kantarellkisse skrev 2011-01-24 02:03:58 följande:
Såklart du är upprörd! Har tyvärr också varit där fast utan barn. Jisses... Hysterisk är kanske inte rätt ord, men han finns liksom inte kvar mer. 7 år avslutades på en dag. Du skall och bör vara hysterisk, han kommer förmodligen vara jättelogisk med att det inte är någon fara, att du överreagerar. Det gör du inte.
Ego. Jag trodde att jag drabbats av graviditetsillamåendet från helvetet och var helt övertygad om att jag inte skulle överleva de närmsta veckorna om det skulle vara såhär. Började efter några timmar ana ugglor i mossen när febern steg. Vinterkräk! Det måste verkligen vara en av de vidrigaste sjukdomar som finns. Jag minns det sista dygnet i dimma. Kaskadspy, somna sittande och sedan vakna för att kaskadspy igen... Blir rätt rädd för att jag ju valt att bli ensamstående förälder. Aldrig att jag kunnat ta hand om ett barn under de värsta 12 timmarna. Det fanns ingen styrsel i någonting. Ingen möjlighet att ens försöka skärpa mig och göra någonting. Vad gör man om man blir så akut sjuk med ett spädbarn?? Vänner och föräldrar i all ära men jag hade inte klarat 2 timmar själv i väntan på assistans.
Då är det tur att barn troligtvis inte hinner må särskilt dåligt under två timmar, och i riktigt akuta fall så skulle man klara det ändå, bara för att man måste.
Jag tror att man klarar det man verkligen måste. Men man värderar nog måste lite annorlunda i den situationen.