Bonusmamma?

Hej hej.
Kan man hoppa in här?
Jag har vart bonusmamma till sambons barn sen dom var 1 och 2år gamla. (dom är nu 4 och 5)
Till er som ska få barn, det är bra ni står på er för man är ju verkligen inte sig själv efter förlossningen. När jag och sambon fick vårt första gemensamma så fick han ljuga för sitt ex och säga att vi var kvar på bb, annars ville hon komma med barnen direkt dagen efter förlossningen eftersom det var vår vecka. Jag är verkligen SÅ tacksam att sambon förstog mig och drog en liten lögn för den där tiden efteråt behöver man faktiskt få vara själv med nya bebisen!
Direkt barnen kom sen så hade jag ångest varje dag eftersom dom skulle ligga breve och klappa och hålla bebisen JÄMT. Och om den skrek så "visste" dom varför bebisen var ledsen och dom var bättre mamma än mig, sånna kommentarer är inte så roliga när man är nybliven mamma fast det kommer från en 3åring.
åh tack nu har jag fått skriva av mig lite

jag hoppar också in. Har en 6 månaders och är bonus till en 5 åring. För er som ska få bebis snart gör ni HELT rätt som får lite lugn och ro efter förlossningen. Jag var dum nog att inte fatta detta, vågade inte ta upp det just eftersom jag var rädd att uppfattas som ego. Hade överhuvudtaget inte tänkt på mig själv eller bebisen innan av rädsla att det skulle bli dåligt för bonus. Allt var inriktat på att det skulle bli bra för bonus. resultatet blev att min sambo åkte från BB mindre än ett dygn efter för att hämta bonus och jag blev ensam kvar. Sen hade vi bonus veckan efter vilket var ett helvete. Jag kunde inte dra gränser, kände mig trängd och så stressad att jag fick förlossningsdepression som fortfarande sitter i men som lågsamt blir bättre.

Min sambo är fantastisk men en ängslig förälder som har skuldkänslor mot bonus och lätt blir stressad. Mitt problem är att jag är dålig på att prata och ställa krav. Och precis som ni skriver om man ställer krav så uppfattas man direkt som den "elaka styvmodern".

Jättebra att ni inte gör som jag utan ser att det är skillnad att vara förstföderska, skillnad på egna och andras barn och att ni behöver lite lugn och ro med nya bebisen.

Supertråd förresten. Jag har massa behov att ventilera tusen funderingar...

Kan tillägga att jag tycker otroligt mycket om mitt bonusbarn. Kan längta och blir glad när han är här. Tycker det är fantastiskt att se honom och hans lilla syskon. Det jag brottas med är (skulle vara kul att höra vad era "problem" är):

- Sorgen att inte få en kärnfamillj
- Att vara låst på ett ställe. Att inte kunna planera och bestämma sin tid för sin familj. Gör att jag känner att jag och bebisen får hitta på saker själv, vilket gör mig ledsen.
- Att hantera att före dettor kommer finnas i ens liv resten av livet. Att behöva träffas vid lämningar och annat. Jag känner mig otroligt obekväm. Gör att jag inte vill vara hemma då. Vilket i sin tur gör att jag inte känner mig hemma i mitt eget hem. (I mitt fall verkar det vara en mkt bra person och det är inga konflikter).
- Att kanske inte få så många barn som jag hade hoppats eftersom sambon ser att han redan har ett sen innan. För mig "räknas" inte det utan jag vill ha egna barn. Bonusen kan inte fylla det behovet hos mig.
- Sorg att aldrig få uppleva "försföderskemagin", med väntan och förlossning. För mig var det bara hemskt där all fokus sattes på bonusen, både från mig och min sambo. Så här i efterhand är vi eniga om att vi gjorde fel.

Styvmorsviolen: Det låter jätteintressant med det där att antingen acceptera eller förändra. Vill du dela med dig av något du kände du kunde acceptera resp som du absolut vill förändra. Jag funderar otroligt mycket över just acceptans av situationen.

Jag är bonusmamma till två barn 3 och 6 år gamla och kärleken till dem har aldrig varit ett problem. Tvärtom ser jag det verkligen som en bonus att de följde med min sambo in i våran familj. Vi har barnen varannan vecka.  Med våran äldsta flick fungerar det jättebra. Hennes mamma och sambo och jag och min sambo träffas och samarbetar för hennes skull. När vi saknar henne är det bara att komma förbi och fika eller ringa en stund. Vi går på skolavslutning tillsammans och det känns för mig helt underbart att jag har fått denna underbara flicka att älska och vara delaktig i. Jag och hennes mamma kan prata om det mesta och jag känner mig otroligt välkomnad av henne och hennes familj. Det är en underbar känsla att få tillåtelse att älska ett barn som är ens bonus i livet.

