• Äldre 12 Jan 21:36
    23118 visningar
    17 svar
    17
    23118

    Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?

    Jag vill gärna bolla lite tankar med er garvade föräldrar för att få lite tips, råd eller nya infallsvinklar kring vår situation. Vår dotter är sedan en tid väldigt väldigt mammig och allmänt orolig. Exempelvis blir hon helt tröstlös och bara skriker och sparkar omkring sig när hennes pappa ska natta henne och nattsömnen är också orolig. Jag vet inte om detta hänger ihop med någon utvecklingfas eller om det är relaterat till oss som personer eller om det har med hennes tidiga erfarenheter från tiden innan vi fick henne att göra.

    Vår dotter är 2 år och 3 månader och vi har varit hemma med henne i 1 år och 8 månader. Vi var hemma tillsammans alla tre under tre månader i början och under somrarna, sen har jag tagit största delen av föräldraledigheten. Min man har varit hemma med henne de senaste 5 månaderna och på måndag börjar vi med inskolning på förskolan.Vi har alltid pratat mycket med vår dotter och försöker alltid förbereda henne på vad som ska ske vid t ex läkarbesök eller resor, en taktik som alltid funkat mycket bra. Således har vi också, så gott vi kunnat, förberett henne på vad det innebär att börja förskolan. Att vi kommer att lämna på morgonen och hämta på eftermiddan, att det är många andra barn där och trevliga vuxna som tar hand om alla barnen. Att vi kommer att vara med henne i början tills hon vänjer sig etc etc.

    Hon är nu väldigt fokuserad vid mig och när jag och hon är hemma själva vill hon sällan vara i ett annat rum. Om hon ska lämna rummet för att hämta nåt säger hon ofta "mamma" innan hon går och skyndar sig sen iväg, Det händer att hon ropar efter mig om hon står med ryggen mot mig. Jag frågade henne varför hon gör så (hon är vädligt verbal för sin ålder och hon kan uttrycka sina åsikter och känslor väldigt bra). Då sa hon att hon kollade så jag inte var borta. Så uppenbarligen har hon en oro att jag ska lämna henne. Jag försöker ge henne all den närhet och all den kärlek som hon behöver och har också med ord förklarat att jag inte ska försvinna. Att hon ibland kanske inte ser mig när jag är i ett annat rum, men att jag finns hela tiden ändå och att jag alltid kommer tillbaka till henne.

    Vad tänker ni spontant när ni läser detta? Tror ni att den annalkande förskolestarten har triggat igång något från hennes första tid i livet? Det finns ju en hel del likheter mellan förskola och barnhem... Eller läser jag in för mycket i hennes separationskänslighet?

    Är hon inne i någon fas där det är viktigt för henne att få identifiera sig med och vara nära mig som kvinna nu? (Till skillnad mot att hon ofta motsätter sig närhet med min man alltså.)

    Och hur hanterar man en utdragen mammighet? Ska jag ge henne mer just nu eller stå fast vid att köra t ex varannan nattning? (vilket vi gjort hittills)

    Hoppas nån orkat läsa så här långt och vill delge sina tankar!
     

  • Svar på tråden Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?
  • Äldre 12 Jan 22:42
    #1

    Hej
    Du vill ha våra SPONTANA tankar, här kommer mina:

    Det låter som våran son när han var liten eller kanske även nu, han är vår biologiske son och är nu 8 år. Han har alltid velat att jag ska lägga honom, jag vet inte varför men det är liksom vår grej tycker han. Vi har aldrig delat varannan utan det har blivit som det passar när det är dags att sova. Tills han kommer i säng är han sur/ledsen/arg för att han ska sova med pappan, även om jag inte är hemma. Vi har inet gjort någon stor grej av detta han har fått vara sur, om vi har kännt någon kväll att vi inte orkar hans arghet så har jag lagt honom MEN om vi redan sagt att pappan ska lägga honom så har vi ALDRIG ändrat oss, jag tror det är därför han nu ger upp tjurigheten när han väl kommit i säng.

