Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?
Jag vill gärna bolla lite tankar med er garvade föräldrar för att få lite tips, råd eller nya infallsvinklar kring vår situation. Vår dotter är sedan en tid väldigt väldigt mammig och allmänt orolig. Exempelvis blir hon helt tröstlös och bara skriker och sparkar omkring sig när hennes pappa ska natta henne och nattsömnen är också orolig. Jag vet inte om detta hänger ihop med någon utvecklingfas eller om det är relaterat till oss som personer eller om det har med hennes tidiga erfarenheter från tiden innan vi fick henne att göra.
Vår dotter är 2 år och 3 månader och vi har varit hemma med henne i 1 år och 8 månader. Vi var hemma tillsammans alla tre under tre månader i början och under somrarna, sen har jag tagit största delen av föräldraledigheten. Min man har varit hemma med henne de senaste 5 månaderna och på måndag börjar vi med inskolning på förskolan.Vi har alltid pratat mycket med vår dotter och försöker alltid förbereda henne på vad som ska ske vid t ex läkarbesök eller resor, en taktik som alltid funkat mycket bra. Således har vi också, så gott vi kunnat, förberett henne på vad det innebär att börja förskolan. Att vi kommer att lämna på morgonen och hämta på eftermiddan, att det är många andra barn där och trevliga vuxna som tar hand om alla barnen. Att vi kommer att vara med henne i början tills hon vänjer sig etc etc.
Hon är nu väldigt fokuserad vid mig och när jag och hon är hemma själva vill hon sällan vara i ett annat rum. Om hon ska lämna rummet för att hämta nåt säger hon ofta "mamma" innan hon går och skyndar sig sen iväg, Det händer att hon ropar efter mig om hon står med ryggen mot mig. Jag frågade henne varför hon gör så (hon är vädligt verbal för sin ålder och hon kan uttrycka sina åsikter och känslor väldigt bra). Då sa hon att hon kollade så jag inte var borta. Så uppenbarligen har hon en oro att jag ska lämna henne. Jag försöker ge henne all den närhet och all den kärlek som hon behöver och har också med ord förklarat att jag inte ska försvinna. Att hon ibland kanske inte ser mig när jag är i ett annat rum, men att jag finns hela tiden ändå och att jag alltid kommer tillbaka till henne.
Vad tänker ni spontant när ni läser detta? Tror ni att den annalkande förskolestarten har triggat igång något från hennes första tid i livet? Det finns ju en hel del likheter mellan förskola och barnhem... Eller läser jag in för mycket i hennes separationskänslighet?
Är hon inne i någon fas där det är viktigt för henne att få identifiera sig med och vara nära mig som kvinna nu? (Till skillnad mot att hon ofta motsätter sig närhet med min man alltså.)
Och hur hanterar man en utdragen mammighet? Ska jag ge henne mer just nu eller stå fast vid att köra t ex varannan nattning? (vilket vi gjort hittills)
Hoppas nån orkat läsa så här långt och vill delge sina tankar! 