Bonusmamma?

Wow vilken tråd

Ja som sagt blev det inte bra för mig under graviditet, förlossning och just efteråt. MEN det påverkade faktiskt aldrig mina känslor för bonus. Vi knöt an så otroligt fint innan. Bonus var så engagerad i sitt lillasyskon i magen. Jag har alltid kännt att jag tycker väldigt mycket om och inte varit svartsjuk utan kunnat känna att bonus är ett barn som har rätt att ha det bra. Däremot påverkade det mina känslor för min sambo avsevärt. MEN eftersom vi pratat om allt som hänt i efterhand så vet jag att vi båda försökte göra vårt bästa. Han trodde alltid att han gjorde rätt i en svår situation. Så det är svårt att vara arg på riktigt utan jag försöker jobba med att acceptera att det blev så = skitsvårt.

Jag har tagit kompisrollen i förhållande till bonus men tar mycket praktiskt ansvar hemma nu när jag är föräldraledig. Jag hämtar och lämnar inte och är inte med på några "högtider". Tycker att det ska vara på initiativ av föräldrarna om jag ska engagera mig mer. Tänker också att det kanske kommer när vi alla är mer vana i våra roller. Däremot är det sååååå svårt när bonus undrar varför jag aldrig följer med hem till hans mamma, varför jag inte kommer och hämtar på dagis tidigt och att jag och hans syskon kanske sova över med honom hemma hos hans mamma. Ibland undrar bonus varför jag och hans mamma aldrig umgås. Så svårt att förklara vuxensaker..... Hur gör ni andra med små bonusar? Vi har ju som sagt inga problem alls med mamman annat än att det är obekvämt och hon verkar vara en toppenperson.

Sara75: Det låter fantastiskt att känna så. men jobbigt med känslorna till den lille. Så dumt att barnen ska komma ikläm när det som borde räknas är att det är bra med fler som tycker om dem och bryr sig om dem.

Molly1: Så känner jag också. Min sambo pratar också som "barnen" och vi har två barn. men det har vi inte alls. Han har två barn och jag ett barn. Å andra sidan så är jag helt emot att vi gör skillnad på ditt och vårt barn förstås. Men för honom var det så otroligt viktigt att ha fler än ett barn och att hans barn skulle få ett syskon. Men sen när vi fick barn så sa han i stort sett att nu blir det inga fler barn. Blev otroligt ledsen (en av de saker som tynger mig) då det är lika viktigt för mig att få fler barn. Har alltid velat ha 3 barn. Och nu kanske det bara blir ett barn. Det kan jag bli bitter på och jag vet att det är en diskussion som vi kommer behöva ta. För mig är det otroligt ego att bara se till sina egna behov och tro att hans barn kan fylla det behovet/önskan.

 

Ursäkta men jag såg att jag glömde några saker:

Livhog: jag tror att bara ni pratar igenom förväntningar kring förlossning och första tiden med bebis så kommer det gå bra. Även om min upplevelse var väldigt negativ så påverkade det inte alls känslorna för bonus. Det går att skilja på person och situation. Det är en svår situation men bonus är fortfarande samma barn som man kan tycka om. Dessutom blir den ju ett syskon till ditt barn och på något vis ännu viktigare. Jag försökte vara positiv och tänka att saker tar lite tid.

Styvmorsviolen: Håller helt med. Det viktiga är ändå att man valt sin man av kärlek och att det är honom man vill leva med. Man skaffar barn för att man är kär. I svåra tider och när jag varit arg har jag alltid påminnt mig om det. Man kan inte veta vem man blir kär i. Livet går inte att planera och saker blir inte som man tänkt men det kan bli bra ändå.

Håller med om att prata är ju nyckeln. Även om svåra saker som behovet av att få känna sig viktig och sedd, vilket nog är större i en styvfamilj. Vi var ju dåliga på att prata men tränar upp oss allteftersom. Jag tar upp även svåra ämnen men försiktigt försiktigt...

Kram på er allihop fina duktiga bonusmammor. 

hmmm, har nu läst genom alla inlägg och jag känner igen mig. Har nu en snart ett och etthalvt åring med min sambo och han har två barn sen tidigare. Jag har varit bonusmamma sen de barnen var 7 och 12 år gamla (idag 15 och 21). jag har intagit en kompisroll som dock med tiden mer har gått in i mammaroll. Men en mammaroll som jag inte visat åt barnen utan visat mot min sambo. På så sätt att jag har sagt till honom, vad jag tycker om uppfostran (läggningstider etc). Och han har, han tycker ju samma sak, men har svårare för att faktiskt "säga till", sedan agerat. Men det är ingen bra lösning kan jag erkänna. Jag har varit rädd för att ses som en bitchig styvmamma, men blir tjatig på min sambo istället.

Men eftersom jag själv även ville ha barn så kunde jag inte sitta tyst då det uppstod "problem", jag måste ju se vilken man jag är tillsammans med, att vår uppfattning om barns uppväxt var någosånär lika. En förklaring på mitt beteende.