    Han har också alldtid tjatat mamma, mamma, mamma. Särskilt i förskoleåldern, han krävde liksom inget egentligt svar utan det var med som en vana.

    Du undrar om det kan bero på hennes tidigare separation och jag kan inte svara dig på det, bara säga att det låter likt vår son som aldrig upplevt någon större separation. Däremot mådde JAG skit dåligt av at separera mig från honom vid jobbstart!

    Jag är förskollärare och vet att många barn även biologiska blir otroligt mammiga och drömmer massor av mardrömar i samband med förskole start så om det blir så behöver inte det heller bero på adoptionen.

    Hoppas att mitt svammel är till någon glädje!
    Fabbemam

  • Äldre 13 Jan 21:03
    #2

    Låter väldigt mycket som vår dotter på 2,5 år. Det har varit jag som varit henne med henne i 11 månader, och vissa perioder under den tiden kunde hon vara väldigt mammig (speciellt i början och runt 8-9 månader hemma), men har blivit lite mera pappig (t.o.m) nu ibland när pappan varit hemma i 2 månader. Fortfarande är det dock så att hon oftast vill ha mamma vid nattning eller om hon blir ledsen.

    Vi har varit hemma totalt i 13 månader, och precis börjat inskolningen på förskolan den här veckan. Hittills har det gått riktigt bra, men att stora systern går på samma föskola och att hon ha varit med och hämtat och lämnat storasystern gör ju att förskolan inte är ett helt främmande plats för henne.  Jag tror att i vårt fall kommer det stora steget i inskolningen att vara dagen då man lämnar henne en stund (inte bara går i ett annat rum), det har hon nog inte förstått ännu att kommer att ske. Så länge hon kan komma till oss när hon vill, tror jag inte det blir några problem. Så det steget får vi vänta med och ta riktigt försiktigt.

    Om ni inte börjat inskolningen ännu, och inte besökt den kommande förskolan mycket, tror inte jag att er dotter riktigt förstår vad det innebär att börja på förskola, även om hon är verbal och ni har pratat om det. Kanske hon bara har förstått så mycket att ni kommer att gå nånstans, men att hon inte får följa med, och är orolig? Du skriver ju också att hon är separationskännslig. Kanske skulle ni inte prata för mycket om förskolestarten innan hon ser vad det är egentligen? Och inte betona just detta han hon kommer att bli där "ensam" så småningom. Att hon skulle koppla en förskola till ett barnhem, tror inte jag att är möjligt om hon inte börjat ännu.

    Annars tycker inte jag att det låter alls så konstigt det du skriver. Alla barn har mammiga/pappiga perioder, och hon kanske behöver just dig mera nu. Låt henne vara mammig, och var närvarande så mycket du kan.

  • mor till två kina tjejer
    Äldre 13 Jan 21:19
    #3

    Jag tror om ovan inte heller att din flicka kan göra kopplingen mellan barnhem och förskola. Hon var dessutom ganska liten när hon kom till er så hennes minnen av barnhemmet och hur det var måste vara minimala.
    Ibland överför vi vår egen oro till barnen. Försök att göra det till en naturlig sak att hon ska gå på förskolan och var tydlig med att du alt. din man hämtar henne varje dag, för så gör alla föräldrar.
    Min stora flicka har bott på barnhem tills hon var mycket äldre än din flicka och hon har inga minnen av sitt barnhem, inga händelser, inga personer, ingenting (jag tror att hon minns undermedvetet, känslor, lukter etc men det är allt). När hon började på dagis var vi där en kväll och tittade när alla barnen gått hem för att visa att när kvällen kommer då går alla barn hem till sina mammor och pappor och fröknarna går hem till sina barn.
    Även biologiska barn tror ju ibland att fröknarna bor på förskolanDrömmer

  • Äldre 13 Jan 22:34
    #4

    Har ni varit å hälsat på INNAN ni bestämt er för just detta dagis??

