Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?

Vi har en egenfödd 2,5-åring (snart 3 år) som sedan hon var ungefär som din tjej har i långa perioder varit väldigt mammig/pappig och orolig. Till saken hör att vi flyttade i den vevan och skolade in henne på ett nytt dagis, och hela hösten har varit ett mindre inferno av stök och gråt så fort den minsta förändring skett.

Precis som flodputte skriver så kan vi heller inte använda termen "lämna på dagis", utan måste säga "mamma/pappa följer med dig till dagis". Det går inte heller att lämna henne till någon annan än de ordinarie "fröknarna". De första månaderna var det bara EN fröken (av tre ordinarie) som det gick att lämna till. Sen måste vi förbereda vår dotter ca 30 min i förväg på vad som ska hända, och tala om det ordentligt för henne.

Till saken hör att en av vår dotters kusiner är adopterad, och vi har följt henne på väldigt nära håll (hon är några år äldre än vår dotter), och kusinen är rätt känslig på vissa sätt. Innan vår dotter började "bete" sig såhär så var vi helt övertygade om att kusinens känslighet berodde på hennes separationer. Nu när dottern beter sig på samma sätt är det inte lika lätt att säga att beteendet beror på adoption...

Det kanske inte är så viktigt vad det beror på. Oavsett vad det beror på så har vi helt enkelt gjort det som känts rätt att göra i varje given situation. Jag och maken diskuterar, och kommer oftast fram till samma slutsats om vad som känns rätt. Det blir oftast helfel när vi börjar lyssna på andras åsikter. MEN min svärmor sa faktiskt en sak som jag har tagit till mig. Hon berättade att en av hennes döttrar påminde väldigt mycket om vår dotter, och hon såhär i efterhand tyckte att hon och svärfar hade varit lite för hårda mot henne. Hon ångrade det.

Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är alltid underbart!

bebis ja tack skrev 2011-01-16 00:23:32 följande:

Tack för alla era åsikter, tankar och berättelser! Det låter ju som att det vi går igenom är vanligt oavsett hur barnet har kommit till en, vilket gör mig lugnare.

Vi var på förskolan och hälsade på förra veckan och dottern ville inte alls gå hem. Hennes "fröken" fick en kram när vi skulle gå hem och allt kändes faktiskt väldigt bra. Den officiella inskolningen börjar på måndag. Fast nu har hon blivit förkyld så vi får väl se hur det blir med den saken... Bra tips förresten att inte använda ordet "lämna" som flera nämde, utan "följa med till" istället.

Jag tycker att dottern stabiliserats något senaste veckan, eller om det är jag... Läggningarna är dock fortfarande helt kaotiska när maken lägger och som en dans på rosor när det är min tur. Kanske skulle överväga att låta mig ta något fler nattningar det närmaste, för allas skull. Det är ju oerhört tufft för maken att bli så avvisad och ratad hela tiden. Han får inte pussa och krama, sitta och mysa eller skoja för mycket med henne och hon springer alltid till mig om hon trillat eller liknande. Jag blev också bortvald under en kort period så jag vet hur det känns. Detta var dessutom medan vi fortfarande var i landet och hämatde henne, så jag var ju helt nykläckt osm förälder och jättekänslig.

Jag tycker det är svårt att veta om man ska rätta sig efter vad hon vill, dvs vara med mig, eller om man tydligt ska visa att det är vi som bestämmer vem av oss som t ex ska natta henne. Jag tänker att om vi står fast vid vårt beslut borde hon bli trygg i det och lära sig att det funkar med pappa och att vi har koll på läget. Men det kanske också kan ge henne en känsla av att vi inte lyssnar på henne eller att jag sviker som inte kommer när hon skriker efter mig. Hittills har vi kört stenhårt på varannandagsprincipen och aldrig gett efter för hennes utbrott. Vet ej om vi gjort rätt...

Vår dotter är en sån som alltid "stökat" med läggningarna när det händer mycket utvecklingsmässigt. Jag tycker ALDRIG att det är lätt att veta vad som är rätt att göra när hon skriker efter den andra föräldern. Hon har precis haft en mammig period, och är nu inne i en jättepappig period. Igår var det tex meningen att maken skulle åka iväg några timmar och fixa en grej, men vi fick packa in oss allihopa i bilen för att hon BARA skulle vara med pappa. Jag dög inte alls.

Vi brukar försöka avgöra om det verkar som att hon skriker efter den andra föräldern för att hon är genuint ledsen och har ett större behov av att knyta närmare relation med den föräldern just den perioden, eller om det är så att hon mest är grinig och vill testa oss.

Generellt tycker vi att med vår dotter fungerar just läggningen dåligt att dela 50/50 när det är stökigt. Läggningen är generellt en känslig tidpunkt på dagen, och det kan med vår dotter i alla fall vara bättre att fokusera på att den andra föräldern gör andra saker med barnet under en "stökperiod", än att den försöker lägga barnet. En variant som fungerar ok just nu för oss är att vi båda ligger hos henne, men det fungerar kanske inte för all barn. Vissa barn blir nog mest förvirrade av det, men vår dotter tycker om det.

Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är alltid underbart!

Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?

INNEHÅLL