Så nu har vi ett barn och jag känner den där besvikelsen ett tidigare inlägg beskrev, då man var gravid och han säger, - jag vet jag har varit med förut etc. Jag har alltid haft en kanske fånig dröm, men att pappan till mitt barn ska rita en glad gubbe på magen och prata gulligt in till babyn som ligger där, men ingen sånt prat till magen var under graviditeten, den där nyfikenheten som måste finnas vid första barnet fanns inte kvar, då han varit med om det förut.

Även utanförskapet att man alltid är anpassad in i en familj som varit, och alltid kommer finnas där. Jag drömde om att då vi får vårt barn så skulle jag känna mig mer med i "gamet", att nu var mina band lika viktiga och starka. Men i samband med att jag var gravid brakade helvetet loss och nu är familjen splittrad. Hans barn kom inte ens till BB för att se på sitt syskon, det är som att de inte räknas som deras syskon.

Jag blir så ledsen för min familj är inte så stor, har en bror som inte är i närheten av att skaffa barn och min sambo har ingen släkt alls i Sverige. Jag vill även ha fler barn och min klocka tickar, men eftersom min sambo redan har två, nu nästan vuxna barn och han tycker det är jobbigt att han nu börjat om igen så är inte chansen stor att han kan tänka sig ett barn till, samtidigt som de andra barnen bråkar så mycket nu.

Det är även en sak, all min egen tid efter förlossningen har tankarna gått till min sambos 15åring, jag har gråtit i 8 månader och går nu hos en kognitiv teraput. Men det är mycket svårt att få rätsida på allt. Mitt första år med min lilla är nästan helt raderat ur mitt huvud för det var/är så jobbigt. Egentligen är min sambos f.d nog en rätt bra person (var iallafall), men det finns en spärr som gör att man blir som tidigare inlägg skrev, obekväm. Men nu när deras 15åring har bott hos mamman i ca 1,5 år börjar jag undra på vem hon egentligen är. Det är det där med vad man får och inte får. För mig och sambon är det inte ok att en 15åring, piercar sig själv, gör det på andra, förstör hela året med att tokfärga var tredje vecka, gör extension i öronen, röker och åker på festival och super. Så vad gör man när de biologiska föräldrarna inte uppfostrar alls/alt. har olika uppfostringsett och man själv ser och får ångest. Ska man lägga sig i?

Vet inte mer vad jag ska skriva, har försökt lufta mina tankar förut, särskilt med den sista meninegn och frågan men inte fått så många inlägg. Har någon ett tips, skulle ni kontakta mamman och fråga varför hon inte sätter ned foten?

Det verkar som om vi alla har vissa saker som känns lite jobbiga i styvfamiljssituationen. Bara naturligt, antar jag. Vad skönt för er som inte nojar lika mycket som jag! Jag tror att jag är lite överkänslig nu också med ett par extradoser gravidhormoner rusandes i kroppen...

Litesolitemoln: Um... Tror inte man uppnår något genom att klaga på mammans uppfostringsmetoder. Det är ytterst vanskligt att kritisera och det skulle säkerligen bara leda till att hon blir defensiv. Försök vara där för bonus istället och visa att ni bryr er utan att döma. So what om hon färgar håret? Så länge hon inte skadar sig själv eller andra. Ok, rökningen är ju så klart negativ men handen på hjärtat, vi har alla varit unga och skulle vi ha slutat röka eller vad vi nu gjorde för att en vuxen sade till oss? Jag håller med dig om att man naturligtvis inte vill att ens 15-åring ska leva så, men nu när hon redan är där så försök och se till vad hon behöver istället för att moralisera. Hon kanske mår dåligt? Det vet jag att jag gjorde när jag stökade i den åldern. Hon behöver kanske någon att vända sig till? Då är ju bonusmammarollen idealisk - en till vuxen som älskar en men som (kanske) inte dömer en...?

Hej, tack, jo visst förstår jag att det är känsligt och inte riktigt rätt att säga till någon annan om hur man ska uppfostra ett barn. Det är den där hopplösheten som bonusförälder, man ska vara där men ändå inte. Det huvudet vet är inte alltid vad känslorna säger och det är svårt att veta vilken "röst " man ska välja ibland.

Jag har skrivit ett brev till biomamman som jag inte tänker posta, tror jag iallafall, det känns otroligt skönt att ha skrivit det och fått ut vad jag tycker. Kan vara ett tips till er som inte vet ut eller in, en början att reda ut det hela, sen formulerar man om och om och om och försöker hitta kärnan. Man kunde ju önska att pappan tog tag i situationen mer (som så många andra bonusmammor kunde önska), men sen är det ju svårt som pappa då relationen är så infekterad med den biologiska mamman att det bara blir gräl och inga ordentlga beslut och framåtskridande, utan mer trassel, om ni förstår.

