• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • gosgroda

    Jag är också adopterad och blev lämnad...
    Jag är inte mörkhyad men har också haft en identitetskris som jag tror de flesta adopterade går igenom. Jag har däremot kusiner som är adopterade från Indien och är väldigt mörka. En av mina kusiner berättade om det du beskriver med hudfärgen och att inte vara lik sina föräldrar till utseendet men hennes adoptivföräldrar jobbade hårt med hennes känsla och fick bort den. jag har aldrig sett så tight relation mellan mor och dotter som mellan min kusin och hennes adoptivmamma. Jag är väldigt lycklig över den familj jag fått växa upp hos och det är min kusin som är född i Indien också även om man går igenom en identitetskris, det är då det gäller att adoptivföräldrarna finns där och stöttar.
     Jag är hemskt ledsen för din skull...
      Hoppas du någon gång finner inre frid...

  • rymdlejon
    jonte skrev 2011-02-17 17:07:18 följande:
    Några reflektioner utan att vara adopterad själv.

    Många biologiskt födda svenskar är deprimerade och har identitets/ livskriser,

    Detsamma gäller mobbing, hur många får inte höra, benrangel, fetto, glasögonorm eller ännu värre.

    Hur stor del av Sveriges befolkning är "ursvensk" ? I stockholm en vardag är det fler som inte ser ut som "svenskar" enligt "normen" än tvärtom.

    Jag tror personligen att kombinationen av att ha kommit till en liten ort för såpass länge sedan har försvårat rasismen du känt av. Vi hade killar med ursprung i asien, indien och latinamerika i skolan i mitten på 80-talet och det var inte mobbade ett dugg, till skillnad från ett antal svenskar med avvikande utseende. Antagligen var det lättare för dem då fler inte såg "svenska" ut.

    Jag tror att problemet oftast ligger mer på individnivå än ursprungsnivå. Jag baserar detta på flera adopterade vänner från skolan, liksom min morbror som adopterades tidigare än du.

    Vill avsluta med att säga att utseende/ ursprung knappast har med att göra om du är svensk eller inte. Är man medborgare, pratar språket och känner sig stolt över att vara svensk så är man också svensk!
    Hej Jonte. Du skriver att många biologiskt födda svenskar också har identitetskriser. Ja, det må så vara. MEN av den erfarenheten av att själv vara adopterad så kan jag säga att identitetskriser vid adoptioner är snäppet vassare. Det är väldigt svårt att förklara för någon som inte upplevt att se sig själv i spegeln och tänka, vem fan är jag egentligen. vems näsa har jag. vems ögon. vem hudfärg. vem skulle jag varit om jag växte upp där jag var menad att vara. Du har en sund syn på vad svensk medborgare är, men alla andra har inte det.
  • leia83

    Ts: jag vill bara inflika en sak till.
    Vi har träffat på några stycken som är adopterade. Vi passar alltid på att prata med dom om deras upplevelser och alla vi har pratat med har bara bra att säga. Mycket för att deras föräldrar aktivt har hjälpt dom igenom deras frågor och kriser. Det kommer vi också vara mycket noga med. Vårt barn skall alltid känna att det kan vända sig till oss Oavsätt funderingar. Gör man så tror jag det blir mycket lättare för barnet.

  • Johan127

    Som vanligt klarar svenskar inte av en seriös diskussion kring svårare frågor utan att hänfalla till politiskt korrekthet och försöker anpassa verkligheten efter hur de önskar att världen fungerar.

    Det hela är mycket enkelt egentligen. Principen om barnets bästa borde gälla!

    Trådskaparen pekar på det uppenbara. Det är en stor del adopterade med ursprung utanför Europa som mår mycket dåligt. Undersökningar har visat att det stämmer. Det är en betydligt större andel som mår dåligt jämfört med dem som växer upp med sina biologiska föräldrar. Och nej, även barn som växer upp i storstäder känner av detta, det har alltså inte med någon "bonnrasism" att göra. Det är irrelevant att det finns barn som mår bra trots de är adopterade utan det man får se är sannolikheten för att det ska inträffa på det större planet. Man ska se till barnets bästa återigen.

    Det finns folk som gärna vill få barn men inte kan få det själva. Det är DERAS själviska behov av att få barn som är styrande för all deras argumentation och inte alls hänsyn till barnets bästa. De försöker hitta argument för att bortförklara det faktum att de gör det för deras skull, för deras behov att bli föräldrar, för deras behov av att känna sig som en familjer och så vidare. Om man bara brydde sig om barnen som inte tas om hand i Korea kanske man kunde skänka stora pengar till de länderna så att adoptivfamiljer där får råd att ta hand om dem och ge dem en uppväxt i ett land där de känner sig som hemma eller på andra sätt underlätta för fattiga länder. Det är inte intressant för dessa människor eftersom de bara är intresserade av att få ett barn själva. Som om barn bara finns till för att tillfredsställa deras behov. Det förklarar också varför de är ointresserade att lyssna till att sannolikheten för psykiska problem för adoptivbarnet är stor. Det är ju inte 100 % som mår dåligt och kanske just det barnet de får kommer må bra resonerar dem. Risken för att de har fel bryr de sig inte om eftersom de är själviska och återigen ser sina egna behov främst. Vidare kör de med fulargument som att barnen iaf får det bättre här än att växa upp i ett barnhem där. Då kan man invända att säga att allt är bättre än att växa upp i ett fattigt barnhem och det är ju helt orimligt. Varför ska de hjälpa enbart ett barn här när man får samma pengar som en uppväxt i Sverige gett 100 barn där en fantastiskt uppväxt?

