ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Som alla tråd, det bli skrivande enbart mellan 2-3 personer,och resten ska se /läsa deras text.

Kan ni 2-3 personer INTE skriva eran privata via ett brev???
Det underlättar för de andra hänga med.

Javisst jag är jätte söt, och även charmig. det har jag hört  många ggr tidigare. Är du intresserad ,så hör gärna av dig.
Innehået,det kan vara om själva ämnet som T:S har skrivit, det verkar som många har även dyslexi och svårt att läsa ,vad ämnet handlar om. De skriver om vad som helst och hur som helst-

Har precis börjat med Concerta - har haft den 14 dagar - men känner mig bara mer stressad och hyper än innan jag började. Fler som känner igen detta? Lägger det sig?

Varför är det ingen som förstår?? Jag är så jävla ensam i dethär och jag mår skit!! Har fått min första tid för utredning.

Mamma och pappa förstår ingenting, min bror - som också ska utredas - förstår, men har inget behov att att prata om det,så det gör han inte heller. Kollegor på jobbet flinar lite och säger: sån är jag med.
Men de fattar ju inte!
De är inte som jag!
Det går åt så jävla mycket energi att göra alla dessa skitsysslor som att städa, laga mat, gå och hadla och tvätta.
"Men att gå och handla kläder, det klarar du" säger min sambo.
Ja men det är ju kul! Det har jag inga problem med! 
"Men om det nu är så jobbigt att städa, varför lägger du inte tillbaka sakerna direkt, så det inte blir så stökigt ?"
Jag vet inte, jag bara kan inte...

Är jag galen, tokig och/eller dum i huvudet????

Jag går snart sönder i väntan på att få reda på vad det är för fel med mej!
Det finns ingen i min närhet som förstår och ingen jag kan prata med.

Förstår ni?

 

Ja, tyvärr är det nog sant.
Men man vill ju så gärna att dom ska förstå!
Min kropp kan faktiskt inte göra vissa saker ibland, hur gärna jag än vill.
Jag vill så gärna vara som mina vänner som tänker: Städa först, sen sätta sej.
Jag skulle till och med vara glad om det var tvärtom. Sätta sej, sen städa.
Men för mej gäller oftast bara: Sätta sej...
Jag kan förstå att det är svårt att greppa, men nu när dom vet vad som menas med add/adhd så vill man ju ha lite mer bekräftelse (som sagt).

Oh herregud! Kom precis att tänka på att det faktiskt finns en chans/risk att dom kommer fram till jag är fullt normal.
Fast det är jag inte...

Tror du har helt rätt. Jag tror att det var det som fick mig att förstå min fd sambo. Det var så många saker som andra runt om oss aldrig kan begripa. Dom vill så gärna ha det till att han bara han var den dumma, förstörde mig, bär ansvaret osv. Men vi var två OCH mkt av det han gjorde förstår jag... Jag har bara högre moral än honom på många saker, utan den så hade jag säkert kunnat göra samma saker.

Han sa och säger fortfarande att jag är den enda som faktiskt verkligen förstår, vi är goda vänner idag OCH han köper när jag ringer och skriker i hans öra och svär osv, samma när han ringer mig.... Jag bloggade en del om det här på FL och hängde i en annan adhd tråd... Bloggen heyter mitt addihadd och jag, finns på min sida..

Lite tankar:

Min sambo säger att det har blivit värre sen det här med add/adhd kom upp. Att jag gör mindre i hemmet nu än vad jag gjorde innan.
Först blev jag förbannad när han sa så: Vadå, skulle jag fejka mej till "symtom"??

Men sen när jag tänkte efter så kanske det stämmer.
Det kanske är så att jag slappnar av nu när jag vet att det troligtvis är nåt som inte "stämmer" däruppe. Att jag inte längre orkar lägga all den energi det går åt för att hålla mej på ytan så att det ska se någorlunda ut här hemma (det gör det ju inte ändå).

Kände/känner ni på samma sätt?

 

Ja jag känner igen det även fast jag fått höra att jag blivit värre. För plötsligt upplevde jag att jag kan sluta fejka och anstränga mig sådär som jag faktiskt gjort i alla dessa år för att verka normal. Det var en sån enorm lättnad att hitta alla svar i ADHD/ADD:n, att känna igen sig här i trådarna på FL, att jag nog bara "släppte loss" ADD-monstret i mig och släppte kontrollen. 

