**Den stora feta LCHF-tråden**

Ok, jag kan officiellt utse mig till fullständigt ponesfrälst! Perfekt, underbar, ljuuuuvlig! Detta borde ju fungera perfekt att göra ex tacopizza! Nu ska det baske mig experimenteras framöver!

Jag hittade sånt billigt på den lilla lokala konsum, utöver mitt dubbelinköp av det svindyra Fiber-husk så stod jag sedan på Konsum och kollade på allt och hittade en massa olika psylliumfrön och jag gnuggade geniknölarna och drog mig till minnes att jag har ju sett sådant i recept. *suck* Jag har med andra ord för en livstid nu. 

1:a kapitlet av Matrevolutionen är utlagd på kostdoktorn. För er som är nyfikna och inte läst än.

http://www.kostdoktorn.se/wp-content/2010/12/Matrevolutionen_kapitel1.pdf

Min svärmor har ju diabetes, överviktig och fick dessutom en stroke för några år sedan. Jag skulle ju ge henne Matrevolutionen eftersom jag tycker att hon om någon antagligen behöver den. Visade sig dock att hon redan hivat ut rätt mycket av lättprodukterna och hon har varit rätt sjuk. Var hos doktorn och kollade medicineringen och jag tror att de reducerade rätt kraftigt, nu är hon som pånyttfödd! Så härligt att se en riktigt sjuk människa bli bättre och bättre för varje dag, snart kommer nog även hon rata allt.

Har grubblat lite om detta med avsteg och semestrar etc. Jag tänker som så att i hela mitt liv så har maten styrt mig, det har alltid varit ett ständigt grubblande om ditten och datten och uppåt och neråt. För några år sen så tog jag beslutet att det var slut på detta, att det är jag som bestämmer och inga fler bantningar utan jag äter helt enkelt det jag vill äta. Gick inte upp överdrivet av detta heller vilket förvånade mig avsevärt. 

Men sen när jag verkligen läste mig in på LCHF och insåg att det inte var en form av galenskap eller diet utan att jag höll med i resonemanget och påbörjade denna livstiden. Det jag känner är att jag ibland är på väg att falla in i fel tänk igen, att maten bestämmer över mig och inte jag över maten. Att saker är förbjudna och det är snedsteg etc. Men allvarligt? I grunden så handlar ju detta om att man har ett sätt att leva, att man utesluter saker som inte gör gott för kroppen. Men så fort man förbjuder, resonemanget att det är för en livstid, så känner jag att man hamnar snett egentligen. Det är inte det att jag förbjuder, jag väljer att inte äta saker för att jag anser att de inte för med sig något bra. Men om jag hamnar i en situation då jag verkligen vill äta en av dessa saker så är valet mitt om jag vill ha eller ej. Vill jag äta, fine, återstår att se hur konsekvenserna är. På samma sätt som jag blir för full ibland trots att jag vet att för mycket sprit inte är bra. 

Ska man leva livet på riktigt så måste man släppa det snedvridna tankesättet som finns runt mat, ska det vara en livsstil så är det precis vad det är. För detta är inte en diet som ska följas till punkt och pricka. 

Så för min del känns inte semestern som ett gissel, det är jag som bestämmer vad jag vill äta. Vill jag ta en kall öl så är valet mitt, vill jag äta en äppelpaj så är valet mitt. Jag har överlevt med dessa saker tidigare, nu väljer jag enbart att utesluta dessa för att jag mår bättre utan. Men vill jag äta så se jag inga hinder, faktiskt. Men inget som ska in dagligen på menyn om man säger på det viset. För jag mår bättre utan. 

 

Det här med att äta, mycket/lite etc så har jag tolkat det som om det snarast är bra att få lite fasta mellan varven. Vi är gjorda för att tåla perioder utan mat.

Så jag tror inte att man ska snöa in och vara för ordentlig a la gamla tongångar om att äta regelbundet. Äta när man är hungrig, inte jordens undergång med hunger heller om det dyker upp. Känna av kroppen att så länge man mår bra är allt frid och fröjd.  

Här blir det också cole slaw, fläskytterfilé och den "busenkla" bean som verkar bli riktigt bra!

*hämtar verktyg och drar på mig snickarbrallorna*

Kan inte göra annat än att hålla med! Så fruktansvärt mättande, nästan så att jag blir orolig att man äter för
lite när man äter dessa rackare! Fick tipset här i tråden, nu kommer jag inte ihåg från vems blogg som jag snodde den. Men den blev jättebra så tack den som känner sig träffad!

Bearnaisesås 2 portioner

200 g smör

3 äggulor

0,25 dl vatten

0,25 dl vitvinsvinäger

1 msk dragon

1 krm vitpeppar

½-1 dl persilja

Smält smöret. Separera äggulan från äggvitan och lägg i ett glas. Måtta upp vatten, vitvinsvinäger, dragon och vitpeppar i en kastrull. Koka tills hälften återstår. Sänk värmen och vispa ner äggulorna. Vispa hela tiden tills du fått en majonnäsliknande konsistens. Det ska inte stelna, sjuda eller koka. Blir det för varmt: ta av från plattan och ställ på grytunderlägget och fortsätt vispa. Låt det smälta smöret rinna ner i en smal stråle i ägguleblandningen under vispning. Vispa hela tiden. Ju mer du märker att såsen binder sig dessto mer kan du låta smöret rinna på. Tillsätt persilja. Såsen är klar.

Bör ej värmas upp igen, då kan den skära sig.

Vill man ha mer smak kan man låta en scahrlottenlök eller 1/4 gul lök koka med i vatten- och vitvinsvätskan. Jag hoppar det steget och tycker faktiskt inte löken gör någon större smakskillnad. Men det är jag.

 

Bra skrivet! Mitt tips är att börja med att läsa Matrevolutionen för att få skallen med i allt detta om nu inte detta redan är gjort. Beträffande godissug och varierat så tycker jag att du kanske inte ska köra helt strikt utan frossa loss litegrann i livets goda a la LCHF.
Laga god mat, dricka ett glas rött, göra riktigt goda snackas a la ost, serrano, avokado etc. Frossa loss för att bli så äckligt däst och tappa suget för jag tror att mycket av det sitter i huvudet. Kör man ganska spartansk så tror jag att upplevelsen av diet blir större och det är svårare att se helheten av detta, för mig har det varit en ren njutning och jag känner inte att jag offrar eller är sugen på något. Men detta är att jag tar ut svängarna och aldrig ätit så gott i hela livet.  

När jag gjorde Pones så testade jag också som hon skrev att hon skulle testa nästa gång. Ett extra ägg och inte helt smält smör. Mina blev perfekta!