    Det finns svenskar som väljer att adoptera, gärna från något "exotiskt" land, trots att de kan få egna barn. De gör det då av vissa politiska uppfattningar såsom att eftersom de är så himla "progressiva och upplysta" själva så tror de att ens biologiska ursprung och identitet bara är sociala konstruktioner och saknar helt betydelse. De är präktiga och tror sig veta bättre än alla andra. Alla argument som pekar på motsatsen bortviftas som trångsynthet och okunskap. En del skaffar barnet som en accessoar och för att visa för alla vilka "fina" människor de är.. "alla" vet ju att ursprunget saknar betydelse.. fråga alla adopterade som är djupt förtvivlade över sin situation och funderar över sitt ursprung ofta..

    Sammanfattningsvis: 

    1. Det är vanligt att adopterade barn mår mycket dåligt och det oavsett miljön de växer upp i och hur mycket än adoptivföräldrarna försöker.
    2. Om man verkligen ville hjälpa barnen kan man göra mycket för att hjälpa barnen i de länderna där de finns om bara viljan och pengar finns. Viljan att verkligen hjälpa finns inte utan bara föräldrarnas behov.
    3. adoptionen sker pga adoptivföräldrarnas behov och inte alls för barnets skull. Alla argument i den riktningen görs för att adoptivföräldrar försöker rättfärdiga sitt handlande.     
    4.många blivande adoptivföräldrar vet om att barnen har en större chans att må dåligt men väljer trots det att adoptera eftersom de ser till sitt eget behov främst.  
    5. Frågor om ursprung, rötter, kulturell identitet är djupa frågor och viktiga för människor. Det hjälper inte hur mycket politiskt korrekta människor försöker göra om verkligheten efter deras "snälla" åsikter. Verkligen ser ÄNDÅ ut som den gör oavsett vad man själv tycker!
    6. Om man utgick från en ideal värld, skulle då människor från t.ex. asiatiska länder vilja att deras barn adopteras bort och uppfostras av människor i en för dem främmande kultur? Om nu världen inte är ideal, varför försöker vi inte hjälpa dem att bygga sina länder så att de kan ta hand om alla sina barn på bästa sätt (om man nu vill hjälpa till så himla mycket)? Uppenbarligen vill inget land att främmande kulturer ska ta hand om deras fattigbarn! om de bara hade möjlighet att ordna det själv!
     7. Varför försöker vi förringa den process det innebär att vara människa och skillnader mellan olika kulturer i världen? En hel del av vår personlighet finns i generna och det är naturligt att vilja växa upp med sina likasinnade. Låter det banalt att hudfärgen på ens barn ska spela någon roll för hur barnet ska må? Människan är i grunden ett djur och barnet vill kunna identifieras sig med sin familj. Känna tillhörigheten. Det är svårt att göra om man är asiat själv och har vita föräldrar.

       

  • Skatteverket99

    Till Johan127:

    Är du själv adopterad?
    För det där låter exakt som Sverigedemokraternas propaganda över varför man ska stoppa utomeuropeiska adoptioner.

    Varför skaffar man barn överhuvudtaget? Har du barn själv?
    Om du har det, varför har du valt att skaffa dem?
    ALLA barn är gjorda för att människa, liksom djuren som du jämför med, vill föröka sig.
    Det ligger i vår natur. Egoism är bara förnamnet.
    Det är lika egoistiskt av ett par där kvinnan blir gravid som av ett par som adopterar.


    Nej.
  • Elwan
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Jag har alltid adopterat men nu är jag tillsamman med en kille som ÄR adopterad. Även fast hans mamma dog i barnsäng och hans mormor var för gammal för att ta hand om honom så vägrar han adoptera! Jag säger att vi kan väl göra både men NEJ!

    Jag har aldrig fattat varför, men efter att ha läst TS så förstår jag.
    Det ÄR min egoism som gör att jag vill adoptera. Jag har ända sen jag var liten alltid velat ha "ett litet kinabarn" som jag sa när jag var barn (Trodde att alla som hade så där vackra ögon kom från Kina. Det var det enda land jag visste om) eftersom min kusins kusin var adopterad och jag tyckte att hon var vackrare än alla barn jag någonsin sett.
    Min sambo säger "våra barn kommer ju att få sånna ögon ändå" men inne i mig gör det så ont att behöva lägga ner min dröm om "mitt lilla kinabarn".
    Jag inser nu att det inte är rätt av mig. Jag vill aldrig utsätta någon för att må dåligt och hur mycket kärlek jag än kommer att ge det barnet, så kommer frågorna alltid att finnas där och aldrig kunna bli besvarade.

