Längtar efter barn nr 2!

Hej!

Vi har försökt med att få syskon till vår dotter sedan i somras. Inget händer. Undrar varför och försöker testa med ÄL stickor, ha sex ofta mm. Denna månaden fick jag inte ens ÄL flytningar. Ursäkta det intima detaljerna. Har fått råd om att ett halvår inte är lång tid för att försöka få barn och att vi ska sluta tänka på det. Lättaste sakerna i världen eller hur!!!

Har ni ringt gyn och pratat om ev. utresdning? Eller undersökning efter missfallet? För att kolla så att det inte blivit något menar jag och för att lugna lite. Min barnmorska sa att det kan  vara psykiskt, att man tänker på det och stressar upp sig.
Hoppet är det sista som lämnar oss båda två tror jag. Jag tänker krasst om det gått en gång så borde det gå igen. Det är min tröst. Och nu till sista mensen bestämde jag mig för att träna mer för att försöka ha fokus på något annat.

Har också fått svaret att psykisk stress över att vilja bli gravid kan påverka. Men hur ska man kunna sluta tänka på det? Mitt liv går som i 2-veckors cykler, innan och efter ÄL. Och när mensen väl kommer blir man helt förstörd och uppgiven. Denna månad var den nästan en vecka sen, var helt övertygad om att jag var gravid tills testet såklart visade negativt och mensen kom dagen därpå. :( Min sambo försöker övertala mig det som du skiver, att om det har gått en gg så måste det ju kunna funka igen. Eller kan den första gg bara ha varit ren tur? Har fått en tid hos gyn nu för utredning, 23/2. Längtar! Tror ju innerst inne att det inte är nåt fel på oss men isf så får man det ju bekräftat och kan släppa de tankarna.

Nej, ett halvår är ju inte lång tid i dessa sammanhang har jag förstått så turen kommer säkert snart till er. Håller tummarna!

Måste ändå vara skönt att fått en tid. Något konkret att vänta på och förmodligen är det som du säger. Jag tänker att tillvaron har blivit mer stressig än innan förra barnet. För nu har man ett barn med allt det underbara, men ibland stressiga delar som det medför (nätter, trots och annat som gör att pulsen går upp). Dessutom är det mer planering och annat. 
Man blir så besviken varje gång mensen kommer... HAr ni berättat för familjen runt omkring eller vänner att ni försöker igen? Vi har inte gjort det. Både bra och dåligt kan jag tycka nu. Frågor om det är syskon på väg stressar nog ännu mer, men att få prata av sig lite brukar hjälpa för mig i alla fall.

Håller tummarna för er också! 

Ja du har rätt i att det är skönt att få prata av sig. Känns som lite terapi för mig att skriva här och skönt på ett sätt veta att man inte är ensam. Många av mina vänner som har barn i vår dotters ålder har blivit gravida igen och ska ha barn till sommaren. Visst är jag glad för deras skull men innerst inne vill jag bara gråta. Varför går det så lätt för "alla andra" tänker jag då? Men tror att jag ska börja bli mer öppen med problemet och säga som det är när folk frågar, att vi faktiskt försöker och att vi fått missfall för ett tag sen. Då blir det mindre prat runtikring.

Sen är ju situationen en helt annan nu med första barnet, man planerar mer och vill ha en viss tid mellan barnen. Kanske är så att det är den pressen som gör att det låser sig helt istället?
Nu tänker vi på nåt annat tycker jag! :) Lättare sagt än gjort...

Hej!

Känner igen mig i det ni skriver! Vill också så gärna ha en tvåa men det verkar vara svårt! Har haft lätt att bli gravid tidigare. Första graviditeten resulterade i en pojke 2008 men andra graviditeten blev tyvärr ett uteblivet missfall. Sedan missfallet känns det som att något har blivit fel med kroppen. Blöder och blöder från och till! De senaste tre veckorna har det till exempel kommit blod så jag måste nog ringa gyn nu för att verkligen kolla upp vad det är!

Till saken hör att jag sällan har ÄL och mens. Skulle gissa på att jag har cirka 6-7 ägglossningar per år vilket ju gör det hela ännu svårare! Suck suck!

Men eller hur!!! Det är ju allt annat än lätt att vara stressad! Känner också VÄLDIGT många som ska ha barn nummer två till våren/sommaren och det känns jättetungt!  Är glad för deras skull men blir samtidigt påmind om mitt eget missfall!  

Jag rekommenderar verkligen att vara öppen med hur situationen är. Det känns så tungt att bära på den här sorgen själv!

Hej!

Är i exakt samma situation som er andra. Fick vår dotter 2008 och började försöka med syskon i slutet av 2009, drygt ett år sedan alltså. Till vår lycka plussade jag förra våren, men fick missfall i v 7 i juni (under en semesterresa). Sedan dess har det varit noll och intet. Ibland har jag varit helt säker på att jag har graviditetssymptom, men lik förbannat kommer mensen mer eller mindre punktligt varje månad  . Jag känner med er andra Gumsan och Songs... som också haft missfall.
Gumsan: Eller hur, ALLA andra har syskon! Man gläds ju med dem så gott det går, men visst känns det lite i det egna hjärtat. Och i grannskapet har typ alla barn tätt, ca 1,5 år emellan. Man kan inte låta bli att känna sig udda, vilket ju är jätteknäppt. Men det är så FÖRVÄNTAT också att man ska ha två barn med två års mellanrum, flicka-pojke... Sen blir jag bara helt galen på dem som frågar om det inte är dax för syskon snart. Som tur är bara löst bekanta, typ kollegor, men det har väl inte dom med att göra!
songs...: låter inte alls bra det där med att du blöder så mycket fortfarande. Har du kollat upp det nu?

Ja, i mitt fall kan jag inte utesluta att det har med min ålder att göra, är 35....

Nåväl, jag håller tummarna för oss allihopa !

vi försöker också få ett till barn men genom ivf. vi har tidigare varit ofrivilligt barnlösa och därför har jag läst mycket forskning och pratat med läkare och att stress skulle påverka det minsta är en väl spridd myt. det är forkarna eniga om. så ni behöver inte oroa er för det.
allt inom ett år är också normalt när man försöker bli gravid. 

Här är en till..
LillaPy, våra berättelser är ganska lika. Har en son född maj -08.. började också försöka få till syskon slutet av -09.. blev gravid på 8 försöket i april men fick missfall i v 6 och senare upptäcktes att jag forft var gravid men slutade med ett missat missfall som togs bort i v10.. alltså tvillingar tror man.
Tog bort cellförändringar i sep -10 och försöker nu igen... men det går trögt.

De närmaste runtomkring vet vad vi har gått igen eftersom jag varit sjukskriven på grund av detta.. Ganska skönt för då är det inte så många frågor om syskon.. pojken blir ju trotts allt 3 nu i maj. 

mamirau: beklagar dina missfall, verkligen! Hoppas att du snart ska bli gravid igen!

min lilla groda: lycka till med ivf. Det är sant det du skriver att allt inom 1 år när det gäller graviditet är normalt. Det är lätt att glömma det när man försöker själv.

Här har miraklet skett! Jag plussade idag på BIM! Helt otroligt eftersom jag var säker på att få mens för 2 dagar sedan, men det uteblev.... Är jättejätteglad men vågar ju inte ta ut för mycket än...

Lycka till allihopa! Hoppas att önskan ska bli uppfylld för er!

LillaPy: Å vad glad jag blir för din skull! :) Bevis på att man inte ska sluta hoppas.

Och till er andra, håller tummarna och hoppas att det blir vår tur snart!