Bonusmamma?

Det var meningen!

Oh det är människor som ni som jag skulle vilja ha kontakt med! :) är bonusmamma jag med och i vissa tillfällen vet jag varken ut eller in! Och i min vän krets finns det endast mammor inga bonusmammor :/ och med detta ville jag ha sagt ? Ja att jag är glad att jag hamna på denna tråden! :)

Finduss: det var därför jag startade den. Ett ställe där man kan ge varandra stöd och råd. Förhoppningsvis kan vi hålla det på en nivå som inte blir allt för negativ. Hjälpa varandra att bryta negativa mönster och stötta varandra till riktigt bra relationer med våra bonusar och män...(kvinnor).

Det är svårt att stå själv i allt som en styvfamilj innebär och det är skönt att inse att man inte är ensam varken som bonusmamma eller ensam med sina känslor som man brottas med varje dag eller iaf väldigt ofta... Kanske är det olika i olika perioder och då gäller det att komma ihåg hur lätt det kan vara och försöka ta med sig den känslan in i en svårare period.

Hur firar ni jul med bonusarna? Hur funkar allt kring detta med exen?

Här hos oss nu kommer lilla bonusen fira julafton med mamma men dagen efter kommer han hit o då har vi liten julafton här :) ska bli sååå himla mysigt!

Ja jag tycker denna tråden verkar hur bra som helst! Just nu har det vart lugnt här i hemmet har knappt haft tid o umgås med sambo och liten :( såå mycket jobb nu i julhandeln, underbemannade o allt så det är extra mycket nu :(
Men snart e jag lite ledig och då ska jag spendera så mycket tid jag kan åt lilla familjen :)

Så har vi det också i år och nästa år firar hon med oss på julafton och med sin mamma på juldagen. Det fungerar bra och alla verkar åtminstone nöjda. Skönt att slippa bråk om julen kan jag känna. Med tanke på vad jag har hört från andra.

Ja jag tycker oxå det e skönt o slippa bråket! Och alltså det blir juh lite mer mysigt när man kan fira jul lite fler ggr :)
nu denna julen kommer vi nog ha tre st "julafton" för att kunna fira med alla familjer :) o det resulterar ju i mycket mer go mat :D ( matvrak som jag är när det gäller julmat :p)

Jag tycker det är så märkligt varför människor inte kan förstå att man har "förbjudna" känslor. Det har alla oavsett om har med bonusar eller biobarn att göra. Och säkert en massa andra saker också. Det viktigaste är väl att man inte agerar på känslorna. Men de finns ju där ändå och man måste få prata om dem.

Jag är också bonusmamma med en liten på gång, men vi bor inte ihop än. Min blivande sambo har två döttrar och jag har varit med i familjen två år. Enda sen jag träffade min pojkvän så har jag varit osäker på hur "man ska" känna för sian bonusbarn. Jag har hela tiden varit orolig att jag inte tagit till mig dem tillräckligt mycket. Jag tycker om dem jättemycket och de tycker om mig, men jag älskar dem inte och ibland känns det som att man måste det. Men jag har insett och accepterat att det får ta sin lilla tid när man ska bilda familjeband till andra människor. Nu är jag orolig för hur det ska kännas när vi flyttar ihop och jag får ett eget barn. Allt kommer hända så snabbt och jag är rädd att jag ska tycka de är jobbiga och i vägen. Det kan jag inte riktigt säga till min pojkvän, känns som det skulle bli rätt konstig stämning då och så skulle han gå omkring och oroa sig för vad jag tycker om hans barn.

Känslor och tankar kommer och går men jag tycker inte man ska känna skuldkänslor för dem. Så länge man strävar efter att alla ska må bra i familjen så tycker jag att man får känna vad man vill, och prata med någon man kan lita på så man får ventilera sig lite.

