• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Litet My

    Knota: Jag vet ärligt talat inte om du driver med mig med dina frågor. Ta och läs P lite om adoption och kom tillbaka sedan.

  • Knota
    Litet My skrev 2014-03-01 11:58:03 följande:
    Knota: Jag vet ärligt talat inte om du driver med mig med dina frågor. Ta och läs P lite om adoption och kom tillbaka sedan.

    Nej, jag frågae dig. Är det alltid värre att vara adopterad, i alla lägen?
  • Litet My
    Knota skrev 2014-03-01 18:10:30 följande:

    Nej, jag frågae dig. Är det alltid värre att vara adopterad, i alla lägen?
    Givetvis inte i alla lägen, men googlar du på tex adopterade-självmord så ser du snabbt att dessa är en grupp som har det många många gånger jobbigare än svenska barn generellt.

    Det räcker att bara läsa denna tråden med kanske "välmenande råd" men som helt tar ifrån TS rätten till sin upplevelse.
  • Litet My

    Ang pojken som dog så självklart är det inte bättre om han varit med sina biologiska föräldrar, jag tyckte frågan var så dum att jag undrade om du var på riktigt.

    Däremot är skillnaden att pojken hade det bra innan och var önskad på flera håll, han tas ändå till Sverige, till nya föräldrar som skall vara utredda och granskade på längden och tvären, till sist dör han av vanvård trots alla dessa nogranna kontroller och ingen tar ansvar.

    Dessa kontroller har inte biologiska föräldrar på sig. Dock är det värt att ifrågasätta hur nogranna dessa kontroller är och varför ingen tar ansvar över de barn som "exporteras" över hit för att få nya föräldrar.

  • Basma82

    Jag beklagar verkligen de känslor du delar med oss och jag tvivlar inte en sekund på att de är sanna men du tär på dig själv vännen. som en del andra har skrivit så är det inte alls lätt för en mamma att bara överge sitt barn, jag är själv mamma och vet hur det är det finns ett tv-program som heter Spårlöst försvunnen om jag inte minns helt fel där har många adopterade barn som jag tror delar dig samma tankar fått med hjälp leta upp sina biologiska föräldrar och jag har följt detta program mycket innan och jag är helt övertygad över att jag inte någon gång sett att någon av de adopterade har hittat sin biologiska mamma och känt sig oönskad de tårar jag har fått se är något överväldigande och varje gång har det funnits stora anledningar till att mamma har gjort det hon har gjort och jag tror absolut att så är fallet för dig också, ingen mamma väljer att "kasta bort" sitt egna kött och blod. Du vet inte varför din biologiska mamma har gjort det valet hon har gjort om det nu var hon som gjorde det !! ingen vet hur livet på den tiden såg ut för din mamma ingen vet vad hon har kanske fått gå igenom. Hur var levnadsförhållandena i det landet på den tiden var? alla dessa frågor måste man hitta svar på innan man börjar straffa sig själv så som du gör.

  • cirka

    Det KAN också vara så här: Din mamma väntade dig, bar dig inuti sin kropp. Hon älskade dig, men kunde, fick inte ta hand om dig. Ett grymt öde och omständigheterna tvingade er isär. Hon födde dig, och de som förlöste henne bar bort dig trots att hon sträckte sig efter dig och skrek (en nyförlöst kvinna knallar inte iväg hur som helst. INGEN mamma vill slänga sitt barn, det är outhärdliga omständigheter när sådant sker). Varje dag tänker hon på det barn som stals ifrån henne, hon bär en smärta med sig dagligen och tänker "mitt barn, lever du någonstans i världen, tog några snälla människor hand om dig".

    Du kanske är älskad av både din mor och de människor som fick glädjen att uppfostra dig. Kanske din mor och far älskade varandra och av denna kärlek kom du till utanför äktenskapet?

    Jag beklagar rasismen, fy helvete vad folk är dumma. Jag är helt övertygad om att du är en fin människa! Låt inte puckona bli till röster i ditt huvud! Sök hjälp för depressionen! Jag var mobbad under många år, och har fått hjälp av psykosyntesterapi.

    Du är precis lika mycket värd som alla andra! Du är INTE skräp! Du är en människa! Du är en del av den stora väv som är mänskligheten.

  • LilianaSocha

    Det skär i mig att läsa dina känslor, tankar och upplevelser. 


    Jag själv är adopterad från Colombia, jag har också haft liknande tankar och känslor. Min uppväxt har inte heller varit så speciellt bra, har också blivit utsatt för rasism och även eländigheter i min adoptivfamilj. Men det jag har lärt mig på vägen av allt är att jag nu i vuxen ålder väljer min egen väg och jag är glad för att jag finns till och hamnat där jag hamnat. I våras hittade jag min biologiska familj i Colombia och första perioden kändes tung, tankar som "varför blev just jag adopterad, de var ju här det var meningen att jag skulle vara?" dök upp i mitt huvud. Men nu när det gott ett tag är jag ändå tacksam, för jag och mina biologiska familj kan lära oss av varandra! Jag lever mitt i mellan två världar och jag börjar acceptera att mitt öde blev som det blev,  att jag adopterades till Sverige. 