    Nu talar jag för mig själv å vår familj.

    Trollet hade/HAR väldigt svårt för vissa saker (trots att omgivningen påstår att jag inbillar mig allt,,,dock har jag jag saker infilmade som dom fått sett,,å ändå inbillar dom sig att JAG inbillar mig sakerKräks)

    Så när vi ansökte till dagmamma här där vi bor så ville jag ju ha min granne,,dock visade sig att hon har års tals lång kö för alla vill ha henne. Jag ville ha henne för att jag känner henne och hon är väldigt bra med barn!!!!!

    Nu fick vi dock ett dagis som jag själv jobbat på tidigare som jag tycker mycket bra om,,få barn och hög "frökne"frekvens jämfört med barn+ at dom haft adoptivbarn tidiagre. Så valet var lätt nu.

    Då vi fick platsen så ska man ju tacka ja inom 2v,,jag sa NEJ glöm det!!!!
    Jag vill ha alternativ,,jag vill besöka och FÖREREDA trollet innan vi ens hälsar på(dock hade vi pratat med trollet att han skulle få börja skola och leka med andra barn redan i sommras och visat hur "långt bort" i amanackan det var då han skulle hälsa på ungefär och BÖRJA!!!

    Då vi väl fick platsen så hälsade vi på på första stället redan veckan efter och dom såg det som inga konstigheter. Trollet tydde sig till en av fröknarna direkt och jag kände att hon vill jag ha som skolar in honom. Hon är hård & bestämt (som jag ).
    När vi hade varit där å hälsat på i 2v ungeför 2-3 dar så sa jag vi kör på detta och tackar ja.
    Det visade sig tillslut att vi fick den jag ville till inskolningen.

    Å trollet har sin inskolningsvecka denna vecka och har gått jättebra.
    Hör och höpna han har ätit GRÖNSAKER (vilket han inte gör hemma).

    Så TS jag anser inte det är fel att förbereda sina barn i god tid. Vi börjar redan NU att säga att han ska vara där från morron(09,30 ca) till kl:16,30 (ca) Mån-Fre.

    Å han säger inget om det. Han säger att han ska leka med leksaker på skolan (trotsa att hans rum är öveemalerade med dom )
    Han vill dit och han är svår att får hem. Å det bara efter 4dar.
    Så vi är ÄN mäkta nöjd här hemma.
    Visst vi VET att det kommer bakkängor med grin 6 skrik att inte åka dit.
    Men vilken unge gör inte så?.

    Har du några övriga frågor TS så kan du alltid kontakta mig via boxen!

  • Äldre 14 Jan 09:13
    #5

    Mina spontana tankar: Kunde vara jag som skrivit när min dotter var mellan 2,5 år! Hon var väldigt bestämd med att det skulle vara jag som nattade, innan vi bröt mönstret som i hennes fall bara handlade om vana. När hon var drygt två år fick jag knappt gå på toaletten ifred. Om jag försökte skjuta till dörren så satte hon sig precis vid dörröppningen och väntade.

    Jag har sett samma mönster på vänners barn och tror att det är väldigt vanligt just i den åldern. I de flesta böcker och teorier om barn så tar de ju upp den åldern som en fas där barnet liksom "förstår" att de har en egen värld runt sig, att de ibland inte ser alla de vill se där.

    Vi märkte en markant skilnad när vår dotter fyllt tre. Då började hon leka mer för sig själv och kunde också vara i ett helt annat rum än jag när vi var hemma. Ibland.

    Vi människor har ju alla olika personlighet också.. min dotter ÄR väldigt sällskapssjuk och vill gärna vara där hennes pappa och jag är. Jag är precis likadan själv . Varken min dotter eller jag är adopterade.

  • Äldre 14 Jan 12:32
    #6

    Mitt barn är iofs inte adopterat men har är lika gammal som din flicka så jag kan bidra med mina erfarenheter.