Det är svårare med treåringen och hans mamma. Jag älskar honom otroligt mycket och vi har en jättebra relation. Eftersom jag inte jobbar fullt så försöker jag lägga min arbetstid till de veckorna som vi inte har barnen vilket medför att varannan vecka är han och jag tillsammans nästan dygnet runt och jag älskar det. vi har roligt tillsammans och hittar på grejer. Problemet är att honom får jag inte sakna för hans mamma. Innan han fyllde tre år så sa han till mig att jag inte får berätta för hans mamma att han älskar mig "hon blir ledsen då" sa han. Jag har otroliga skuldkänslor gentemot honom. Jag har skuldkänsklor för att jag älskar honom och för att jag saknar honom när han inte är hos oss. Inte på det sättet att jag skulle vilja att han inte träffade sin mamma, han älskar henne och behöver henne men jag är avundsjuk på hans mamma för att hon får sakna honom, att det är tillåtet för henne att älska honom. Jag önskar att båda barnen hade haft den stora flickans mamma.

Livhog: Det hade kunnat vara min sambo du beskrev! Han kan inte heller förstå varför nya levnadsförhållanden kan kännas jobbigt för de inblandade. Visst är det skönt med en "det kommer fixa sig"-attityd, för om man tror att det kommer gå bra så gör det nog oftast det, men man måste också kunna sätta sig in i andra människors känslor. Och du gör ju helt rätt i att säga ifrån när han tycker att du ska ta huvudansvaret för bonusarna. Jag tror att det kan förstöra mycket, inte bara i det egna förhållandet utan även i förhållandet till barnen, om man tar på sig mer ansvar än man egentligen vill. Men vad skönt att biomamman och du är överens!
Jag är också lite i valet och kvalet när det gäller hämtningar från skolan när bebisen har kommit. Kanske blir det inte jobbigt alls, men det kan man ju inte veta nu? Jag har sagt att han får förbereda sig på att det är han som får göra det. Han löste det ju innan jag kom in i bilden? 

Finduss: Lycka till med plusset! Jag förstår verkligen den känslan, det är klart att det inte är samma sak! Man kan älska sin bonus hur mycket som helst men det ersätter inte känslan av att få ett eget barn. Jag blir nästan irriterad på din sambos resonemang, "vi har ju redan en liten...". Nej, HAN har en liten som du också hjälper till att fostra men NI har inte ett barn. Min sambo har sagt att han nog inte tänkt att han vill ha fler än två barn - och det har han ju inom kort. Men han har, efter samtal, sagt att han inte kan veta det NU, att vi får se hur det känns om två år eller när det nu skulle bli aktuellt. Det känns jättetungt och jag försöker att inte tänka på det. Här ska man vara med och ta ansvar för hans barn, skjutsa hit och dit, anpassa sitt liv och ställa upp på olika sätt (och många positiva saker med naturligtvis men det är inte de man får upp i huvudet när man funderar på det här) och så blir man kanske nekad att få den familj man vill ha. Den familj man kunnat få om man inte valt en man med barn sedan innan. 

Cocos87: Jag skulle också fått ångest av den situationen! Hur mycket ensamtid fick ni innan bonusarna kom? Jag tror inte jag kunnat hålla mig från att fräsa ifrån om någon - oavsett ålder tyvärr - ifrågasatte mig som nybliven mamma...

Marresnarre: Åh jag får ont i magen när jag läser om hur du hade det efter förlossningen! Det är ju precis det man vill undvika. Vad övergiven du måste känt dig där på BB. Hur har det påverkat dina känslor gentemot de andra familjemedlemmarna (om det har det)? Tycker att det känns som att man stundtals är den som räknas minst i sådana situationer, även om det säkert inte är så det menas. Och jag känner verkligen igen det där att man inte vill framhäva sina egna behov för att inte uppfattas som ego, vilket ju inte ger en ett bättre utgångsläge... Då blir ju folk vana vid att de inte behöver väga in ens åsikter i beräkningen. Då blir det lätt den som skriker och gapar (biomamman i mitt fall) som får mest hänsyn och som får igenom sin vilja. 
Vad bra beskrivet förresten! Det känns ju som en sorg att inte få en kärnfamilj. Det var ju aldrig planen liksom, att hoppa in i en halv familj med allt vad det innebär. Det är så mycket som blir krångligare. Mycket är mysigt men då och då dyker det upp känslor som aldrig varit aktuella i en kärnfamilj. Och den där förstföderskemagin ja... Jag känner mig berövad på den! Fåniga saker som att han redan hittar till BB, kommentarer som "den barnmorskan hade jag och mitt ex", att han redan varit med om ultraljud men inte jag... Det suger ju. Det var en ytligt bekant som på en middag sa till mig att "det måste kännas så skönt att han (min sambo) har barn sen innan, så att han vet hur allt funkar när bebisen kommer". Jag trodde nästan att hon skämtade och höll på att säga något syrligt om att "ja det är väl alla kvinnors högsta dröm, att deras partner ska ha barn sen innan", men sa bara något om att "ja det finns ju både positiva och negativa saker med det". Att inte få vara den som delar magin att få det första barnet med sin älskade. Som står över barnsängen, för första gången, och tillsammans tittar stolt på den lilla och tycker att det är det vackraste barnet i världen. Ja det känns ju verkligen "skönt" att inte få ha upplevt det för första gången med sambon... Nu låter jag bitter, sorry! Men oj vad skönt att skriva av sig...