Livhog: När jag skulle flytta ihop med min sambo var jag också lite osäker på om jag skulle uttrycka mina funderingar kring hur det skulle bli att bo med ett barn. Till slut tog jag mod till mig och sa som det var, att jag var lite orolig eftersom jag aldrig bott med ett barn innan med allt vad det innebar. Han blev förvånad och det verkade inte ens ha slagit honom att någon skulle tycka att det var jobbigt att bo med någon annans barn. "Det är ju dessutom bara på halvtid..." sa han. Jag tror man gör rätt i att försiktigt beträda marken kring vad som kan uppfattas som kritik, men det är nog bra att kunna prata om farhågor och eventuella situationer som kan uppstå. 

Vi ska ha också ha bonusen på julen, om inte bebisen bestämmer sig för att komma då vill säga. Efter LÅNGA diskussioner med biomamman där hon anklagat min sambo för att vara en dålig pappa och sagt att "i vanliga familjer kan man minsann inte skicka iväg den förstfödda" har hon gått med på att ha dottern en vecka efter förlossningen. Jag hävdar att i "vanliga familjer" där det finns syskon så är inte mamman förstagångsmamma. Man kan ju inte veta hur allt kommer gå och kännas, och man kanske inte vill ha en ack så välmenande bonus där som vill byta blöjor och titta när man försöker lära sig att amma... Hon är dessutom rätt uppmärksamhetskrävande och jag vill ha hjälp av min sambo, inte ha honom underhållandes sin dotter. Däremot tycker jag att det är superviktigt att hon inte känner sig utanför, hon får gärna komma på besök varje dag den veckan, men huvudansvaret kommer inte ligga på oss. Men detta är också ett minerat ämne som väldigt många har åsikter om. Vad tycker ni och hur kommer ni göra?

Vi har haft samma diskussion men till skillnad från många andra så är det biomamman och jag som är överens. Min pojkvän vill börja ha barnen varannan vecka när vi flyttar ihop men både biomamman och jag tycker att det bli för mycket för alla inblandade, särskilt barnen. Jag har sagt från början att jag vill att barnen ska vara hos sin mamma 1-2 veckor efter förlossningen, men att de ska vara hos pappa som vanligt på sina bestämda dagar och helger samt att de får hälsa på varje dag om de vill det. Det var ett helvete under den veckan som vi bråkade om det här. Han kunde inte förstå att det antagligen blir lite jobbigt för barnen att dels flytta ihop med mig, få ett syskon i samma veva och börja bo vv. Han kunde heller inte förstå att det känns jobbigt för mig som ska bli mamma första gången, att ha tjejerna där den första tiden. De är väldigt bebistokiga och jag är rädd för att jag aldrig skulle få vara ifred. Jag vill dessutom inte ta ansvar över hämtning och lämning och andra grejer, vilket jag hade fått göra eftersom min pojkvän jobbar natt. Hur ska jag klara det med en nyfödd liksom? Han har fortfarande inte förstått men han blev tvungen att ge sig eftersom både jag och barnens mamma var emot honom. Sen vill jag att barnen ska bo hos oss vv, för deras skull, men att det får ske längre fram när alla har funnit sina roller i den nya familjen. Men då måste min pojkvän få till ett bättre schema på sitt jobb för jag vägrar att ta huvudansvaret för hans barn. De där för att träffa honom, inte mig. Det lyckades jag åtminstone få honom att förstå.

Molly1: grattis till den lill* som ska komma :) förstår att det kan bli jobbigt i ha bonusen där! Jag hade nog gjort precis som du! Att vara förstföderska är inte lätt! Det e mycket nya vanor o annat som man ska komma underfund med.
tjejkompisen som har en liten nu på fyra månader har fortfarande inte kommit in i allt.
Jag tycker du gjorde rätt där och sa ifrån :)

Själv sitter jag här hemma o bara läängtar efter den dagen jag får ett plus :)
Sambon längtar väll inte lika mycket eftersom han redan har sin lille. Så han kan ju vänta lite längre än mig... Förstår honom på det , men han förstår inte mig :(
"men vi har juh redan en liten och det räcker väll i ngra år till?" är någon liknande kommentar jag brukar få....
Bara det att den lille är juh hans egentligen, inte min. Jag tycker verkligen om min lille bonus jätte mycket men vill ha en egen med.

Hur resonerade era sambos/pojkvänner/flickvänner om det med en till liten?