Just det, kanske ska tillägga att min mor var narkoman och att uppväxten därför inte var helt optimal, har alltid trott att det varit därför jag är som jag är, och det är det kanske? Eller?

Jag måste undra hur ni har det med förhållanden och känslor och sånt?
Jag har aldrig haft ett långvarit förhållande. Endast med min sons pappa, som var ett fram och tillbaka förhållande och det var inte ett sånt bra förhållande.

Ibland känns det som att mina känslor är som mina tillfälliga superintressanta intressen.. jag är jättekär och tänker inte på annat än den personen.. i typ 3mån.. sen så bara, Pang, dör allt bort.. sen är jag intresserad av nästa och samma sak händer där...

Nu har jag ju lyckats stänga av känslorna lite, törs inte bli kär, för att det för det första vänder upp och ner på allt och det tar för mycket tid och energi från mig.. sen är jag rädd att jag efter 3-4mån skiter i allt..

Men jag vet INTE varför eller hur jag ska förändra nått.. är nyfiken på hur ni andra har det?
Nu umgås jag med en man som egentligen är superbra för mig eftersom han drar ner mig på jorden, påminner mig om saker, lugnar ner mig o.s.v... men jag vet inte hur jag tycker om honom.. gör jag det för att jag behöver honom.. eller för att jag faktiskt vill vara med honom.. jag vet inte..        

Hur har du lärt dig leva med det? Stannar du kvar fast du inte känner nått längre eller hur gör du? Har du barn? Jag har en son och jag är ju livrädd att jag ska gå igenom hela livet och hålla på sådär.. jag vill ju hitta lugn och ro nånstans men jag kommer inte göra det.. vem det än är jag träffar så kommer sluta likadant.. =( Då vill jag hellre inte ha någon så min son slipper utstå mina förälskelser, tid och energi som tas från honom.. Eller stanna kvar hos någon som jag vet är bra för mig och min son och ..jaa.. näe jag  vet inte.. som du skrev.. jag måste väl lära mig leva med det... men den biten är inte lätt..=( det andra kan jag lära mig leva med.. allt jag glömmer bort, stökar ner, slarvar bort o.s.v... men just det där.. att inte klara av en relation... det är inte lika lätt...

Hej alla:)

En otroligt bra tråd för mig som sambo till en man med ADHD/Asbergers att läsa. Tack tack. Suger i mig allt för att försöka förstå så mycke som möjligt om hur han tänker o varför saker "blir som de blir". Inte alltid så lätt att hänga med i svängarna för mig haha;)

Tänkte höra om det finns någon här som har diagnos o börjat medicinera med Ritalin? Lite om hur ni känner er o så.

Problemet här hemma har blivit att min sambo gått från att (utan medicin) vara en väldigt känslostyrd person som jag visste precis var jag hade. När han va arg va han ARG och när han va glad va han GLAD osv. När han tyckte något va fel så fick då minsann alla runt omkring veta det direkt. Han va liksom väldigt lätt att läsa på det sättet. Jag behövde aldrig egentligen fundera på vad han tyckte eller tänkte för han talade ju om det med en gång (varesig någon hade frågat eller inte haha).
När han va arg på mig så vart han jättearg o annars så älskade han mig jättemycke. Inget däremellan liksom. Detta va ju frukansvärt jobbigt just då...men oxå något som jag lärde mig leva med.

Nu när han börjat medicinera så har han förändrats rätt så drastiskt. Han är mer "ljummen" i allt liksom..på gränsen till kall inför mycket. Han mår ju bättre och det är ju jättebra:) Men det har blivit lite konstigt i vår relation när jag helt plötsligt inte vet var jag har honom längre.. Han är på något sätt "avtrubbad". Innan så bråkade han med mig om väldigt mycket. Och det va diskussioner, eller snarare monologer från honom som kunde pågå i timmar! det va ju skitjobbigt då.. Och nu helt plötsligt så är det svårt att ens få en reaktion på något överhuvudtaget..han liksom bara sluter sig. Saker som innan va jätteviktigt att de va på hans sätt osv osv..spela inte längre någon roll alls.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Det är ju som att efter flera år med en person tvingas lära känna en helt ny människa.
Innan va hans känslor för allt väldigt starka..och det märktes.. Likadant med hans känslor för mig, det va aldrig någon tvekan om att han älskade mig över allt annat osv. Nu känns det som att det kunde vara vem som helst som kom hem till honom om dagarna.
Jag har väl förmodligen varit väldigt bortskämd med bekräftelse innan vilken jag är väl medveten om. Det känns bara lite svårt ibland att behöva tänka att "han har samma känslor som innan, bara att han inte visar dem":(  
Tänkte bara om det är någon som har något att säga om detta eller några goda råd att ge... 

