Hannah8401 skrev 2012-10-09 07:37:40 följande:
Mowgli, hade du dåligt
amhvärde då när ni gjorde insemationerna?
Hur stor % chans är det att vi med lågt
amhvärde lyckas vid ivf? Någon som vet?
Ni som vetat om detta ett tag, blir livet mer normalt igen efter ett tag? Lyckas man börja glädjas åt ting igen, och börjar leva ett mer normalt liv? Jag känner att mina tankar är på detta hela tiden:(
Läste en bok nyligen, den handlade om en familj med flera syskon, en av männen hade funnit sin fru i säng med en annan man, men frun väntade den bedragnes mans barn, hans syster kämpade för att bli gravid med lyckades inte, och hon var ledsen och avundsjuk på sin bror. Men då blev broren arg och sa att ni har kärlek i ert äktenskap, ni älskar varandra, var glad för det, det är det inte många som har.
Så jag försöker att tänka på hur bra jag har det med en så kärleksfull man som jag älskar över allt. Men men, det känns fortfarande som att man berövar honom någonting som han lätt kan få av en annan kvinna. :(
Som för alla andra som lever med olika sorger så måste livet förr eller senare gå vidare....Man har liksom inget val om man verkligen vill leva. Men däremellan så tror jag också att det är viktigt att tillåta sig att verkligen få vara ledsen och tömma sig på sorg tills man är uppe vid ytan igen och kan andas. Detta kommer och går i omgångar, beroende på hur barnprocessen pendlar. Det är mycket hopp & förtvivlan.....Men man lär sig att man hela tiden måste sträva uppåt, annars kan man lika gärna lägga sig ner och dö och det vill absolut inte jag. Jag älskar livet för mycket och jag ser hela tiden framför mig att vi ska få barn....på ett eller annat sätt.
Min IVF läkare sa till mig och min man när vi gjorde senaste embryoisättningen att oavsett hur resultatet blev så tyckte hon att vi skulle tänka att barn ändå inte var allt....Hon tyckte att våran fina kärlek till varandra, vår samhörighet och uppenbarliga vänskap vägde tungt också och att vi skulle komma ihåg att livet kan vara rikt ändå. Så ser förstås inte jag det just nu medan vi kämpar....Jag ser ju livet som nattsvart om vi inte skulle få vårt efterlängtade barn.....Men samtidigt så vet jag innerst inne att hon har rätt! Försöker faktiskt tänka på att ha roligt 6en fin inställning till det livet ändå har att ge, även om vi kämpar och sörjer när misslyckanden dyker upp och det om och om igen.
Men jag visualiserar och ser framför mig den där horisonten där ett barn faktiskt står och väntar på mig och mitt hjärta kan ta ett skutt av en känsla som jag inte kan förklara. 