Bonusmamma?

Hej Styvmorsviolen!
Jo då visst känner man igen sig!
man ska vara så klok o snäll och ge och ge..
Vi har en jätte bra relation nu bonusbarnet o jag, nästan så hon tyr sig mer til mig än till sin pappa.
Vist finns svartsjuka! i början var det hemskt.Från bådas håll, säkert svårt för pappan att vara båda till lags, jag blev ju som en konkurrent till dottern.
Hur funkar det för er med  tex lucia uppträdanden... Får du vara med där exet är?

Vi har inga problem med exet. Hon och jag har ingen personlig relation men hon och pappan har en bra och konfliktfri relation och hon och jag har ett vuxet förhållande till varandra. Inser ju att man kan ha det betydligt värre på det planet.

Ja den här svartsjukan som uppstår i relationen med bonusbarnet är ju sjukt jobbig för min man och hur han slits i det här är jobbigt att se. Även om han är så att säga orsaken till att det finns ett problem. Det var han som separerade, det var han som hade barn, det var han som gifte om sig och det var han som fick ytterligare ett barn. Om man nu vill vara krass... Men jag vill ju inte vara utan honom och då blir jag en del av problemet och nu måste vi lösa allt detta tillsammans. Familjerådgivning är vår nya giv. Vi får se om det kan ge oss verktyg i svartsjukedramat.

Jag känner nog inte riktigt igen mej i det där med svartsjuka gentemot barnen, men däremot kan  det vara jobbigt med att man inte är mamman men ändå har sådana krav på sig. Självklart ska jag flexa ut tidigt varje dag för att hämta bbarnen då jag pendlar, självklart ska jag ställa upp och skjutsa till träningarna, självklart så fixar jag maten och handlar, städar, inreder rum osv. Men när det gäller för sambon att ställa upp för mej och räkna in mej i liknande situationer så kommer inte alls det naturligt. saker som är ok för mannen och barnen är inte ok för mej. Sedan kan vara små vardagssaker som jag saknar från det jag var singel, att få ta sig en macka eller en frukt utan att behöva förbereda mellanmål för alla!! De är inga småbarn längre men det känns fortfarande fel och jag får kommentarer om jag tar en apelsin eller något. Man gör väl till alla kommentarer och blickar får jag av mannen och barnen, men inte fasen gäller det tbax!! Sådana fjantiga saker kan jag tycka är jobbigt. Känner mej påpassad lixom. Sedan tycker jag att min kille kan ha svårt att göra plats för oss (när barnen sover eller är borta). Det är lixom upp till mej att sköta vårat förhållande, han har ingen ork kvar och blir lätt sur.

Har en jättebra relation till mina bonusar, men det är klart att jag känner ju att det är lite curling av barnen pga av att det är skilsmässobarn, iaf från pappans sida. Jag tycker att en trettonåring ska hjälpa till hemma och jag har pratat med pappan och han säger att men säg till henne. För han ser inte att det är smink i hela badrummet avtorkat smink på handukar, kläder överallt utom i tvättkorgen mm. Men jag vill ju inte vara den som bara klagar och han den som bara hämtar och pratar positivt och servar. Exempel om hon tar med sig min kajal på skolan och jag ska ha den sen så säger jag på toa,- med vafaan, nu har hon tagit min kajal, pappan ringer och hon säger -jamen det finns en annan i min sminkväska, jaha säger pappan och lägger på, Jag säger men min är från makeupstore och kostar 300:- och hennes är från en Fridatidning. Kan det vara ngn skillnad tror du ? Han talar om till mina barn att man inte rör andras grejer. Tror han har glömt det till sina vissa saker irriterar man sig på som dessa men ofta är vi överens i uppfostran, jag kanske är för krävande ) men visst blev man varse om många olika känslor som man inte trodde fanns när man fick bonusar

Jag tycker att en av de jobbigaste känslorna är att man älskar sina egna så innerligt mycket och att man inser att så kommer man aldrig att känna för bonusen. Jag känner mig skyldig.

Dock är jag glad att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Folk som inte har bonusar fördömer gärna oss hemska känslokalla bonusmammor medan våra känslor är rätt vanliga. Vi är inte sämre vi är kanske lite tröttare av allt runt omkring men vi är inga monster. Tur att vi har varandra ;)

Lustigt att jag sprang på en sådan här tråd just ikväll. Sitter i sovrummet och är missnöjd med kvällen - igen. När sambon kom hem från jobbet ger han min bonusdotter 100% uppmärksamhet tills hon går och lägger sig, vilket nu när jag är gravid är ungefär när jag går och lägger mig. Man FÅR inte känna svartsjuka gentemot barn, jag inser ju det och att jag är vuxen och borde veta bättre... Men vad jag vill säga till honom är att då kan väl du hämta ditt barn från skolan och umgås med henne på eftermiddagen, så att det finns NÅGON tid kvar till mig ibland? Jag undrar hur det kommer bli för vårt gemensamma barn. Kommer han vara en bra pappa? Eller kommer det första barnet - som det är så SYND om som är skilsmässobarn - att prioriteras?

Det är så sant som TS skriver, man kan inte veta hur livet i en styvfamilj är innan man ger sig in i det. Man kan inte veta vilka känslor som väcks - och inte väcks. Man kan inte beklaga sig för då stöter man genast på patrull, folk längtar efter att fördöma en och avskriva en som en dålig människa istället för att ge konstruktiva råd. Det tåls att upprepas: NI SOM INTE LEVER I EN STYVFAMILJ VET INTE HUR DET KÄNNS. Självklart önskar man att allt vore perfekt och att alla älskar alla lika mycket men så ser det inte ut.

