Fördelar med att få en pojke..?

Har fått höra på jobbet av de som har äldre barn att killar i tonåren är lättare att "hantera" än flickor i tonåren...  Men vad vet jag?! jag minns inte själv hur jag var som tonåring och jag har måååånga år kvar tills mina små är så stora  ; )

Blöjbyten är lättare och jag vill hellre ha en son som tonåring än en sån som jag själv,haha!!!

Och så om man nu får säga det, så får man köpa massa söta pojkkläder också=)

Det är ju lite kul när de kommer i den fasen att de vill gifta sig med föräldern av motsatt kön, får då får du mycket kärlek bedyrad som skulle ha gått till pappan om det var en flicka! (Sen går det över rätt fort.)

Det àr vàl samma fòrdelar som det àr generellt sett att fà barn? Eller fòrdelar jàmfòrt med att fà en flicka? Fattar inte... Vilka skulle isàfall fòrdelarna vara att fà en flicka istàllet fòr en pojke?

Jag kan bara svara för mig själv hur jag kände/känner.

Jag har alltid sett mig som en tvåbarnsmamma med en tjej och en kille (i den ordningen). När jag blev gravid första gången var jag därför helt säker på att det skulle bli en flicka och jag var även helt säker på att om det blir en kille så skulle jag bli deprimerad i resten av livet. Så kände jag till vecka 20 ungefär då insåg jag att barn är lika jobbiga, snälla, underbara o.s.v oavsett kön. Vi tog inte reda på vad det var och ut kom en underbar kille (nu 2,5år och världens gangster).

Så blev jag gravid igen och visst det hade gått lite snett första gången, men nu skulle jag ju naturligtvis "få" en flicka dom skulle bara komma i fel ordning. På Rul frågade vi om dom kunde se kön och jag var även denna gången jätte säker på att om det blir en kille till så kommer jag må skit. När hon som gjorde Rul sa att hon med 100% säkerhet kunde säga att det var en kille till så det enda jag kände var lättnad. En enorm lättnad över att allt sett bra ut och att bebisen verkade må bra. Jag kände mig inte ledsen, besviken, arg inget sånt som jag trodde jag skulle känna. Nu är lillebror drygt 6 månader och jag har framfört önskemål om att om något år försöka få ett barn till, men min man vill inte.

Jag är jätte glad över mina två grabbar och jag är jätte glad för att jag blivit gravid utan att ens försöka det är inte alla som ha den turen, men jag sörjer ändå den flicka jag aldrig kommer att få (även om vi skulle försöka igen så är jag helt inställd på att det blir en grabb till så det är nästan ingen ide att ens försöka förutsatt då att vi inte gör det för att vi VERKLIGEN vill ha ett barn till vill säga) . Kanske inte så mycket för att jag måste få en flicka utan jag är mest ledsen över att jag aldrig kommer bli mormor. Jag hatade min farmor och hade en jätte nära relation till min mormor. Mina barn har bättre kontakt med mormor och morfar än med farmor och farfar. Och när man läser alla trådar här om alla hemska svärmödrar folk verkar ha så känns det lite som att det kommer inte spela någon roll hur bra svärmor man än försöker vara för man kommer ändå alltid bli åsidosatt till förmån för mormor som har närmare relation till sin dotter än vad jag ev skulle ha till mina söner.

Eller så får jag helt enkelt ge fan i att läsa så många tråder på FL och se till att jag i framtiden blir världens bästa farmor till min ev barnbarn och världens bästa svärmor till mina söners flickvänner

Inte lika många veck att torka vid blöjbyte.
Mildare humör (på mina pågar iaf)
Jämnare humör

Sen tänker jag mycket på framtiden... Det är lättare att acceptera att ens son har sex eller är ute i festar o lever livet än vad det är att acceptera att ens lilla söta dotter gör det.
Så är det i min hjärna iaf