Det som oroar mig med min bonusdotter är inte att hon färgar håret utan mer den person hon verkar utvecklas till att bli, visst hon har förstört sina öron för all framtid med de stora ringarna i öronsnibbarna och även inombords av rökning, hon verkar vara tillåtet morgon och kvällscigg. Något vi inte skulle acceptera och kan vara en av anledningarna att hon nu flyttat till mamman, sen är mamma alltid mamma även för mig själv och det är bra att påminna sig om. Och att man idag uppfostrar (känns som ett hemskt ord men har inget annat att använda) till att alla skall vara jämlika, barn som vuxna, man tar mer hänsyn vad även barnen vill och de får vara med och bestämma om allt. Det gör att barn ställer mer krav och ifrågasätter och faktiskt säger nej, det blir en större påfrestning, men det är förhoppningsvis värd det, för hela männskligheten om man ska bli filosofisk.

Men jag skulle ju skriv vad jag oroade mig för ha ha, jag kan lätt skriva böcker ursäkta. Jo dottern har tidigare när hon var 12 haft matproblem och skurit sig i armarna, min sambo tog tag i detta och Bup som startade hela processen som vi inte är ur än idag, då det startade en massa andra utredningar. Idag har hon ej matproblem (hon är 15 år), men jag ser tendenser att de kanske kan komma tillbaka, då det enda hon verkar tänka på är sminkning (jag menar extremt, hon kan sminka sig i timmar, lägger upp filmer på sin blogg hur man gör etc) samt sitt utseende, det är det enda intrssset hon verkar ha. Sen har hon en del andra problem med som gör att hon är hemma från skolan och själv hela dagarna. Vill inte hänga ut henne helt här.  Men flickan själv tycker att allt är helt ok och mamman med, men jag ser att beteendet gör att om några år står hon där vilsen från en fantasievärld från trygga hemmet och vet inte hur världen fungerar med socialt samspel etc.

Så mina tankar går till den "andra" familjen när jag egentligen ville uppleva den fantastiska tiden med att vara nyföderska. Vi ska dock nu få träffa dottern på annandagen då hon kommer till oss och jag får hoppas ATT hon kommer (har hänt förut att hon ej dygt upp) och att hon kan tänka sig hålla i sin nya bror.

God Jul på dig och alla som läser, jag ska iallafall sträva efter för att vara närvarnade med de som är i samma rum som jag och mysa. De andra får vänta.

Fluffskalle: usch va jobbigt. Men jag håller tummarna för dig!
Ja exakt vi "lånar" ju bara typ bonusen. Älskar min bonus med o pysslar om honom när han e sjuk och leker med honom när han vill leka, men det är ändå inte samma sak.
Ibland känns det som att det är en kompis barn jag typ passar.

Du är inte helt ensam, vi här på denna tråden finns här :) hoppas det ger lite tröst! Men ja man behöver även ngn att luta huvudet emot irl oxå. Sänder en stor varm kram!!

Åh här vill jag också vara med :)

Vi har två gemensamma barn här hemma den ena 5 månader och den andra 2 år. Mannen har sen tidigare 2 barn påp 10 och 13 år. Vi har varit ett par i 4,5 år och han och exet var separerade sen länge. Hon lämnade honom.

Dom första två åren hade jag jättefin relation med båda bonusarna, men man kan säga att deras mamma har sett till att förstöra det. Nu har vi väl en bra relation, men den är inte lite mysig so den var innan. Saker som jag gjorde innan med dom överlåter jag på mannen eftersom jag inte vill få skit av exfrun.

Exfrun är för övrigt en mycket märklig människa som gärna vill styra mannens liv. Det senaste var att hon tycker att vi ska låna pengar för att älsta bonusen ska få åka på en svindyr sommarskola i USA. När mannen då påpekar att det kommer vi inte att göra, och att hon inte har rätt att lägga sig i vår ekonomi så blir hon förståss sur. Givetvis går det ut över barnen även om hon inte förstår det.

Jag ogillar som ni hör exfrun, men när jag har varit gravid, och sen vid förlossningarna så har det aldrig varit problem. Hon har dessutom hjälpt dom att köpa presenter till sina nya småsyskon vilket jag aldrig hade förväntat mej.

Förlåt för allt gnäll, men det är ju så skönt att få gnälla av sig ibland...

litesollitemoln: Känner igen mig lite i din bonusdotter när du skriver. Det med örsnibbarna kan man operera rätt smärtfritt, bara så du vet, men visst ser det vedervärdigt ut...Kan jag hålla med om. Kan ju vara så att föräldrarna också backar en del angående rökning mm för att hon mår dåligt med ätstörningar och skär sig. Har själv hållit mycket på med sådant. Det med sminket förstår jag inte riktigt varför det inte vore bra för det låter ju som ett ganska kul intresse (var själv sminkös en gång i tiden, utbildad, och det var ju roligt!)

Förstår att du oroar dig för att de inte tar itu med sådant som rökning, men de kanske inte känner att det är läge med alla problem hon haft. Men med en tonåring som mår dåligt är det förstås kanske aldrig läge...Men visst förstår jag dina känslor, lite tror jag iaf.