Orolig och mammig 2-åring. Gamla trauman eller "normal" utveckling?

Mitt barn är iofs inte adopterat men har är lika gammal som din flicka så jag kan bidra med mina erfarenheter.

Många blir vädligt knepiga med läggningen när de är runt två år. De har en utvecklingsfas då. Vår pojke har haft det jättejobbigt under utvecklingsfaserna så jag känner tydligt igen mönstret. "Huvudet växer" som jag brukar säga. Deras hjärna tar ett nytt kliv och de får nya förmågor. De upplever världen annorlunda och de gör vissa barn väldigt oroliga.

Vår son har inga större problem med nya miljöer men har jättesvårt med förändringar i kända miljöer. Det är t ex inga problem att lämna honom på ett nytt dagis, men när det börjar nya barn på hans vanliga dagis blir han hemskt orolig och helt upp och ner.  Det här är precis vad som händer i ett utvecklingskliv. Den kända världen är inte densamma för dem även om inget förändrats för våra ögon.

Mammigheten behöver inte vara ett utslag av att hon tror att du ska försvinna utan mer att hon behöver  trygghen i att ha dig till hands i hennes "nya" värld. Hon kanske omedvetet är extra känslig för utvecklingsperioderna pga tidigare förluster.

MÅnga barn får också vad jag brukar kalla för 2-årsilskan. Runt 2 kan de få hemska utbrott och testa gränserna hela tiden. Vissa blandar ihop det med trotsåldern men den brukar börja runt 2,5 år och är mer en känslomässig historia. 2-åårsilskan handlar om frigörelse.

Nu verkar iofs din tjej vara mer ledsen än arg, men fundera på om vissa utbrott kan vara mer arga än ledsna. Vi har haft hemska utbrott med sprutande tårar när det handlat om testande av gränser och läggning kan ju vara en typisk sån sak. Jag har alltid haft rollerna pappa byter blöja och tar på pyjamas och mamma sköter själva nattningen. Hans testande har varit att han inte ska ligga ner och sova. Och ett par nätter när han fick för sig att mamma skulle byta blöja och pappa natta! Jättejobbigt för mamma och pappa kan jag tala om som båda kände sig ratade Vi lät honom få som han ville och sedan gick det över.

Det bli lite svamligt detta men vad jag egentligen vill ha sagt är att det inte behöver vara just dagisstart som spökar.

Kul att höra att det går bra med inskolningen! Och att pappa duger mer igen. Det är vår erfarenhet också. Att även pappa börjar duga igen alltså. För närvarande är pappa nästan viktigare än mamma här hemma och det är lite jobbigt det också .

Det är ju också så att trotsåldern nalkas snart och det är en väldigt känslomässigt jobbig tid för dem. När tvåårsilskan handlar mer om att testa gränser, så är totsåldern snarare att de jobbar med sin självständighet och det är tufft för någon så liten att gå igenom. Humöret åker som en jojo upp och ner och det är enorma känslosstormar. De kan bryta ihopoch storgråta för de mest "konstiga" saker.  Alla tecken tyder på att vår son har kommit in i den och en kväll bröt han ihop och grät förskräckligt  över att det var kväll det ville han inte. Nästa morgon bröt han ihop lika fullständigt över att det var morgon och det ville han inte heller.

Det kan vara bra att komma ihåg att sånt drabbar även egenfödda barn, och att det inte behöver vara sviter av separationer som gör att de har det jobbigt av och till .