Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?
Vi har en egenfödd 2,5-åring (snart 3 år) som sedan hon var ungefär som din tjej har i långa perioder varit väldigt mammig/pappig och orolig. Till saken hör att vi flyttade i den vevan och skolade in henne på ett nytt dagis, och hela hösten har varit ett mindre inferno av stök och gråt så fort den minsta förändring skett.
Precis som flodputte skriver så kan vi heller inte använda termen "lämna på dagis", utan måste säga "mamma/pappa följer med dig till dagis". Det går inte heller att lämna henne till någon annan än de ordinarie "fröknarna". De första månaderna var det bara EN fröken (av tre ordinarie) som det gick att lämna till. Sen måste vi förbereda vår dotter ca 30 min i förväg på vad som ska hända, och tala om det ordentligt för henne.
Till saken hör att en av vår dotters kusiner är adopterad, och vi har följt henne på väldigt nära håll (hon är några år äldre än vår dotter), och kusinen är rätt känslig på vissa sätt. Innan vår dotter började "bete" sig såhär så var vi helt övertygade om att kusinens känslighet berodde på hennes separationer. Nu när dottern beter sig på samma sätt är det inte lika lätt att säga att beteendet beror på adoption...
Det kanske inte är så viktigt vad det beror på. Oavsett vad det beror på så har vi helt enkelt gjort det som känts rätt att göra i varje given situation. Jag och maken diskuterar, och kommer oftast fram till samma slutsats om vad som känns rätt. Det blir oftast helfel när vi börjar lyssna på andras åsikter. MEN min svärmor sa faktiskt en sak som jag har tagit till mig. Hon berättade att en av hennes döttrar påminde väldigt mycket om vår dotter, och hon såhär i efterhand tyckte att hon och svärfar hade varit lite för hårda mot henne. Hon ångrade det.