    Med detta vill jag ändå förklara att alla adopterade inte lider av stora svårigheter. En del upplever att det är sjukt jobbigt medan andra är otroligt glada över att ha hamnat här. Min storebror här i Sverige är också adopterad från Colombia och han har alltid varit tacksam över att hamnat här, ändå har vi levt under samma förhållanden med en tuff uppväxt.


    Jag tycker adoption är bra, man ger barn möjligheter att leva ett gott liv. Min biologiska mamma hade inte råd att ta hand om mig och jag är glad att hon tog det beslutet hon gjorde, annars hade jag förmodligen inte levt idag. Men jag anser att adopterade bör få mer stöd och få veta viktig fakta om sina rötter. Jag tror det är viktigt för den som är adopterad att veta saker om sina rötter för att kunna acceptera och ha lättare att handskas med tanken av att vara adopterad. Det var något som jag saknade fram tills att jag hittade min biologiska familj! Jag ville veta vart jag kom ifrån.


    Idag kommer massor med flyktingar till Sverige också och det finns många som inte ser "typiskt" svenska ut. Vi är en i mängden skulle jag säga iaf.  


    En kvinna frågade mig en liten rolig men ändå bra sak en gång "När du har suttit på toa och skitit, tar du då upp skiten från toaletten och trycker upp den i röven igen?" Jag: "öööh haha nää" Kvinnan " nej juste varför ska du då gå och trycka tillbaka den skiten som har varit ditt förflutna?! Spola ner skiten bara!!" Jag tyckte det var bra ord. att blicka framåt istället för att älta allt om och om igen.  Men klart man inte ska glömma sakerna bara acceptera att det är som det är och hädan efter väljer jag min egen väg. 


     

  • Lena3434

    Min mamma är adopterad inom sverige och har levt med samma känslor som du. Henns problem bottande i att hon fick veta att hon var adopterad vid ett specifikt tillfälle vilket gjorde att hon ifrågasatte sig själv, preis som du. Min dotter är adopterad internationellt och vi har alltid pratat om det, från 10 månaders ålder. Vi kallar henne för svensk och hennes försloland, för hon kommer alltid vara från det landet. Hon säger då och då att hon önskar att hon legat i min mage och då säger jag att det gör jag med.

    Jag tror att det viktiga är att man inte håller tillbaka om att barnet är adopterat, det måste finnas med från början för att man ska kunna bygga en solid grund och en egen identitet.

  • stormagen

    Hemskt men otroligt vanligt att må så när man blivit bortadoptetad. Jag har intervjuat alltifrån svenskadopterade till barn som kommit från andra sidan jorden. Och den ständiga frågan är varför? Även om bilderna från när du är liten är en glad prick. Så gick du som de flesta andra miste om den viktiga första tiden med mamma. Och hur konstigt det än låter så anläggs den inre tryggheten där, redan då. Det finns tusen anledningar till att en mamma lämnar sitt barn. Och i de absolut flesta fallen är det den mest plågsamma erfarenheten i livet för den mamman eller lilla familjen. Även om mamman användt droger och varit prostituerad under graviditeten ( extremfall) , så är handlingen enbart av kärlek. Det yttersta beviset av kärlek. Att lämna sitt barn för en bättre framtid. Men det är inte alltid så att det blir bättre på alla plan. Identitetskris en kommer som ett brev på posten, och särskilt när du som är adopterad blir förälder. Jag har varit med vid många återföreninga mellan bioföräldrarna och barne. Otrolig upplevelse, vid de ögonblick mamman får hålla sitt barn i famnen igen är det som en healing för båda. Och mamman skäms och är rädd och barnet har många frågor. Och när frågan kommer om varför? Så svarar de flesta - för att jag älskar dig och ville ge dig ett bättre liv. Men jag har tänkt på dig varje dag osv. Adoption är i många fall nödvändigt, men kanske att vissa faktiskt ändå mått bättre av att leva fattigt med sin familj. Ingen har facit i handen fören efteråt. Men alla som är adopterade är otroligt älskade barn. Av en eller två familjer. Och jag önskar att alla adoptivföräldrar var lyhörda, för det lilla barnet är plötsligt ingens utom sin egen men behöver all kärlek ändå. Låter barnet stå i centrum och inte den personliga längtan. Även om längtan finns och är större än något annat. Så är det först och främst barnet som ska få en familjsom är trygg inte tvärtom. Många adoptivföräldrar fixar detta. Andra har misslyckats fatalt då det adopterade barnet hamnar hos fosterfamilj då det inte var som de tänkt sig. Barnet i centrum alltid, för de är det finaste vi har.

  • stormagen

    Jag kan bara tänka på Angelina Jolie. Hon önskade ett barn från varje världsdel. Vad som väntar de barnen återstår att se. Men inga pengar i världen eller kändisskap kommer få dessa barn att känna något annat än de adoptersde barn som växer upp i radhusen i Svensson Svensson byn.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.