ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Åhh Drutten och Strulmaja, jag gillar verkligen era sista inlägg om relationer! Nu har jag fått mycket att fundera på! 

Drutten: Intressant liknelse, det här med missbrukare som lever ihop. Det låter ju inte så bra men jag förstår precis vad du menar med att man smittar av sig och förstärker varandra dåliga vanor. Den insikten kan nog hjälpa mig mycket.

Strulmaja: Jag får någon kuslig känsla av igenkänande när jag läser ditt inlägg men jag är inte säker på om jag tolkar dig rätt. På vilket sätt försöker du "få igång" din sambo? Fungerar det?

Jag har läst att omega-3 ska vara bra för folk med adhd. Någon här som testat? Hjälper det? Jag har köpt hem en burk omega-3 men jag har inte fått in rutinen att ta tabletterna ännu så jag vet inte om det fungerar. På vilket sätt skulle det hjälpa egentligen?

Downperioder?? Här är en som är expert på det, men sambo tyckte det var jättejättejobbigt.

Precis som ni kanske märker är jag lite intensiv och kan skriva massor här ( suger musten ur de flesta...) Ok,
1. Det här är ngt nytt för mig och nya grejer funkar suveränt för mig i form av input men efter ett tag blir jag mer normal...
2. Det är så skönt att äntligen hitta andra som faktiskt är som jag själv, jag behöver inte känna mig som en främmande fågel.. :)

Nu ska jag försöka lista en del av mina drag efter att ha läst nästan alla inlägg här..

Pratar mycket och ofta högt (hör det inte själv)

Alltid högt driv inombords, verkar speedad

Tappar lätt koncentrationen

Känslig för höga ljud (jag vet, inkonsekvent )

Om jag är på stan med ngn annan så flaxar jag omkring och kollar än på det ena än det andra, drar i och pekar för mitt sällskap på saker de ska kolla på. Plötsliga ljud eller ljusimpulser kan lätt skicka mig ur ett samtal. Är jag själv på stan kör jag MP3-spelare i öronen och tunnelseende så går det mkt bättre ..

Tappar intresset lätt för ointressanta saker, men med sånt jag älskar som släktforskning, dataspel, puzzel kan jag sitta hur länge som helt

Glömmer lätt äta (är därav brutalt smal)

Vissa svårigheter att "läsa mellan raderna"

Igångsättningssvårigheter

Vickar ofta på någon fot eller rör mig i takt till musik, biter på naglarna

Svårighet att handla utan lista, kommer hem utan det mesta som jag skulle ha köpt, får ofta springa o kompletteringshandla :(

Hoppar vidare när jag tröttnar, ex jobb, aktivitet, träning. Dvs lär jag har lärt mig tillräckligt mkt   Detta leder också till att jag har svårt att tänka mig bo i samma stad hela livet.

Kommer ALDRIG för sent till möten, snarare FÖR tidigt

Är väldigt ärlig med info om mig själv :(

Måste ha en kalender på väggen för att se vad som händer i min närmsta värld, annars får jag ångest när jag ställs in för något som kommer ske imorgon, om en vecka etc. (Inkonsekvent, för det bygger också upp en ångest hos mig när jag ex vet att killen ska iväg på kurs om 2 v.)

Går upp i varv av för mkt stimuli, ex på flygplatser ( blir som en studsboll)

det ni, nu måste jag vila för det här sög musten ur mig...

Och förresten jag är nyss fyllda 36 :)

Mitt ältande blir också mindre med sertralin, men ändå " för mycket ". Utan sertralin skulle jag dock bli utbränd totalt.

Detta med att man blir mindre engagerad i saker med sertralin stämmer (och positivt för mig många gånger).
Visst är det roligt när man går i gång på intressen och flyger iväg, känns som att energin flödar.
Men samtidigt blir jag alldeles för engagerad för mitt eget bästa.
Jag kan typ känna mig skyldig att ordna världsfred och tar åt mig som fan när jag tänker på alla orättvisor som finns (gör mig utbränd,vansinnig och frustrerad).

Många med adhd verkar vara typiska "grubblare", vilket både är positivt och negativt.
Jag kan leva mig in och känna empati med andra personer trots att jag inte varit med om saken själv.
Om någon upplevs tex gnällig och arg av sig så grubblar jag på orsakerna bakom detta,
-andra kanske bara tycker personen är en jobbig gnällspik som gnäller för gnällandets skull och ser inte längre än så. Det gör däremot jag.

Människor med adhd verkar också ha högre begåvning än genomsnittet, jag hade högsta poäng på "normalskalan" enligt utredningen.
Poängen drogs ner pga av min dåliga uthållighet, visste precis hur man räknade ut ett avancerat matematik tal -men jag orkade verkligen inte tänka efter (låste mig och fick total hjärnsläpp).
Arbetsminnet var otroligt dåligt och drog också ner poängen.

Men vad gör högre begåvning för nytta när den används till att grubbla över saker som inte går att påverka???
I det läget önskar jag ibland att jag var lågbegåvad och med ytterst lite empati (känslokall), allt skulle vara mycket lättare då!

Vet ni om det finns någon hälsokost eller naturmedicin (förutom omega-3) som rekomenderas för adhd-are?

