Vi vill adoptera. Berätta hur det gick för er.

Eftersom du skriver att ni vill adoptera från Kina så vill jag bara informera om en artikel i FFIA:s senaste medlemstidning. Där står det att efter ett besök i Kina så har CCAA meddelat att de får in 200-300 ansökningar varje dag till deras kontor från de 17 länder som har tillstånd att adoptera från Kina. Under resan fick de också veta att 95 % av barnen på barnhemmen i Kina har olika former av fysiska eller psykiska handikapp. Inte undra på att det tar längre och längre tid innan man får BB (barnbesked) därifrån. De som får BB därifrån nu har varit medlemmar sedan maj 2006. Och eftersom det tar längre och längre tid så kommer det förmodligen innebära att vi snart kommer att vara uppe i 5 års väntetid. Vem vet vad som händer sedan...

Om jag vore er och om ni absolut inte kan tänka er ett annat land så skulle jag läsa på om olika SN för att sedan ta sällning till om det är något ni kan tänka er eller inte. Själv har jag en dotter med LKG (lägg- käk och gomspalt) och jag har inte sett några problem med det hittills.

Vad betyder SN?

Special needs, d v s när barnen har speciella behov pga skador/"fel". Det kan vara läpp/gomspalt, hjärtfel, klumpfot osv.

Inga direkt livshotande skador/"fel" men tillräckligt för att man ska vara medveten som adoptant att barnet KAN (dock sannolikt) kräva extra sjukvård, extra mycket omvårdnad osv.

Ah, då förstår jag. Nej det är inte ett SN barn vi planerar att adoptera vilket de flesta här inne tycks tro.

Jag tror snarare tanken här är att om ni inte är beredda att stå i kö i 4-5 år som är fallet för Kina om man INTE kan tänka sig SN-barn så måste ni sannolikt tänka om. Endera att acceptera ett SN-barn eller välja ett annat land.

Jag har ingen egen erfarenhet själv av SN-barn, dock av adoption, men har ändå på relativt nära håll upplevt adoption av SN-barn där upplevelsen är att det var "lättare" än man trodde. Huruvida det är så i dom flesta fall vågar jag inte alls uttala mig om men att barnen blir lika om inte mer älskade för dom små kämpar dom ändå är tror jag står helt klart.

Lycka till oavsett hur ni väljer!

Vi är beredda att stå i kö den tid som krävs.
Visst kan vi tänka oss andra länder, men just Kina känns aktuellt för oss just för att de har en hemsk barnpolitik där och flickor kastas mer eller mindre bort. Kan man "rädda" iaf ett barn från sådana förhållanden så är det värt väntetiden.

Hej TS!  Vi har en liten kille från Thailand (och en lillebror som är 'hemmagjord'), och adoption är underbar, förstås.  Thailand upplevde vi som ett riktigt bra land att adoptera ifrån av många anledningar.  Vår son var strax över ett år när vi fick honom, och nej, det har aldrig varit något problem med anknytning.  Jag tyckte från första ögonblick (av bilderna) att han var absolut den vackraste i hela världen. Nu har vi även en biologisk son, och kärleken för de två är det ingen skillnad på.  Jag ser på de både som världen vackraste och underbaraste barn. Jag känner mig otroligt lycklig lottat som fick just min första från Thailand och som fick just min andra son via 'magvägen'.  De är både mina riktiga barn (dock med mycket olika personligheter, vilket gör livet mycket intressant). Större och lillebror kommer emort väl överens.

Om jag var er, skulle jag absolut inte låsa upp mig på ett land än, utan var så öppen som möjligt för alla möjligheter (läs: stå i kö hos några organisationer redan idag).  Personligen skulle jag absolut inte söka till Kina för icke-SN.  Det går rykte att det kan bli ännu längre - 6-7 år, kanske ännu längre.  Om man vill få syskon, är det bara att börja från början sedan.  Och det är svårt att föreställa nu, men det är riktigt slitigt att vänta barn via adoption - man hoppas på det magiska samtalet i en miljon år, känns det som, och den osäkerheten av när det kommer (om det kommer) är jobbig.  Att vänta en oförutsägbar tid mellan 4-8 år vore för mig inte att tänka på, om det fanns andra länder jag kunde söka från som var något mer förutsägbar.  Har ni tänkt på kanske Sydkorean?  Taiwan var också ett bra alternativ om det är just Asien ni är intresserade i.  Indien eller Thailand kanske. 

Det är viktigt att komma ihåg att ni kommer att älska barnet över något annat, oavsett landet!  Kommer barnet från ett annat land än man först tänkte, spelar det ingen som helst roll i vardagen som familj!  Det blir ju självklart att det var det barnet ni skulle ha.

Lycka till!

Oj, det har såg inte jag.  Kina har ändrat deras barnpolitik väsentligt.  Många hoppas för just en liten Kina-flicka av olika anledningar, vilket har eventuellt förorsakat dagens köer.  Nu är det tusentals föräldrar som köar, men mycket färre barn som adopteras, således den växande kö.  (Sedan kan det vara farligt att ha en 'rädda ett barn' attityd - barnet ska inte behöva känna sig räddad, eftersom det kan skapa en 'du ska vara tacksam' miljö, vilket är orättvist och otryggt för ett barn.... Men det är ett kapital i sig...). 

Tänk på ett litet barn i även ett annat land som blev övergivet som liten, och som bor i ett barnhem. Det barnet har inte mindre behov av kärleksfulla föräldrar än just en flicka i Kina.  Kina har fått mycket (visserligen välförtjänd) negativ kritik kring sin familjpolitik, men det är precis lika tokigt i andra länder, dock inte lika väl rapportad i t.ex. nyheterna.

Men tror du att vi är dum i huvudet?!
Seriöst.
Om vi adopterar, oavsett varifrån barnet kommer, så kommer det behandlas som om det vore vårt biologiska barn och inte som ett barn som vi har köpt (vilket det tekniskt sett blir att man gör).

Hade för övrigt ingen aning om att de hade ändrat sig så pass mycket i Kina. Antar att de har det mycket bättre på barnhemmen också än för 10 år sedan.
Vilket land vi väljer och varför är helt upp till oss, eller hur?

Uttrycker du dig så, får du vara förberedd att få ett sådant svar, vilket jag ansträngde mig att skriva snällt (du kunde har försökt göra likadånt).

Om du inte vill ha råd eller tips eller information eller en diskussion, förstår jag inte varför du startade ett tråd.