Ensam tonåring - hur kan jag hjälpa henne?

BUP är ett bra steg tycker jag. Jag kände mig också ensam i tonåren, var lite udda. Inte så att det någonsin gick så långt som mer er dotter, men antagligen för att hon också inte velat säga något.Det är svårt att vara tonåring med andra intressen än resten. Men vad är hon intresserad av? Kanske kan det leda till att träffa kamrater som kommer bättre överens med henne.

Kontakt med BUP är också bra, förhoppningsvis reder de ut att inte något annat ligger i bakgrunden, som t ex Asperger (som ofta leder till problem med sociala sammanhang). Problemet är också ifall man blivit ignorerad och känslig under en lång tid, kan det vara svårt att ta sig tillbaka på ett bra sätt. Man kanske inte klarar av vänliga skämt för att man tror att folk menar illa, eller man kanske blir överkörd av de andra för att man så gärna vill passa in.

Är det en liten skola? För på en stor skola kan man alltid försöka söka sig till folk från andra klasser, det kanske finns olika elevaktiviteter på skolan, elevråd etc. På en liten blir det svårare att hitta nya människor.

Jag har själv haft svårt med det där, det som hjälpte mest var att byta skola till en med fler nördar. Sorgligt men sant. Skolans stämning gör mycket. Jag kände mig totalt utanför och handikappad i min första gymnasieskola, men på den andra (fastän de hade samma ägare) så passade jag in, fick vänner och trivdes.

Hm... i mellanstadiet var jag ensam i korridorerna, satt och läste, fördrev tiden, iakttog de andra. Det störde mig inte så mycket att ingen kom fram till mig, det var snarare att bli avvisad som var värre. så jag slutade försöka efter ett tag. I högstadiet bytte jag skola, och saker fungerade bra första åren. I nian försökte jag umgås med åttorna istället, men det enda jag hittade var i stort sett tidsfördriv, någon att sitta med på lunchen, ingen riktig vänskap.

I min första gymnasieskola började det också bra, men jag gled ut ur mitt "gäng" och blev väldigt ensam. Jag kunde ofta sitta med mina gamla vänner, trots att jag inte alls kände mig bekväm med dem. När jag blev retad av en elever från en annan klass så bytte jag skola. Då hade jag känt mig ensam i en termin ungefär. Jag skolkade aldrig, sånt föll mig inte in. Jag har alltid varit ganska ordentlig och tyckt att skolan är viktig.

Skulle hon tycka det var bättre att ha ointressant sällskap, där de kan prata om saker som inte är kul enligt henne, eller föredrar hon att vara ensam framför att ha sällskap som inte är kul? Visst önskar man att alla kunde ha vänner i skolan, som man kan ha roligt med och som man ligger på samma nivå som. Men det är extremt svårt att ändra på sociala mönster i en klass som går i nian. Skolklasser, och många andra grupper, "stelnar". Det bildas små kretsar, folk vill veta vart de har varann. Att i slutet av grundskolan försöka ta sig in och bli en av de andra är nog omöjligt. Men man kan avsluta sina studier även om man inte passar in. Man kan fördriva rasterna med böcker, gameboy, stickning, promenader... Man kan bli den där lite passiva i grupparbeten.

Numera går jag på universitet, har inga problem med att komma överens med folk där. Visst, ett tag kände jag mig lite ensam, men nu när jag går mer lösa kurser och inte har går med samma kursare hela tiden (som jag gjorde 2 första åren) så märker jag att alla kan känna sig lite bortkomna, och jag träffer mer nytt folk. De sociala kretsarna skakas om, man tillåts inte stelna i en form, när man byter "klass" var tredje månad. Ändå kan jag ibland råka ut för saker som inte är så trevliga, som när jag blev utskrattad när jag berättade vilken religion jag hade. Men desto längre man kommer i utbildningssystemet, desto mognare tenderar ju folk att vara. När man dessutom själv väljer program och kurser, så hamnar oftare med folk som man har något gemensamt med, än i grundskolan där det är mer slumpen som styr.