vakna till lite först.

Min sambo fick lära sig att ge blodförtunnande till mig så det var en spruta som inte personalen gav, även om de var jättetrevliga. De sa själva till att byta personal om de inte lyckades ta provet så inte samma stack om och om igen. Vid några tillfällen så fick narkos och iva-personal göra det istället, men de hade en kvinnan på förlossningen som var superduktig men hon jobbade på förlossningsdelen och inte "ligga inne och vara sjuk"-delen av förlossningen, men trots det så ordnade man så när hon jobbade kom hon och tog prover.

I vanliga vården har jag hört massa skit om att det går så fort, känns inte osv. Men då säger jag ifrån att det inte är smärtan jag är rädd för och jag förklarar hur jag mår och att jag kan svimma även om det var länge sedan nu.

Min bm fattade också, så mycket att hon tvekade på om hon skulle ta de där första proverna. Hon tog blodgrupp direkt annars så tar de tydligen det provet senare där jag gick men nu blev det allt på samma gång och sen bara kapillära prover. Så allt kring graviditeten och förlossningen har haft ett otroligt bemötande. Alla som kom in till mig på rummet var informerade innan om min sputfobi, jag behövde bara skriva det i mitt snittbrev.

Jag hoppas ni får en liknande upplevelse kring den biten.

Hettie

Äldre 29 Oct 09:04

#69

t0va skrev 2010-10-29 07:57:39 följande:

:D
Jag måste säga att de på förlossningen är de mest förstående personerna jag träffat när det gäller min sprutfobi. BB var också trevliga men förlossningspersonalen var underbara. När jag inte orkade längre efter att ha legat inne i 5 dagar och tagit prover flera gånger/dag, fått nål som flyttades varje dag, blodförtunnande i spruta osv. så förstod de att jag mådde dåligt. Vi gjorde en deal om att de ska säga till innan och inte ta proverna direkt på morgonen utan att jag skulle få vakna till lite först.

Min sambo fick lära sig att ge blodförtunnande till mig så det var en spruta som inte personalen gav, även om de var jättetrevliga. De sa själva till att byta personal om de inte lyckades ta provet så inte samma stack om och om igen. Vid några tillfällen så fick narkos och iva-personal göra det istället, men de hade en kvinnan på förlossningen som var superduktig men hon jobbade på förlossningsdelen och inte "ligga inne och vara sjuk"-delen av förlossningen, men trots det så ordnade man så när hon jobbade kom hon och tog prover.

I vanliga vården har jag hört massa skit om att det går så fort, känns inte osv. Men då säger jag ifrån att det inte är smärtan jag är rädd för och jag förklarar hur jag mår och att jag kan svimma även om det var länge sedan nu.

Min bm fattade också, så mycket att hon tvekade på om hon skulle ta de där första proverna. Hon tog blodgrupp direkt annars så tar de tydligen det provet senare där jag gick men nu blev det allt på samma gång och sen bara kapillära prover. Så allt kring graviditeten och förlossningen har haft ett otroligt bemötande. Alla som kom in till mig på rummet var informerade innan om min sputfobi, jag behövde bara skriva det i mitt snittbrev.

Jag hoppas ni får en liknande upplevelse kring den biten.

Vad skönt att höra att det finns förstående vårdpersonal. Ja, jag hoppas också att vi får trevlig förlossningspersonal. Annars blir jag nog lite grinig. Haha.

Neith

Äldre 4 Nov 16:25

#70

Hej på Er!

Så har den ödesdigra torsdagen infunnit sig. kl 13:30 var det dags för inskrivningen på mvc.
Jag och sambon kom dit redan kl 13, för att vara i god tid och hinna sitta ner och ta det lugnt en stund.

Jag har under den senaste veckan försökt bearbeta min fobi på egen hand genom att prata med olika sköterskor om tips på mental förberedelse. Jag har även pratat med vänner och sambo om det och tillåtit mig själv att gråta och bemästra den värsta ångesten.

För att sätta ytterligare press på mig själv, bokade jag tid för tvätt kl 15, vilket innebar att jag var tvungen att ha det gjort innan dess. Jag vill ju som sagt bearbeta min fobi och har även drömt om det två nätter i rad.

Anyhow, direkt när vi kom in till barnmorskan frågade hon om jag ville ha det gjort direkt, och jag svarade givetvis ja på den frågan.
Jag lade mig på britsen och hade sedan innan preparerat mina armveck med emlakräm för att underlätta det ytterligare. När det väl var dags, stod min sambo och pratade med mig och klappade mig på ena armen, för att lugna mig. Visserligen skakade jag som ett asplöv och bet mig själv i ena handen, men det hjälpte. Inom kort var det klart och jag fällde ett par tårar av ren lättnad. SÅ skönt att ha det gjort. Mina värden såg mycket bra ut, vilket var en enorm lättnad, för visst oroar man sig för att det ska vara något som inte är bra.

Om det blir fler gånger vet jag hur jag ska förbereda mig ännu bättre, men det får jag ta ställning till då. Huvudsaken är att jag har tagit mitt första steg till att bli kvitt min fobi, och det känns bra!
BM hade en reservplan om jag inte skulle lyckas idag. Det skulle vara att vi bokar en ny tid och träffas då på förlossningen då jag skulle fått lustgas för att klara av det. Men vad skönt att jag klarade det ändå. Enda kravet jag hade idag var att jag inte ville se nålen alls. Det fick jag förvisso göra efteråt när hon visade den för mig, men det kändes faktiskt ok ändå.

Jag satte pressen på mig själv, vilket var helt otänkbart för en vecka sedan.

Nåja, vill iaf bara uppdatera er om att jag lever, och lugnet har infunnit sig :)

Gick in i vecka 14 idag och den 7 dec är det dags för UL. Som jag längtar!

Tack snälla för ert stöd!

t0va

Äldre 4 Nov 16:42

#71

Supergrattis, så bra jobbat :D
Sug nu åt dig den där känslan att du klarade det och se till att belöna dig också.

Skönt att alla värden var bra också klart man går och oroar sig att det ska vara problem, får hoppas att UL blir en kanonbra upplevelse, när vi var där så grät min sambo lite för han blev så tagen av det lilla livet som simmade runt i min mage.

Återigen superbra jobbat.

Victoria86

Äldre 25 Nov 21:53

#72

Hej ts,

vad skönt att höra att det gick bra för dig. Jag har precis samma fobi som du. Bara av att läsa den här tråden blir jag gråtfärdig och får kväljningar. Jag tycker det är så fruktansvärt äckligt med sprutor... Jag tror nog aldrig jag kommer våga bli gravid med tanke på alla blodprov och grejer. Jag är iofs dessutom fruktansvärt förlossningsrädd, men det är en annan femma.

Tänkte bara skriva till dig att du inte är ensam i alla fall. Det är jobbigt att bli sedd som mesig när man egentligen är så fruktansvärt rädd att man tror att man kommer dö.

Lycka till med allt! Kram!

Enorm sprutfobi!

INNEHÅLL