    Många blir vädligt knepiga med läggningen när de är runt två år. De har en utvecklingsfas då. Vår pojke har haft det jättejobbigt under utvecklingsfaserna så jag känner tydligt igen mönstret. "Huvudet växer" som jag brukar säga. Deras hjärna tar ett nytt kliv och de får nya förmågor. De upplever världen annorlunda och de gör vissa barn väldigt oroliga.

    Vår son har inga större problem med nya miljöer men har jättesvårt med förändringar i kända miljöer. Det är t ex inga problem att lämna honom på ett nytt dagis, men när det börjar nya barn på hans vanliga dagis blir han hemskt orolig och helt upp och ner.  Det här är precis vad som händer i ett utvecklingskliv. Den kända världen är inte densamma för dem även om inget förändrats för våra ögon.

    Mammigheten behöver inte vara ett utslag av att hon tror att du ska försvinna utan mer att hon behöver  trygghen i att ha dig till hands i hennes "nya" värld. Hon kanske omedvetet är extra känslig för utvecklingsperioderna pga tidigare förluster.

    MÅnga barn får också vad jag brukar kalla för 2-årsilskan. Runt 2 kan de få hemska utbrott och testa gränserna hela tiden. Vissa blandar ihop det med trotsåldern men den brukar börja runt 2,5 år och är mer en känslomässig historia. 2-åårsilskan handlar om frigörelse.

    Nu verkar iofs din tjej vara mer ledsen än arg, men fundera på om vissa utbrott kan vara mer arga än ledsna. Vi har haft hemska utbrott med sprutande tårar när det handlat om testande av gränser och läggning kan ju vara en typisk sån sak. Jag har alltid haft rollerna pappa byter blöja och tar på pyjamas och mamma sköter själva nattningen. Hans testande har varit att han inte ska ligga ner och sova. Och ett par nätter när han fick för sig att mamma skulle byta blöja och pappa natta! Jättejobbigt för mamma och pappa kan jag tala om som båda kände sig ratade Vi lät honom få som han ville och sedan gick det över.

    Det bli lite svamligt detta men vad jag egentligen vill ha sagt är att det inte behöver vara just dagisstart som spökar.


    Man har inte roligare än man gör sig
  • Thi 08
    Äldre 15 Jan 00:06
    #7

    Jag tycker det låter som att hon vill ha mer tid med dig nu när du arbetar. Men å andra sidan är min dotter tvärtom, hon föjer efter den som varit hemma med henne under dagen och ignorerar (straffar?) den som kommer hem från jobbet.

  • Äldre 15 Jan 14:24
    #8

    Vi har oxå en mammig liten tjej. Hon vill bara att jag lägger och om hon är ledsen villhon till mig. Vi fick henne när hon var 10 ånader och nu är hon tre.  Vi kontaktade familjestöd för adopterade och vi pratade med öppna förskolan för adopterade och på båda ställena sa de lyssna på barnet och gör som barnet vill i de lägena. Om jag inte är med funkar det bra med hennes pappa och det är ju huvudsaken. Jag brukar tänka på att hon och jag missade 9+10 månader det tar tid att ta igen. 

    När hon skulle börja på förskola var vi på besök och pratade mycket om det. Jag sa aldrig att jag skulle lämna henne(vet att det är den vanligaste termen) utan att jag eller pappa "följer med" dig till förskolan och sedan hämtar vi dig. Det var efter ett och ett halvt år hemma som hon börjad på förskola och det som inte funkade var att sova. Redan när hon kom in i rummet blev hon ororlig. Jag tror att det hör ihop med inaktiva minnen(hon sover fortfarande inte middag där).

    Hoppas allt går bra, kommunikation är nyckeln till det mesta och det kan gå bra med inskolningen trots mammigheten. Det kan oxå oroa att man inte vet vad som skall hända, men jag tror ändå att det är bättre att överinformera. Alla utvecklingsfaser är jobbiga och med språkutvecklingen kommer drömmar och tankar man inte tidigare haft.