    Så som du skriver...en sista utväg!
    Förhoppningsvis kommer det att räcka alldeles utmärkt med våran lilla korean/svensk som vi jobbar på just nuGlad

    Massa kramar till dig och tack för att du fått mig att förstå!
  • Unika Föräldrar

    Jag  kom till Sverige på 70-talet. Blev lämnad på Arlanda av fulla barnsköterskor till mina föräldrar. Jag tror att det fanns ca 5 personer i hela min skola med utländsk barkund. Att vara adopterad var inte så vanligt där jag bodde och invandringen fanns knappt.  Vilka behov ett barn som var adopterat var inte lika uttalat. Anknytning.. det pratades inte så mycket om.


    I dag har det förändrats. Nu vet man mer om barns behov och om vad adoptivbarn behöver. Vi alla är barn av vår egen tid. Jag kan tycka att det jag var med om är inte samma förutsättningar som ett barn som adopteras i dag har. Därför är det svårt att ha sina egna erfarenheter och ha dem som ” så här är det att vara  adopterad”


    För min egen del har jag bara en mamma och pappa. Det är dem jag har växt upp, dem jag har älskat och de jag älskar. Det är dem som vill mitt bästa, kämpat för mig och stöttar mig och oroar sig för mig.


    Jag har även turen att ha en bra och kärleksfull relation till min biologiska familj.  Jag träffade dem för tre år sedan. Min biologiska mamma har varit här i Sverige och hälsat på och träffat min mamma och pappa. Jag åker varje år själv ner och hälsar på mina bio syskon och deras familjer.

    Jag har själv 4 biologiska barn och jag älskar dem över allt. Jag har inte upplevt är det är någon skillnad på min mammas  och pappas kärlek till mig än den kärleken jag har till mina barn. Att vi har samma blod gör inte mig till en förälder. Det är vad våra handlingar som gör vilken förälder  vi är .


    Självklart är adoption en egoistisk handling, vilket det ska vara! Det är inte välgörenhet, då kan man stötta en organisation eller åka ner och arbeta för bättre förutsättningar för barn.


    Det enda skälet till att adoptera bör vara att man vill ha barn. Inget annat! 


  • Tindra10
    Adoptivbarn som "stjäl" - vad ska vi göra?
    Vilka härliga ord och god kunskap för oss som aldrig kan förstå. Vi är själva adoptivföräldrar till en asiatisk flicka (hon kom hit när hon var 1,5 år) i början av tonåren och vi har fått ett problem som vi och jag gärna vill dryfta med er. Vi har tidigt fått information om att adoptivbarn kan vara samlare på allt, eftersom de redan tidigt kände att de inte hade/ägde någonting - kan detta vara sant eller? Vår dotter började i småskolan att ta pennor, sudd, teip etc och satte allt detta i hennes låda. Skolan förstod inte först vart allt material försvann - sedan hittade de sakerna i hennes låda. Detta har fortsatt, men naturligtvis eskalerat eftersom hon nu är äldre och väljer mer attraktiva saker. Hon har troligen bara vid ett tillfälle "tagit" eller som hon säger, glömt betala för pennor, papper etc på en bokhandel. Vi har pratat om det och sen har hon fått gå dit med oss i bakgrunden och betalat tillbaka och be om ursäkt. Hon har även tagit pengar ca 100-200 kronor vid ca 5-8 gånger, vilket blir mycket pengar. Detta kom vi på nu i veckan. Detta gjorde oss mer än oroliga och vi vet ej hur vi skall bemöta henne och gå vidare. Utifrån den infon jag en gång fick var att adoptivbarn samlar och "tar" saker...... tycker ni att detta är sant? Innan jag läste er info, trodde jag att det var så att "adoptivbarn tar", nu är jag tveksam. Vi undrar med vilket perspektiv, tycker ni som kanske vet mer...... att vi skall se på detta problem? Som ett bioBarn eller adopBarn (att detta kan vara ett beteende som de har med sig sen de var små och inte ägde något på barnhemmet) som stjäl saker?? Vi skulle bli så tacksamma för en feedback och höra era åsikter. Vi vill tala om att hon får pengar när hon behöver, hon har ingen veckopeng - så tillgång på pengar är inget problem egentligen. Men hon stjäl!
    Tacksam för tankar kring detta/ En mamma och pappa
  • Elwan

    Oj...en rättelse måste göras i mitt inlägg här ovan.


    Det ska stå: "Jag har alltid VELAT adoptera"

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.