Jag kommer bra överens med min bonusdotter och gör allt för att hon ska få en så bra och trygg uppväxt som möjligt, men jag har insett att den där villkorslösa kärleken som gör det till ett självändamål att hon ska vara glad, inte kommer att infinna sig. Jag tycker att "barnsemestrar" där man hela tiden gör barnaktiviteter för att det inte ska gnällas är jättetråkiga, jag vill också (som Lexis9 skrev ovan) kunna bre mig en macka utan att behöva göra till alla, jag tycker inte att det är särskilt kul att titta på luciatåg i skolan, jag tycker att det är drygt att göra läxor med barnet, etc etc. Jag gör allt det där och mycket mer. Men jag misstänker - för jag har inga egna barn ännu men ett på väg - att jag kommer känna annorlunda när det är mitt eget barn. 

Jag vet inte hur mycket man vågar prata med pappan om. Jag har försökt lite men det blir så jobbigt, han blir ledsen och besviken och man känner sig som en ÄNNU sämre människa än när man höll det för sig själv. Och det här med att säga till barnet... Som det som ptq skrev. Min bonusdotter lånar saker av mig och har sedan ingen ANING om var de är... Eller när hon inte hjälper till hemma alls, eller stökar ner, eller inte tvättar sig... Det är så satans mycket känsligare när det inte är ens eget barn.

Jag har världens bästa sambo som verkligen gör sitt bästa för att allt ska funka för alla, men ibland räcker det ju inte till.  

Molly! Du anar inte hur ledsen jag är för din skull för jag vet precis hur du känner ikväll men samtidigt är jag så glad att någon vet precis hur det känns av och till.

Jag är nu gravid med vår andra och har varit riktigt fördjävlig under hösten och tyvärr har bonusen fått mycket av det. Inte skit men heller inte kärlek. Har nu kommit halvvägs och börjar bli snällare... Men!!! Vi har våra ups and downs. Vi håller nu på att boka familjeterapi för att få in en oberoende människas åsikter i allt. Det behövs för bådas skull. Sen har jag avsagt mig mammarollen till bonusen och lagt över det på pappan. Jag gör inga läxor, tar inga städkonflikter, duschkonflikter eller sådant. Jag skjutsar till skolan för jag har bilen och skolan ligger en bit bort och jag hämtar ibland... Men har släppt allt det andra. Nu fokuserar jag på att vara så att säga snäll och rolig utan att det blir fjantigt eller konstlat. Jag har träffat en psykoterapeut och han sa: acceptera eller förändra. Och för att det ska fungera måste man göra det ena eller andra fullt ut. Så jag gjorde en lista på vad jag kan acceptera i vardagen och vad jag vill förändra. Nu när det står där så "kan" jag inte bryta det för det vore ju att lura mig själv. En inkörningsperiod behövs... Det är ju inte som att vända på en hand. Dock har jag märkt att om
Jag inte låter småsakerna trigga igång mig så blir jag gladare - så klart! Men ändå...

Jag vill dessutom tillägga att jag mycket nyligen har gjort stora förändringar och att allt med bonusen och min man har varit kaos under en lång tid så jag är verkligen ingen stjärna på detta. Men det verkar funka för mig! Jag är gladare!

Och du Molly, du behöver inte älska att gå på Lucia och annat med bonusen för hon är inte din. Du behöver inte älska det med din heller men då har man mer kärlek som ger överseende till tråkiga grejer. För älska som du aldrig har älskat förut kommer du att göra. Det är magiskt!!!

Nu tycker jag att du ska gå och ta dig en apelsin OCH en smörgås! Min mamma gjorde det utan att fixa till alla och nu är det dags att vi bonusmammor också gör det ;)

Tycker detta var en härlig tråd, inga tråkiga kommentarer och påhopp. Tänk om en enda tråd kunde få vara så att man bara fick vara den där j**la styvmodern ibland iallafall i teorin. Känna dom där tabubelagda känslorna och bara få skriva av sig känslorna med fler som vet hur det känns. Får man skrika lite skit och känslor här så kanske det blir bättre hemma när man vet att jag är inte ensam. Sen kanske man får styrka i att sätta ner foten och säga - Nej nu får det vara nog jag bor också i det här huset och det är mina regler som gäller...och mina känslor betyder också någonting.

Javisst känner jag igen mig. Jag tycker också att det är hemskt att alla utgår ifrån att jag är ragatan i förhållandet, trots att jag gjort så oerhört mycket för mitt styvbarn.

"Det visste du innan" kommentareren är väldigt jobbig. Det kan man ju säga till föräldrarna som skilde sig också. Det är inte bara en persons fel att det är svårt ibland, men ofta får man ta så mycket negativt från omgivningen.

Som jag skrev i en annan tråd. I början av förhållandet försökte jag påverka min man att be att få gå tillbaka till sitt ex för att inte deras barn skulle behöva bo växelvist boende då hon inte mådde bra av det. Jag älskar dem så högt men hon hade ändå varit viktigast. Gick inte, kan jag väl tillägga på gott och ont:)

Senare när han var oärlig mot mig och jag i normala fall skulle ha lämnat en karl så stannade jag för att barnet inte skulle behöva uppleva ännu en separation då hon och jag tycker om varandra mycket.

Så jag tycker att jag hanterar allt väldigt osjälviskt, om jag får säga det själv. Ändå ser släktingar osv mig som någon bitch som de antar är ute efter att förstöra. Varje gång jag ber om något så får jag bara skit tillbaka.

Även styvmamman är en människa med känslor och behov.

Tack för dina ord, TS! De värmde.