Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag har inte läst de övriga svaren i tråden. Och jag tycker att det är jättesynd att du ser på adoptionen och ditt öde på det viset som du gör. Jag är själv en tänkare och funderar allt för mycket. MEN man får inte lägga för stort fokus på det negativa, det mår ingen bra av.

Du får istället vara GLAD för det du fick, och att det var ditt öde. Ja någon la dig i en sopkorg, men ditt öde var inte att DÖ. Ditt öde var att bli hittad av någon som faktiskt brydde sig om det lilla spädbarnet (du). Att du hamnade på ett barnhem där andra "oälskade" barn befann sig är i sig hemskt. För inga barn borde bli satta till värden och känna sig oälskade, men det enda alternativet annars has kanske varit att "inte finnas". Och nej, din biologiska mamma kunde inte behålla dig, av själ du inte vet om. Men din alternativa uppväxt kanske hade varit fruktansvärd.

Men en sak vet jag, och det är att varje addoptionsprosess är vägen till ett mycket efterlängtat och älskat barn! Du har en mamma och pappa och de valde dig! Det är det som räknas. Det svåraste jobbet i livet är att vara just mamma och pappa, och ja tyvärr finns det somliga som är "lite sämre och bryr sig lite mindre" om sin roll än andra.

Jag kan absolut förstå när man står där som barn att man känner sig ensam och inte hör hemma någon stans, men det är ändå ett kort kapitel i ens liv. Du lever i Sverige och har alla möjligheter till en bra framtid framför dina fötter. Den dagen du själv står där med ett litet barn i dina händer som kallar dig mamma/pappa och som älskar dig för den du är, så börjar nästa kapitel. Man får en bas och bygger sedan på med egna byggstenar. Man kan bli precis vem man vill, men då får man ibland lägga om negativa fokus och istället fokusera på de ljuspunkter som finns i livet.

Med motivation och engagemang kommer man långt i livet, ibland behöver man släppa det fruktansvärda som varit i livet och blicka fram istället.

Jag miste själv min bror i leucumi när han var 6 år, och hade gjort allt för att få honom tillbaka. Men det går inte. Jag har lagt många år på sorg och saknad och negativa tankar om döden (som är det värsta i mina ögon) men har med tiden lärt mig att jag måste försöka att vara glad för det JAG har och lägga positiv energi på min framtid, för jag kan inte förändra det som hänt, men det som komma skall.

Ibland vill ödet bara lite annorlunda

Å där kom "tacksamhetstänket" och "tänk vilken tur du hade" igen...varför tror du att alla adoptioner är vägen till ett älskat och efterlängtat barn? Det finns en stor överrepresentation av adopterade som lämnas bort ännu en gång eller som i USA, annonseras ut återigen ibland flera gånger. Och livet på barnhem måste inte alltid vara dåligt eller att barnen inte är älskade, det finns många olika slags barnhem som inte alls är som de värsta vi ser från Kina och Rumänien.

Det jag reagerar på är det eviga tacksamhetstjatet från icke adopterade. Tacksamhet kommer inifrån, det är inget som skall pådyvlas någon. Ändå pådyvlas adopterade det nästan alltid, som om att enda alternativet hade varit att ligga och ruttna på en sophög eller bo på ett misserabelt barnhem vilket inte alls behövt vara det som hänt om inte adoptionen skett. Många adopterade har förfalskade papper, många har stulits, skall de också vara tacksamma. Depression är en sjukdom, brukar du säga åt sjuka människor att rycka upp sig och vara tacksamma? Att adoptera från utlandet är inte oproblematiskt, sjäkvmordstatestiken är skyhög jämfört med svenskfödda barn, fast det beror väl enligt dig på att de är otacksamma. Varför skulle jag åka tillbaka till mitt födelseland öht? För att du tycker det eller vad? Det spelar ingen roll vad du varit med om, uppenbarligen är du inte adopterad och kan känna in vad TS och många andra adopterade känner och tänker.

Fet är ganska tydligt att du inte är adopterad och uttalats IF om något du absolut har noll koll på. Vad skall alla otacksamma svenskar ta vägen tänker du? Om du haft någon som helst koll hade du också vetat att de flesta adopterade inte alls har möjligheten att flytta tillbaka, samt att det i många fall inte alls gett tillbaka en stulen barndom. Brukar du be folk med Cancer att lämna landet också? Depression är precis som Cancer en dödlig sjukdom.

Varför pratar du om mig hela tiden? Jag har varken skrivit bu eller bä om mig själv. Du sitter bara och fabricerar. Vilket land skulle diagnosen depression inte finnas i menar du? Visst får man tycka vad man vill, men det blir ganska löjligt att sitta och tycka saker om något man överhuvudtaget inte har en aning om eller ens kan relatera till. I övrigt mår jag personligen toppen, däremot är jag mycket insatt i adoption, forskningen kring det som inte alls är speciellt positiv samt känner många adopterade som vittnar om samma sak som TS. Å andra sidan att som du sitta och yttra sig och tro att man har tolkningsföreträde i något man faktiskt inte har den blekaste aning om torde väl iofs kunna vara en diagnos i sig.

Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

Det är jättebra att du öppnar upp dig och ger ditt perspektiv på det hela. Att tro att adoption skulle varav problemfritt och utan konsekvenser är naivt. Det är svårnavigerat område och vad jag förstått satsar man mycket på just utbildning för blivande adoptivföräldrar idag. 

Men när det kommer till ditt mående... Du måste hitta acceptans och förlåtelse- för din egen skull. Känns som du fastnat i en ond spiral av ältande. Vi får alla olika sorters kort att spela på här i livet. Och livet ÄR orättvist. Så är det bara. Du måste bestämma hur du ska forma ditt liv efter dina kort. Livet kan vara brutalt- man kan råka ut för ett brott, förlora någon man älskar, bli sviken av de närmaste, växa upp med våldsamma och missbrukande föräldrar. Ja hela livet kan omkullkastas för alla människor redan i morgon.  

Vi lever bara en gång. Detta liv. Se då till att göra det bästa av det än att fokusera på alla oförätter du inte kan påverka. Hoppas du kan söka hjälp och på sikt få ro och acceptans att kunna blicka framåt och se att det finns mycket som är fint och härligt med i livet. Det som var det var och kan aldrig bli ogjort. Framtiden styr du över.