 

Det känns ju onekligen som att det finns ett behov bland oss bonusmorsor att skriva av oss ibland.

Det jobbigaste är att så mycket irritation i dessa situationer riktas mot våra män. De vi älskar mest och har valt att leva med. Det är så trögt ibland. Särskilt eftersom de bråken och irritationsmomenten inte hade funnits om man vore en dem av en kärnfamilj. Vi visste alla att dessa barn fanns med i bilden men nog fan -ursäkta ordvalet- önskade vi oss en kärnfamilj. Dock går inte kärleken att styra. Jag skulle aldrig ha velat ha någon annnan än just min man.

Ja vad gäller acceptera och förändra så handlar det mycket om i mitt fall att acceptera små saker med bonusen som hon gör som retar mig eller som hon gör för att reta mig. Meningen är att det inte ska bli konflikter om skitsaker. Bland annat... Förändringar gäller mig och min man som tex att vi äntligen ska deala med detta i familjeterapi. Men mitt tips är att göra listor över detta. Jag antar att någon här inte alls tänker som jag och att någon kanske tycker att det låter bra. Det måste vara individuellt för det måste kunna göras helhjärtat. Inget typ jag gör det sen eller kanske inte den här gången osv. Det kräver mycket av en vill jag lova. Men jag tror att det är värt det.

Vad det gäller förlossning och tiden efter hade jag velat vara ifred i typ två tre månader. Jag tyckte att det var otroligt omtumlande. Men ja... Hon kom till oss efter ett par dagar och det funkade också. Däremot så kände jag magin med min man. Han var väldigt begeistrad och det var underbart. Jag kände som tur vad aldrig av just det som många av er beskriver här.

Men mitt bästa råd -som ni inte har bett om- är trots allt att prata med er partner. Deg är sjukt jobbigt men det blir så bra. Vi måste få säga vad vi känner. Måste!!!

Jag känner ingen sorg för varken utebliven kärnfamilj eller att det inte är första gången min man får barn. Och jag tycker faktiskt att det känns skönt att han har gått igenom spädbarnstiden innan. Jag kan känna magi med honom ändå och han är väldigt entusiastisk för det nya barnet, nästan mer än mig. Det var han som började gråta på ultraljudet till exempel :P Men det hade känts jättehemskt om han inte var så, "det blir bara en i mängden typ". Usch vad hemskt, då hade jag varit riktigt ledsen.

Det som marrsenarre varit med om är precis det jag vill undvika, och jag är livrädd för att det ändå kommer bli så. Det är det som jag har mest ångest just nu. Jag är jätterädd att den första tiden ska gå rent åt helvete ifall barnen bor hos oss veckovis. Det värsta hade varit om relationen till barnen blir dålig, det är skulle inte vara bra för någon i familjen.

Jag har sagt till min man att i början får han sköta allt med sina barn och han ska alltid ha huvudansvaret i framtiden. Han får aldrig ta för givet att jag kommer hämta och lämna osv, men han får gärna be mig om det när det behövs. Det är ju inte som att jag kommer sätta mig på tvären och säga "nää, dina barn, ditt bekymmer".

Att acceptera och förändra är en väldigt bra inställning och även om det är tufft ett tag så vinner alla på det i längden. Jag har fått acceptera en del som jag inte riktigt kan förändra. Barnens uppfostran till exempel, ibland tycker jag att min man är för slapp mot barnen och jag lägger mig lätt i. Men jag har fått inse att jag inte har med det att göra, och nu känns det rätt skönt faktiskt. Jag kan påverka honom men jag kan inte bestämma allt. Dessutom har de ju en mamma som verkar ha samma värderingar som jag, så de blir ju inte helt förtappade

Åh va glad jag är för att jag kom in i den här tråden!
Molly1 tack! Det du skrev behövde jag höra!
Styvmorsviol: du är en ängel! Dina tips och råd kommer att bli min "lag" eller vad man ska säga :p

Eller rättare sagt ni här inne på denna tråden är mina änglar just nu! :)
Skriver mer senare måste springa till jobbet :) kram på er allihopa!

Jag kan känna sorg över att jag träffade min älskade karl så himla sent i livet. Nu har ju jag tre barn och han tre barn så vi är ju som klara. Men sorgen över att inte få känna hans kärlek till vårt barn är tråkigt.