    Finns det inget stöd för adoptivföräldrar i er hemkommun? Jag är oxå förskollärare sedan 17 år så om du har något du undrar över inboxa gärna.

  • Äldre 15 Jan 20:39
    #9

    Vi har en  egenfödd 2,5-åring (snart 3 år) som sedan hon var ungefär som din tjej har i långa perioder varit väldigt mammig/pappig och orolig. Till saken hör att vi flyttade i den vevan och skolade in henne på ett nytt dagis, och hela hösten har varit ett mindre inferno av stök och gråt så fort den minsta förändring skett.

    Precis som flodputte skriver så kan vi heller inte använda termen "lämna på dagis", utan måste säga "mamma/pappa följer med dig till dagis". Det går inte heller att lämna henne till någon annan än de ordinarie "fröknarna". De första månaderna var det bara EN fröken  (av tre ordinarie) som det gick att lämna till. Sen måste vi förbereda vår dotter ca 30 min i förväg på vad som ska hända, och tala om det ordentligt för henne.

    Till saken hör att en av vår dotters kusiner är adopterad, och vi har följt henne på väldigt nära håll (hon är några år äldre än vår dotter), och kusinen är rätt känslig på vissa sätt. Innan vår dotter började "bete" sig såhär så var vi helt övertygade om att kusinens känslighet berodde på hennes separationer. Nu när dottern beter sig på samma sätt är det inte lika lätt att säga att beteendet beror på adoption...

    Det kanske inte är så viktigt vad det beror på. Oavsett vad det beror på så har vi helt enkelt gjort det som känts rätt att göra i varje given situation. Jag och maken diskuterar, och kommer oftast fram till samma slutsats om vad som känns rätt. Det blir oftast helfel när vi börjar lyssna på andras åsikter. MEN min svärmor sa faktiskt en sak som jag har tagit till mig. Hon berättade att en av hennes döttrar påminde väldigt mycket om vår dotter, och hon såhär i efterhand tyckte att hon och svärfar hade varit lite för hårda mot henne. Hon ångrade det.


    Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är alltid underbart!
  • Äldre 16 Jan 00:23
    #10

    Tack för alla era åsikter, tankar och berättelser! Det låter ju som att det vi går igenom är vanligt oavsett hur barnet har kommit till en, vilket gör mig lugnare.

    Vi var på förskolan och hälsade på förra veckan och dottern ville inte alls gå hem. Hennes "fröken" fick en kram när vi skulle gå hem och allt kändes faktiskt väldigt bra. Den officiella inskolningen börjar på måndag. Fast nu har hon blivit förkyld så vi får väl se hur det blir med den saken... Bra tips förresten att inte använda ordet "lämna" som flera nämde, utan "följa med till" istället.

    Jag tycker att dottern stabiliserats något senaste veckan, eller om det är jag...  Läggningarna är dock fortfarande helt kaotiska när maken lägger och som en dans på rosor när det är min tur. Kanske skulle överväga att låta mig ta något fler nattningar det närmaste, för allas skull. Det är ju oerhört tufft för maken att bli så avvisad och ratad hela tiden. Han får inte pussa och krama, sitta och mysa eller skoja för mycket med henne och hon springer alltid till mig om hon trillat eller liknande. Jag blev också bortvald under en kort period så jag vet hur det känns. Detta var dessutom medan vi fortfarande var i landet och hämatde henne, så jag var ju helt nykläckt osm förälder och jättekänslig.

    Jag tycker det är svårt att veta om man ska rätta sig efter vad hon vill, dvs vara med mig, eller om man tydligt ska visa att det är vi som bestämmer vem av oss som t ex ska natta henne. Jag tänker att om vi står fast vid vårt beslut borde hon bli trygg i det och lära sig att det funkar med pappa och att vi har koll på läget. Men det kanske också kan ge henne en känsla av att vi inte lyssnar på henne eller att jag sviker som inte kommer när hon skriker efter mig. Hittills har vi kört stenhårt på varannandagsprincipen och aldrig gett efter för hennes utbrott. Vet ej om vi gjort rätt...

