bebis ja tack skrev 2011-01-16 00:23:32 följande:
Tack för alla era åsikter, tankar och berättelser! Det låter ju som att det vi går igenom är vanligt oavsett hur barnet har kommit till en, vilket gör mig lugnare.
Vi var på förskolan och hälsade på förra veckan och dottern ville inte alls gå hem. Hennes "fröken" fick en kram när vi skulle gå hem och allt kändes faktiskt väldigt bra. Den officiella inskolningen börjar på måndag. Fast nu har hon blivit förkyld så vi får väl se hur det blir med den saken... Bra tips förresten att inte använda ordet "lämna" som flera nämde, utan "följa med till" istället.
Jag tycker att dottern stabiliserats något senaste veckan, eller om det är jag... Läggningarna är dock fortfarande helt kaotiska när maken lägger och som en dans på rosor när det är min tur. Kanske skulle överväga att låta mig ta något fler nattningar det närmaste, för allas skull. Det är ju oerhört tufft för maken att bli så avvisad och ratad hela tiden. Han får inte pussa och krama, sitta och mysa eller skoja för mycket med henne och hon springer alltid till mig om hon trillat eller liknande. Jag blev också bortvald under en kort period så jag vet hur det känns. Detta var dessutom medan vi fortfarande var i landet och hämatde henne, så jag var ju helt nykläckt osm förälder och jättekänslig.
Jag tycker det är svårt att veta om man ska rätta sig efter vad hon vill, dvs vara med mig, eller om man tydligt ska visa att det är vi som bestämmer vem av oss som t ex ska natta henne. Jag tänker att om vi står fast vid vårt beslut borde hon bli trygg i det och lära sig att det funkar med pappa och att vi har koll på läget. Men det kanske också kan ge henne en känsla av att vi inte lyssnar på henne eller att jag sviker som inte kommer när hon skriker efter mig. Hittills har vi kört stenhårt på varannandagsprincipen och aldrig gett efter för hennes utbrott. Vet ej om vi gjort rätt...
Jag & min man har haft lite samma "problem" vid nattningarna. Hon kunde ligga och skrika efter mig högst 30 sekunder, då bestämde vi oss för att byta. Nu fungerar det jättebra med att min man nattar henne. Fortfarande är hon jättemammig när hon är sjuk. Då får bara jag natta. Nu när vi är hemkomna från operation, har hon vänt hela dygnet upp och ner för att hålla koll på mig. Hon ska vara med mig hela tiden. Vaknar t.o.m en halvtimme efter att hon somnat och skriker efter mig (lustigt att hon omedvetet känner att jag inte ligger där efter ett tag). Hon sover otorligt bra när man ligger i samma rum, men ibland måste man ju upp och avsluta dagen. Igår kväll fick hon helt enkelt somna i soffan & ikväll satt hon i mitt knä tills hon somnade. Jag tror det är viktigt att din man inte känner sig avvisad. Min man är tvärtemot, han ropar efter mig om jag inte kommer direkt då hon skriker och säger att hon behöver mig. Jag tror att ert barn tar det som hon behöver av er båda. Och ibland får säkert pappa också krama och gosa med henne? Min dotter kan ibland säga att hon vill att min man kommer och gör vissa saker med henne, men oftast ska vi alla tre vara ihop...........hon vill att familjen ska vara samlad, fast det inte är praktiskt möjligt i alla lägen. Gärna att vi ska hålla i varsin hand osv.
