Saturos skrev 2010-12-31 20:56:48 följande:
Det är också någonting som jag blir deprimerad över, tänk om jag är en produkt av en våldtäksman som våldtog min mamma? Då har jag hans onda gener i mig och är säkert lika sjuk som han själv, då förstår jag att hon slängde iväg mig.
Men det här med mobbningen visade mig en sak; Hur mycket vi än beter oss som dem så spelar det ingen roll eftersom vi ser olika ut så hatades vi av folk, det visade för mig att jag inte var svensk för hade jag varit svensk som dem hade jag inte behandlats så mycket sämre än de riktiga svenskarna.
Jag är glad att du trots allt du varit med om ändå känner att du är svensk och att du hör hemma där, jag önskar att jag hade samma styrka. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma här utan det känns som att jag är en gäst som i framtiden borde flytta tillbaka igen. Problemet är att jag inte vet något om Korea, det enda jag vet är det jag läst i tidningar. Så jag undrar hur jag skulle passa in där i framtiden.
Äh, jag är av uppfattningen att våra gener gör väldigt lite för hur vi utvecklas som person, miljö spelar in betydligt mycket mer. Ska man tänka som så att du skulle vara våldtäktsman bara för att din pappa KANSKE var det så blir det väldigt knepigt faktiskt, för det är måååånga som blir till under allt annat än fördelaktiga sexuella förhållanden utan att för den delen bli våldtäktsmän/kvinnor.
Folk mobbar av alla tänkbara orsaker, så hur man än vrider på det är det inte säkert att vi sluppit mobbing om vi sett svenska ut (jag vet att jag inte hade kommit undan ändå för mitt utseende var bara en orsak till att jag mobbades)
Hade det inte varit att du är Asiat så hade det varit att du skulle varit för smal, eller för tjock, för kort eller för lång, ha fel frisyr eller nått annat fånigt.
Jag tror att ditt största bekymmer just nu egentligen är att du hakat upp dig på två saker: Mobbingen och sättet du blev lämnad på. För egen del blev jag ju inte lämnad, jag blev omhändertagen när jag var 9 månader så på det sättet är det ju skillnad för oss två. Men som sagt, försök att tänka lite vidare. Barnhemmet jag bodde på tex är både ett barnhem och ett hem för utsatta gravida kvinnor. Där är det så gott som dagligen bebisar som lämnas på dörren till barnhemmet, eller mammor som efter att de fött sitt barn där bara försvinner sin väg. Dessa gör ju inte detta för att de hatar sina barn, de gör det för att de vet att de inte kan ta hand om dem, att de inte har ett liv att erbjuda dem på det sätt de önskar.
Din mamma kan ha lämnat dig direkt efter födseln i soptunnan för att hon hatade dig, hon kan precis lika gärna ha gjort det av kärlek för att hon visste att hon inte kunde ge dig det liv hon ansåg att du förtjänade. (Orsaken bakom det kan ju vara allt från att hon var väldigt väldigt ung, att hon blivit våldtagen, att hon var extremt fattig eller kanske redan hade 10 barn och ville ge just dig en bättre förutsättning i livet)
Vad gäller mobbingen så måste du bearbeta den och helt enkelt finna en väg för att sluta definiera dig själv utifrån vad du TROR att andra runt dig tänker! Det är skitsvårt, det vet jag själv men det går faktiskt!