Adoptera ifrån östoeuropa?

Det rullar på väldigt bra med barn med särskilda behov från Bulgarien med BFA. Vet inte hur det det är om AC placerar lika många men det verkar ha lossnat fint där. För barn utan särskilda behov är det nog ett par års väntetid från de flesta europeiska länder. Kolla med BFA som har många kontakter där. Har ni syskonmedgivande är det ett plus för östeuropa.

Om man har syskonmedgivande som brukar det uttryckas som att man har medgivande för ett ELLER två barn. De nya medgivandena är i regel ålderslösa och får ni ett sådant kan ni själva känna efter medan ni köar hur ni känner. Men det är inte vanligt med tvillingar från något land och ofta är ju det äldre syskonet i ett syskonpar lite äldre så jag hade ju nog satsat på åtminstone 0-4 år för ett syskonmedgivande. Att adoptera äldre barn behöver inte vara svårt, det är rätt häftigt också!

Det är betydligt kortare kö till tex Taiwan också med ett syskonmedgivande ifall det är ett land ni kan tänka er. Klart det är mer jobb med två men samtidigt har ju barnen varandra som trygghet genom hela den omtumlande sak som en adoption är. Jag hade inte tvekat för syskonmedgivande om jag var nära att falla för åldersstrecket men så har jag ju också alltid velat ha många barn.

Vi har tre barn från Kina vi. Men var inne på Taiwan ett tag så därför har jag lite koll på det. Från Kina kommer inga syskongrupper (i väldigt sällsynta fall tvillingar) och därifrån kommer numera i stort sett barn barn med särkilda behov, dvs alldeles perfekta härliga barn som kan behöva lite (eller mycket beroende på vilket behov det rör sig om) medicinsk vår. Det är väldigt smidigt att adoptera sn-barn från Kina så det kan jag rekommendera.

Men sannolikheten att ni öht taget får ett ålderstak för medgivandet är ju numera ganska liten?!! Ålder gör ni upp själva med organisationen/ursprungslandet ....

Jag vet ärligt talat inte om vi resonerade så himla mycket. Våra två första barn sökte man föräldrar till, vi såg dem, tyckte deras särskilda behov var hanterbara och ungarna ljuvliga så vi ansökte.
Vårt tredje barn kommer från den nuvarande sn-listan och då listade vi en radda särskilda behov som vi kände var ok eller som vi kunde tänka oss någon form av. Vid det laget kände vi ju till det här med adoptioner rätt bra och har pratat med/läst om många andra som adopterat barn med sn vilket gör att man inser att många saker som verkar läskiga faktiskt är klart hanterbara. Vi har ju fri sjukvård och fantastisk sådan här i Sverige. I slutänden ringde de och frågade om ett barn vars sn inte stod på vår lista men som vi kom fram till helt klart funkade. Och det har det gjort! 

Innan dess hade vi tackat nej till ett barn också. Det var jätte, jättejobbigt men det fanns för många frågetecken i akten och värsta scenariot kunde betyda att barnet kunde dö mycket ungt. Jag vet, vilket barn som helst kan bli påkörd av en bil i morgon och dö men att medvetet adoptera ett barn där risken för en så tidig död var så stor kände vi inte att varken vi eller våra andra två barn klarade av. Jag tror man måste vara ärlig och känna vad man klarar men ändå, jag tycker man ska läsa på, massor och läsa om/prata med familjer som adopterat barn med särskilda behov. Läkare i alla ära, de kan det medicinska men de har inte vardagen med ett barn med klumpfot, hörselnedsättning eller anal atresi. Sådant kan de inte svara på. En bra sida för att läsa om olika familjers erfarenheter är nohandsfamilystories.blogspot.com/ (se under family stories), folk här är väldigt religiösa men om man kan bortse från det finns det många uppriktiga, bra historier om hur det är att adoptera barn med olika sn.

Kina är lätt att adoptera ifrån, processen är i regel förutsägbar och ganska snabb (med adoptionsmått mätt). Man kan när som helst lägga till särskilda behov på sin lista och kan föra en dialog med sin organisation kring hur man tänker runt de olika särskilda behoven.

Ett bra förhållningssätt är att låta landet välja er. Väldigt få sökande är i den positionen att de kan välja land fritt när de väl fått sitt svenska medgivande! TS vet du att ni passar in på alla de länder du nämner?

Har adopterat ett syskonpar från Slovakien för ca 1,5 år sedan. I och för sig läste jag att detta land inte var ett aav de länder ni funderar på, men jag delar gärna ändå med mig av mina erfarenheter av att adoptera från Östeuropa. Vi tycker att hela upplägget för adoptionen var oerhört bra och genomtänkt från slovakiska myndigheters sida. Vi blev mycket väl omhändertagna under hela vistelsen i landet och allt utgick från barnen som utgångspunkt. De första tre dygnen fick vi bo tillsammans med våra barn i en liten lägenhet som låg avskilt i barnhemmet där vi fyra fick möjlighet att bekanta oss med varandra i lugn och ro och få lite koll på barnens rutiner och vanor med hjälp av personal från barnhemmet. För oss betydde just den perioden jättemycket så när vi efter tre nätter fick flytta med barnen till en egen lägeenhet två timmars bilväg från barnhemmet kände varken vi eller barnen oss längre så främmande för den nya situationen. Vi hade syskonmedgivande för barn 0-4 år. Våra barn var ca 3,5 år när vi hämtade dem. De verkar ha blivit mycket väl omhändertagna på de instutioner där de bott tills vi blev en familj och detta känns otroligt skönt att veta som förälder. Intrycket av vårt barnhem och personalen som jobbade där samt de socialarbetare vi träffade är enbart positivt. Alla barn vi såg på barnhemmet verkade mmå bra, få relativt mycket omvårdnad och stimulans. Särskilt fysisk, får jag nog tillägga. De var kanske inte så vana vid att rita och lägga pussel men grovmotoriken var det aabsolut inga problem med. Enligt BVC när vi kom hem så låg de till och med lite före jämnåriga barn vad gäller att hoppa, klättra, springa osv men även en del annat praktiskt. Våra barn är, så som alla andra barn som adopteras från Slovakien, av romskt ursprung. Detta var något som jag tänkte en del på innan vi hämtade barnen och även när vi var i landet, men inget jag direkt går och tänker på längre. Visst är det fruktansvärt skrämmande att det förekommer en så utspridd fientlighet mot detta folkslag och jag undrar mycket över hur de kommer att bli bemötta av andra när de blir lite större men framför allt undrar jag hur de själva kommer att reagera inför det faktum att de är just romer och att deras folk än idag blir diskriminerat. Samtidigt ser jag på dem som mina barn, inte som romer. Vi kommer att kontakta någon romsk förening för att ge barnen möjlighet att få kunskap om deras rötter och ursprungskultur. En av de största fördelarna med att adoptera från Slovakien eller Östeuropa är för min del just som redan skrivits här i tråden, att det år nära. Både geografiskt och kulturellt, romer eller inte. Hoppas att jag har kunnat tillföra något även om ju vårt land inte är det ni själva är intresserade av.

Hej! Vi har adopterat från Polen.Vi hade begränsat medgivande 0-24 månader i vår utredning.Det var inga problem att få detta.
Vi var vid tiden för adoptionen 32 år (kvinnan) och 38 år (mannen).
Vi fick en liten på 17 månader som är helt frisk.Det tog totalt 29 månader (väntade 20 månader i Sverige-kön och 9 månader i Polen).Adopterade 2010.

Jag kan varmt rekommendera Polen som adoptionsland.Mycket fint bemötande från alla involverade!!