Har han pengar så handlar han, vad som helst, bara han får handla liksom. Lönen har alltid varit slut första veckan liksom. Sen har han lånat pengar, och tänkt alltid "Ja, men om jag säljer det och det, då får jag pengar!" men aldrig att han säljer nåt sen.
Han har alltid varit sån, sedan han var liten så jag kan förstå att det är svårt att bryta beteendet.

Även trots jag vet om hans problem, så kan han inte låta bli att köpa saker för pengar som inte är hans. Tex "lånar" han av mig utan att jag vet om det. Han "glömmer" att berätta det och är övertygad själv om att han kommer hinna lämna tillbaks pengarna tex i min plånbok innan jag ens märkt att dom är borta. Det sker ju aldrig sen....
Han nästlar in sig i smålögner, men jag känner honom så väl nu så jag märker det direkt ändå - så han kan ju liksom inte ljuga ändå. Märks SÅ tydligt på honom. Frågar man honom om nåt som har med saken att göra, så börjar han stamma (stammar aldrig annars), få typ tics, tittar ner i golvet, och beter sig allmänt annorlunda....

Han ljuger för att han inte vågar säga sanningen. Han vet att jag blir lessen och besviken, och trots att han vet att jag blir ÄNNU MER lessen och besviken sen, när sanningen kommer fram för det gör den alltid ju, så tänker han inte så lång då, i situationen.
Han vågar inte erkänna att han misslyckats. Han är rädd för att "få skäll". Mycket grundar sig också i extremt dålig självkänsla, att blivit...vad ska man säga... minst omtyckt av syskonen i familjen, alltid fått höra "Men DU klarar väl inte av det?" eller "Jaha, det kunde man ju såklart tro att det var DU som ställde till det!" Ja, han har i hela livet blivit nertryckt av sin pappa sorligt nog., nästintill mobbad och det sätetr väl sina spår också.
Det  är så mycket som spelar in.

Nu har vi löst det så att han har inte tillgång till mer än sin "månadspeng". Både han och jag har lika summa pengar varje månad att göra vad vi vill med, resten har jag hand om.

Nu är han på möte med NPT, hoppas de kommer fram till något som kan gå att förändra. Medicinen han äter nu funegrade toppen de första halvåret typ, men nu märks inte effelten längre.... Nån som vet om det är vanligt att det blir så?

Hej,

Jag vet varken ut eller in eller var jag ska börja.

Jag har alltid varit högpresterande, haft bra betyg etc, passat som en smeck i svenska skolan. Jag har väldigt lätt för mig när det gäller språk och humaniora, men svårt med matte och naturvetenskap.Jag har ett IQ under genomsnittet och är således väldigt ologisk, men intelligent och mer allmänbildad än genomsnittet.

Jag har alltid varit den konstiga. I min ungdom "löste" jag det genom att bli alternativ och umgås med andra lite udda typer, rökte mycket gräs och annat sånt. Tog mycket tjack.
Jag har väldigt svårt med struktur. Jag tappar intresset på fem sekunder om jag inte är intresserad av det jag sysslar med. Jag skjuter upp ALLT till bristningsgränsen, allt från räkningar, till jobb, till städning. Jag har intalat mig själv och andra att jag jobbar bäst under tidspress, men det är ju bara för att jag tappar fokus fullständigt om jag inte stålsätter mig kvällen/natten innan en deadline.
Hela mitt liv har jag dolt detta genom att leka skärpt, alltid hel och ren och eftersom jag är allmänbildad, så kan jag lura vemsomhelst att jag är påläst och förberedd.

För något år sedan, så började en ny kollega på mitt dåvarande jobb och jag blev hennes "fadder", dvs visade henne runt och berättade om rutiner.  Vi hade jätteroligt, men introduktionen blev en katastrof, för hon var likadan som jag. Vi hade båda slarvat bort introduktionspappren, vi glömde hälften och tappade koncentrationen efter ett par minuter.
Hennes man jobbar med ADHD patienter och även om hon inte var diagnosticerad, så hade ju han fattat att något inte stod rätt till. Hon kollade på mitt skrivbord och sa "typiskt" och frågade sen om hon fick titta i min väska. "ADD-väska" sa hon sen. Snygg, hel, ren, men fullständigt kaosartad inuti, flera månader gamla papper etc etc. "Du ser likadan ut, eller hur? Snygg, hel och ren, men din insida är kaosartad, eller hur?" Ja, så är det naturligtvis.

Jag har diagnostiserad ångest och har lidit av ätstörningar länge, men det är under kontroll. Det som lever kvar dock, är enormt starka känslor av att jag är HELT värdelös. Jag är ful, fet och äcklig. Min man kommer att lämna mig för att jag är en så vidrig människa, även om han visar att han älskar mig mest i hela världen.

Min förra relation var väldigt destruktiv med misshandel och otrohet, kan det förvärra en evetuell ADD?

Jag vet att detta låter dumt, men idag (när jag inte kunde fokusera på jobbet!), gjorde jag ADHDtestet på psykologitest.se och fick väldigt högt...

Jag tar aldrig något kemiskt längre, men det händer att jag röker gräs och då mättas allt av, jag blir fokuserad och strukturerad. När jag var ung och tog tjack (amfetamin) så hände samma sak.

Hoppas någon har orkat läsa... kan det vara så att jag har ADD? Kan jag bli hjälp, tror ni?

Jag är så ledsen, jag vill så gärna ha hjälp!