  • Äldre 16 Jan 20:34
    #11

    Hej
    Som mamma men framför allt i egenskap av förskollärare råder jag dig till att skjuta upp inskolningen om hon inte blivit HELT frisk. Om hon är minsta hängig så kan det sabba för LÅNG tid framöver om du försöker skola in henne ändå. Frisk o mätt gör livet lätt så även en inskolning!
    MVH
    Fabbemam

  • Thi 08
    Äldre 16 Jan 23:06
    #12
    bebis ja tack skrev 2011-01-16 00:23:32 följande:
    Tack för alla era åsikter, tankar och berättelser! Det låter ju som att det vi går igenom är vanligt oavsett hur barnet har kommit till en, vilket gör mig lugnare.

    Vi var på förskolan och hälsade på förra veckan och dottern ville inte alls gå hem. Hennes "fröken" fick en kram när vi skulle gå hem och allt kändes faktiskt väldigt bra. Den officiella inskolningen börjar på måndag. Fast nu har hon blivit förkyld så vi får väl se hur det blir med den saken... Bra tips förresten att inte använda ordet "lämna" som flera nämde, utan "följa med till" istället.

    Jag tycker att dottern stabiliserats något senaste veckan, eller om det är jag...  Läggningarna är dock fortfarande helt kaotiska när maken lägger och som en dans på rosor när det är min tur. Kanske skulle överväga att låta mig ta något fler nattningar det närmaste, för allas skull. Det är ju oerhört tufft för maken att bli så avvisad och ratad hela tiden. Han får inte pussa och krama, sitta och mysa eller skoja för mycket med henne och hon springer alltid till mig om hon trillat eller liknande. Jag blev också bortvald under en kort period så jag vet hur det känns. Detta var dessutom medan vi fortfarande var i landet och hämatde henne, så jag var ju helt nykläckt osm förälder och jättekänslig.

    Jag tycker det är svårt att veta om man ska rätta sig efter vad hon vill, dvs vara med mig, eller om man tydligt ska visa att det är vi som bestämmer vem av oss som t ex ska natta henne. Jag tänker att om vi står fast vid vårt beslut borde hon bli trygg i det och lära sig att det funkar med pappa och att vi har koll på läget. Men det kanske också kan ge henne en känsla av att vi inte lyssnar på henne eller att jag sviker som inte kommer när hon skriker efter mig. Hittills har vi kört stenhårt på varannandagsprincipen och aldrig gett efter för hennes utbrott. Vet ej om vi gjort rätt...
    Jag & min man har haft lite samma "problem" vid nattningarna. Hon kunde ligga och skrika efter mig högst 30 sekunder, då bestämde vi oss för att byta. Nu fungerar det jättebra med att min man nattar henne. Fortfarande är hon jättemammig när hon är sjuk. Då får bara jag natta. Nu när vi är hemkomna från operation, har hon vänt hela dygnet upp och ner för att hålla koll på mig. Hon ska vara med mig hela tiden. Vaknar t.o.m en halvtimme efter att hon somnat och skriker efter mig (lustigt att hon omedvetet känner att jag inte ligger där efter ett tag). Hon sover otorligt bra när man ligger i samma rum, men ibland måste man ju upp och avsluta dagen. Igår kväll fick hon helt enkelt somna i soffan & ikväll satt hon i mitt knä tills hon somnade. Jag tror det är viktigt att din man inte känner sig avvisad. Min man är tvärtemot, han ropar efter mig om jag inte kommer direkt då hon skriker och säger att hon behöver mig. Jag tror att ert barn tar det som hon behöver av er båda. Och ibland får säkert pappa också krama och gosa med henne? Min dotter kan ibland säga att hon vill att min man kommer och gör vissa saker med henne, men oftast ska vi alla tre vara ihop...........hon vill att familjen ska vara samlad, fast det inte är praktiskt möjligt i alla lägen. Gärna att vi ska hålla i varsin hand osv.  
  • Thi 08
    Äldre 16 Jan 23:16
    #13

    Jag märker tydligt på min lilla tjej att bakgrund sitter där i bakhuvudet och att det kommer fram vissa perioder. Fast det är jobbigt att ta alla nattningar själv, tycker jag du ska göra det. Men det är bara min lekmannaåsikt. Pappa kanske får göra annat med henne istället, ex väcka henne på morgonen, borsta tänder och äta frukost med henne?  

