LindaKv skrev 2010-11-11 19:32:52 följande:
Men, vännen... Är vi lika eller? Jag mådde också hur bra som helst under min graviditet och jag gick också ner i vikt, och inte upp ett enda gram. jag är också överviktigt..
Vi får lov att ha elaka tankar. En del av processen i sorgen!
Dom som säger så att det är bäst att göra något annan än att gå hemma och grubbla, dom önskar man verkligen att dom kan vara med om att förlora sitt efterlängtade barn. Så du får känna på hur det känns, för det är inget kul. Det är inget man väljer detta, att må så himla dåligt. Vi är olika och sörjer helt olika!! Acceptera de, eller?
Man måste få grubbla för att gå vidare. För att nånsin kunna se framtiden så måste man gå ett steg tillbaka och sen kanske man kan ta 2 steg fram, ett steg bak och sen 2 steg fram, eller hur?
Vad säger din läkare? kan du inte få sjukskriving? vad jobbar du som?
JA! Du har blivit mamma, till en underbar pojke! Vad har ni döpt er pojk till?
Vill du berätta din historia, vad hände er? Styrkekramar
Vår lille pojke heter Valter. Valter. Valter. Världens finaste namn.
Ja, vi känns lite lika. Centimetrarna runt magen minskade, kände mig hel fräsch!
Jag har inte pratat med läkaren från sjukhuset som sjukskrev mig... Vet inte vad jag ska säga?!
Känns så konstigt då folk man känner och de som vet om det säger att de kommer fler chanser, ni är ung, ni har hela livet framför er. Inte tar de orden tillbaka vår pojke, vår Valter?! Hur fåglarna skulle de ha känt för dom om de va deras barn de handlade om, deras barn som är i livet inte hade fått levt!?!?!
Jag jobbar i butik, på panduro.
Blev tillsagt fredagen den 8 oktober att ta upp kataloger så jag bar upp dom, dagen efter hade jag ont i magen. Precis som om de var en hudbristning fast på insidan. Vi va bjudna på mat hos min mamma och pappa, jag åt knappt något av kycklingen. Mamma försökte lyssna sig till något hjärtljud och smekte magen så mysigt.
Sambon och jag for hem och va hemma vid 22.20. gick och la oss vid 00.00 och vi va lite småsugna så vi körde på och hade sex.
Efteråt så jag mig toanödig. Var in på toa och "splash" sa de. Min första tanke var att jag kanske var kissnödig istället för bajsnödig... Satt kvar i 10 minuter och upptäckte då jag skulle torka mig att de va fullt med blod på pappret. Panikslagen ringer jag sjukvårdsrådgivningen och frågar vad jag ska göra, de koppla mig till förlossningen och de sa åt mig att komma in.
Väl inne på förlossningen kl 03.15 på söndagsmorgonen så gjorde de ultraljud och hjärtat slog på lille bäbisen. De preppade för att göra ett vaginaltultraljud men först en vanlig gynundersökning. Läkaren som gjorde undersökningen frågade undersköterskan om hon ville se och efter att hon ställt sig bakom läkaren så tittar läkaren upp med "blicken". De gjorde aldrig de vaginala ultraljudet.
Läkaren kom sedan in med en annan läkare som vi inte hade träffat tidigare och hon berättade att de som mest troligt skulle bli ett missfall och att läkaren som gjorde gynundersökningen såg en arm eller ett ben som stack ut ur livmodern.
Vi fick ett rum, vi försökte sova lite men tårarna bara rann. Vid 06.00 - 06.30 så behövde jag gå på toa och de kom blod som aldrig förr. Klumpar, klumpar, klumpar. Strax därefter fick jag sprutor som skulle stoppa blödningen. Cirka kl 10.00 på morgonen så gjordes yttligare ett ultraljud då de visade sig att hjärtat slutat slå. Vår skatt!!!
Vid 12 tiden mitt på söndagen fick jag dropp för att värkarna skulle starta men efter 1½ timme så hade inget hjälpt. Fick tabletter uppstoppade i slidan vid halv 2. Efter ca 1 timme kände jag små värkar, började få morfin då jag behövde de.
Ungefär vid 16 fick jag pcb sprutor. De hjälpte ganska bra. Vi tog oss en tur på förlossningssidan/gynavdelningen. De va riktigt skönt att va uppe och gå lite. Se fåglarna som var ute och flög i blåsten.
Middagen kom in runt 17 tiden - karré, potatis, sås och brysselkål.
Värkarna kändes fortfarande som mensvärk, konstigt nog så ville jag få ha ont.
Klockan 18 blev jag undersökt hur öppen jag var och så fick jag en omgång till med tabletter uppstoppade i slidan, barnmorskan sa att de kunde behövas tre omgångar. Efter de försökte vi sova lite, trots att de börja göra mer ont. Jag slumra till med lustgasen över näsa och mun.
Jag vaknade av barnmorskan som kom in vid 19.30 och skulle ge mig mer morfin. Vår underbara undersköterska kom in och frågade om jag ville ha te och en macka - ja tack!
Kl 19.55 ringde jag mamma och berättade hur ont jag hade samtidigt som jag käkade mackan och drack teet. Barnmorskan kom in och jag la på luren och sa till henne att nu jädrar gör det ont! Hon sa åt mig att lägga mig i sängen så hon skulle få kolla hur bäbisen låg och hur öppen jag var. Det kändes som om jag skulle bajsa på mig. Barnmorskan sa att jag skulle krysta nästa gång de kom en värk. Jag tryckte på. Tre värkar sen så var vår fina lille prins ute. 20.05. 10.10.10.
Pappan klippte navelsträngen. Jag var överlycklig. Vi hade blivit föräldrar. Mamma! Pappa! Världens glädjerus kom över mig.
Prinsen kom upp på bröstet. Naglar, småfjun, ögonfransar, ögonbryn, bröstvårtor. Allt fanns där! Allt! Min näsa och pappans öron och långa tår. Han var så vacker, så söt, så perfekt! Han var så fin där han låg, på mitt bröst.
Min mamma och pappa kom vid 20.20 och fick se deras första barnbarn. De hade föreställt sig att de skulle vara kaos, skrik och gråt när de kom. Men de va lugnt och fint.
Det kom en barnläkare runt 21.00 på kvällen och skulle undersöka honom. Under tiden hoppade jag in i duschen och klädde på mig. Efter ett tag kom han tillbaka med prinsen vår, i en liten korg. Vi tittade på prinsen, smekte honom, pussade på honom, höll honom i handen.
Vår undersköterska kom in och frågade om vi ville ha lite kvällsfika. Mamma och pappa min for hem och en stund senare kom fikat. Vi blev förflyttad till gynavdelningen och de blev byte på personal. Jag frågade med gråten i halsen den nya undersköterskan om de gick att få veta hur lång vår prins var. Hon gick iväg med honom och kom sedan tillbaka med honom och ett litet blått kort på hur lång han var, hur mycket han vägde, och hand- och fotavtryck.
Vår prins kommer alltid att finnas hos oss! Vår skatt! Vår älskling! Vårt allt!
Kramar till er!