Jag brukar drömma att jag sitter i tunnelbanan, åker runt runt runt men kommer aldrig fram dit jag ska... denna dröm har jag haft i 20 år ungefär... det är som det där hamsterhjulet eller torktumlaren så många av oss beskriver... frustrerande att sitta fast och springa omkring framför allt i huvudet, men i livet generellt?

Tog första Concertan idag... det är för mkt att hoppas på mirakel... men kan inte låta bli (blir bara mer och mer desperat med åren...)

 

Yay, jag får remiss för utredning! Känns bra men iih, tänk om jag bara inbillar mig och överdriver, att alla andra har det mycket mycket värre etc.. oh well, nu är bollen satt i rullning, men oj vad jag tvivlar på mig själv just nu..

Hej. Ny här. Läst denna tråd ett tag men ej velat skriva. Eller ja lus läst. Har ej tålamod att läsa dom
Långa inläggen. Har precis avslutat min utredning och väntar nu på möte där ja ska få svar . Lite nervös är
Man. Ska man äntligen få "hitta hem"

Tack!! Klart ni får, denna tråden är super :) En sak jag undrar, hur klarar ni andra förändringar, hur flexibla är ni liksom? Har det med adhd att göra? Ett exempel! Vi är bjudna på fest, och stod och talade med svärmor som plötsligt berättar att middagen skall vara barnfri så vi får skaffa barnvakt. Sonen på två år känner vi ingen som kan vara barnvakt till och vill inte ha en främling, och Loppan på nio månader har jag aldrig lämnat ifrån mig mer än någon timme ens till pappan, så vill inte alls lämna bort henne. Jag tror dock inte jag reagerade särskilt normalt när jag fick höra att det skulle vara barnfritt. Totalt adrenalinpåslag, kändes som golvet försvann. Blev totalt tunnelseende, allt blev som helt suddigt och varken hörde eller såg de andra. Ville bara gå och grina ögonen ur mig. Stirrade förmodligen med vild blick och sa något om att vi skulle prata om det senare. Wtf? Så reagerar jag på typ allt jag inte är beredd på, som ett rådjur på motorvägen! Hej malinmicke! När är mötet?

I torsdags var jag på första besöket hos psykolog för en första bedömning, OM de ska utreda mig.
På tisdag har de sitt veckomöte och psykologen skulle ta upp mitt ärende där.

Jag fick svara på massor med frågor, typ intervju, som hon förde in i ett frågeformulär, fick med mig samma hem såg jag nu samt ett som ska besvaras utifrån min barndom och ett som någon nära anhörig/vän ska besvara (den vet jag inte vem som ska besvara, jag vill inte dra in släkt och familj i detta, mina bästa vänner som känner mig utan och innan bor långt ifrån mig och andra känner inte mig tillräckligt bra, jag mörkar mycket för andra)

En fråga jag fick där var _varför_ jag kommer nu? (är 40+, kan tänka mig att de funderar varför jag inte kan fortsätta fungera som jag gjort hittills, jag har tagit mig ur många svåra situationer själv, så varför inte fortsätta, tycker ja ju faktiskt även själv) Ja, för att jag vill ha slut på kaoset, sa jag.
Nu i efterhand kommer jag ju på vad som lett fram till detta äntligen.. Jag har hunnit beta av barnens behov, deras liv och tillvaro fungerar bra så jag behöver inte finnas där varje sekund, behöver inte koncentrera mig på dem helt och hållet nu, de har dessutom växt upp, et par av dem har flyttat hemifrån så nu FINNS det tid för mig, att tänka efter, att hinna andas.
Varför kom jag inte på det där? Varför kommer jag alltid på sånt efteråt.. 

En fråga som jag har till er är OM de beslutar sig för att utreda mig, kan mitt arv hindra att jag skulle kunna få medicinering? Jag har fullt med alkisar i släkten, inte bara 2-3 st totalt utan _många_ i varje generation. Själv dricker jag alkohol ca 1-2 ggr/år, 1-2 glas vin dessa gånger just pga släktens benägenhet att dricka för mycket, att aldrig kunna hejda sig. 

//fortsatt anonym här om det går bra för er del