  • Äldre 17 Jan 14:26
    #14
    bebis ja tack skrev 2011-01-16 00:23:32 följande:
    Tack för alla era åsikter, tankar och berättelser! Det låter ju som att det vi går igenom är vanligt oavsett hur barnet har kommit till en, vilket gör mig lugnare.

    Vi var på förskolan och hälsade på förra veckan och dottern ville inte alls gå hem. Hennes "fröken" fick en kram när vi skulle gå hem och allt kändes faktiskt väldigt bra. Den officiella inskolningen börjar på måndag. Fast nu har hon blivit förkyld så vi får väl se hur det blir med den saken... Bra tips förresten att inte använda ordet "lämna" som flera nämde, utan "följa med till" istället.

    Jag tycker att dottern stabiliserats något senaste veckan, eller om det är jag...  Läggningarna är dock fortfarande helt kaotiska när maken lägger och som en dans på rosor när det är min tur. Kanske skulle överväga att låta mig ta något fler nattningar det närmaste, för allas skull. Det är ju oerhört tufft för maken att bli så avvisad och ratad hela tiden. Han får inte pussa och krama, sitta och mysa eller skoja för mycket med henne och hon springer alltid till mig om hon trillat eller liknande. Jag blev också bortvald under en kort period så jag vet hur det känns. Detta var dessutom medan vi fortfarande var i landet och hämatde henne, så jag var ju helt nykläckt osm förälder och jättekänslig.

    Jag tycker det är svårt att veta om man ska rätta sig efter vad hon vill, dvs vara med mig, eller om man tydligt ska visa att det är vi som bestämmer vem av oss som t ex ska natta henne. Jag tänker att om vi står fast vid vårt beslut borde hon bli trygg i det och lära sig att det funkar med pappa och att vi har koll på läget. Men det kanske också kan ge henne en känsla av att vi inte lyssnar på henne eller att jag sviker som inte kommer när hon skriker efter mig. Hittills har vi kört stenhårt på varannandagsprincipen och aldrig gett efter för hennes utbrott. Vet ej om vi gjort rätt...
    Vår dotter är en sån som alltid "stökat" med läggningarna när det händer mycket utvecklingsmässigt. Jag tycker ALDRIG att det är lätt att veta vad som är rätt att göra när hon skriker efter den andra föräldern. Hon har precis haft en mammig period, och är nu inne i en jättepappig period. Igår var det tex meningen att maken skulle åka iväg några timmar och fixa en grej, men vi fick packa in oss allihopa i bilen för att hon BARA skulle vara med pappa. Jag dög inte alls.

    Vi brukar försöka avgöra om det verkar som att hon skriker efter den andra föräldern för att hon är genuint ledsen och har ett större behov av att knyta närmare relation med den föräldern just den perioden, eller om det är så att hon mest är grinig och vill testa oss.

    Generellt tycker vi att med vår dotter fungerar just läggningen dåligt att dela 50/50 när det är stökigt. Läggningen är generellt en känslig tidpunkt på dagen, och det kan med vår dotter i alla fall vara bättre att fokusera på att den andra föräldern gör andra saker med barnet under en "stökperiod", än att den försöker lägga barnet. En variant som fungerar ok just nu för oss är att vi båda ligger hos henne, men det fungerar kanske inte för all barn. Vissa barn blir nog mest förvirrade av det, men vår dotter tycker om det.
    Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är alltid underbart!
  • MammaT­illPri­nsesso­r
    Äldre 19 Jan 23:40
    #15

    Har 5 barn och inne på min 5:e 2-åring just nu han är 2 år och 3 mån. Alla fem har haft en mammig och trotsig period kring 2-2,5 år och de två äldsta är adopterade. de har dessutom varit väldigt mammiga och jag har låtit dem sova hos mig ett tag och sedan har det lugnat ner sig och det har blivit lättare att sova i egen säng igen. Sådana här perioder har mina barn haft fram och tillbaka och ofta i samband med sk trotsåldrar. Nya tankar kommer ju när de förstår lite mer hur livet fungerar och då kommer reaktioner. Likande problem med seperation har våra barn haft runt 3,6 och 8-9 -års åldern och fler lär väl komma.

    Vi valde att låta våra barn sova hos oss och se till att de somnade nöjda bara för att det passade oss men där tror jag man får känna efter vad som passar en själv. För oss har det varit viktigt att de får somna på ett positivt sätt=glada  och därmed gett efter och än så länge har vi inte sett några neg effekter av det...men sätten är många och man får väl följa sitt hjärta. En två åring är ju fortfarande väldigt liten och har stort behov av närhet och bekräftelse.

    Lycka till! 


    Mamma till 5 underbara barn födda 02,03,04,06 och 08
  • Äldre 20 Jan 20:11
    #16

    Vad kul det är att läsa era reflektioner och hur ni brukar göra!

    Inskolnigen är nu i full gång och det går hittills som en dans! Hon trivs och hanterar att vi går därfirån på ett bra sätt. Personalen känns mestadels riktigt bra och jag känner mig faktiskt helt trygg med att lämna henne där. Men visst skaver det i hjärtat att se att hon klarar sig utan mig... :( Nåja, det innebär ju egentligen bara att vi faktiskt gjort ett tillräckligt bra jobb hittills.

    Dottern har också mer och mer släppt in sin stackars pappa tycker jag, så nattningarna går bättre också. Antagligen har hon väl varit orlig eftersom hon inte förstått vad det var som väntade och nu när hon vet så känns det mer hanterbart och ofarligt för henne. Jag hoppas innerligt att det håller i sig även nästa vecka när vi föräldrar ska öva på att vara borta från förskolan hela dagar.

    Vi gör också så att hon får sova hos oss på nätterna under oroliga perioder. Oftast somnar hon i sin egen säng bredvid vår, men vaknar på natten och kommer över. Inte fasen sover man bra de nätterna, men det är det värt. Ett tag låg hon helst ovanpå mig med kinden mot min kind och sov. Efter några nätter var jag på gränsen till nervsammanbrott av trötthet på dagarna men sen vände det och hon sov bättre igen. Synd att vi har så litet sovrum, hade varit bra med en 2-meterssäng...

  • Äldre 21 Jan 11:34
    #17

    Kul att höra att det går bra med inskolningen! Och att pappa duger mer igen. Det är vår erfarenhet också. Att även pappa börjar duga igen alltså. För närvarande är pappa nästan viktigare än mamma här hemma och det är lite jobbigt det också .

    Det är ju också så att trotsåldern nalkas snart och det är en väldigt känslomässigt jobbig tid för dem. När tvåårsilskan handlar mer om att testa gränser, så är totsåldern snarare att de jobbar med sin självständighet och det är tufft för någon så liten att gå igenom. Humöret åker som en jojo upp och ner och det är enorma känslosstormar. De kan bryta ihopoch storgråta för de mest "konstiga" saker.  Alla tecken tyder på att vår son har kommit in i den och en kväll bröt han ihop och grät förskräckligt  över att det var kväll det ville han inte. Nästa morgon bröt han ihop lika fullständigt över att det var morgon och det ville han inte heller.

    Det kan vara bra att komma ihåg att sånt drabbar även egenfödda barn, och att det inte behöver vara sviter av separationer som gör att de har det jobbigt av och till .


    Man har inte roligare än man gör sig
Svar på tråden Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?