Stjierna: Vad kostar en kostrådgivarutbildning? Jag leker med tanken att lära mig mer om kropp och kost för att...ja för att våra (dvs familjen) kroppar ska må så bra de bara kan. Känner ingen längtan efter att sprida kunskapen till andra utan det är helt för eget bruk, iaf i det här skedet. 
Min passion för andra handlar om andra saker, har ett litet frö till ett projekt som ligger och gror. 
Vilka var det som skulle nå ett visst mål till maj? För jag känner mig sugen att haka på. Hittade en jacka under påsken som var så snygg, men den glipade lite för mycket över magen. Så om jag lyckas skärpa till mig till maj så kanske burberryjackan blir min? För om man bortser från den lilla glipan över magen så satt den annars som en smäck på mig.
Ibland blir jag lite förvånad och tacksam över kroppen. På 2 dagar med strikt (nåja hyfsat strikt iaf) kost är jag i ketos. Yeay för mig! Imorse kände jag åter smaken i munnen (för mig smakar det metall och inte aceton även om sambon säger att det luktar aceton) efter att jag lämnat barnen på dagis. Stämmer rätt bra att fettförbränningen kickar in efter ca 40 minuter. Nu sitter jag här vid datorn och luktar ganska rejält tror jag, det är en kraftig smak i munnen iaf.
Gahhhhh! Avgiftning is a bitch! Fy vilken hemskt humör jag är på. Mina stackars barn har fått höra mamma spotta och svära alldeles för mycket idag. 
Har noll tålamod och är konstant sugen. Vi handlade på vägen hem från dagis och satan vad det lockade med alla bakverk och kakor, sånt som jag i vanliga fall inte ens tänker på när jag går förbi. Gahhhhh!
Eftersom här finns ett gäng träningsnördar undrar jag vad ni skulle rekommendera för styrketräning till en som inte tränat på år och dar (och aldrig funnit någon njutning i att träna) som man kan göra på hemmaplan? Jag går ca 15 000 steg om dagen men utöver det ingen träning. Men jag vill ju så gärna! Passerar Friskis och Svettis på vägen mellan barnens dagis och tänker varje gång att det skulle vara så skönt att träna, men jag varken törs eller vet hur jag skulle hitta tiden att lämna hemmet. Tänk att man alltid ska vara sin egen värsta fiende!?
Vi bor i t1.
Mina är också skitjobbiga, men det beror helt och hållet på att jag har noll tålamod nu under avgiftningen. Och dum som ett spån känner jag mig, kommer inte ihåg vad vi pratade om för typ 3-5 minuter sen...hur pinsamt som helst.
Fy så ledsamt det är att höra om hur dåligt alla mår! Och samtidigt känns det inte alls förvånande. Vi är alldeles för bra på att bara se symptomen och inte orsakerna. Lite som med att vi försöker bekämpa övervikten med denna kost när det de allra flesta gångerna inte handlar om maten utan om något betydligt mer grundläggande och existentiellt. När övervikten är borta är vi fortfarande inte lyckliga utan då är det något annat som är fel och så fortsätter vi att söka lyckan i tex träning för att få kickarna därifrån istället. Och så fortsätter det... Jag tror att vi måste börja inifrån för att kunna må bra. Jag har nyligen bekänt högt för mig själv vilket jag tror är grundstenen till mina viktproblem och min enormt låga självkänsla. När jag var ca 8 år och började lägga på mig lite (?) så nöp och petade mamma mig i fläsket och sa vad tjock du är, detta i samband med bad så jag var helt naken. Helt utlämnad fysiskt och helt utlämnad psykiskt, för vem om inte ens mamma ska vara den som tar hand om en och ser till att man mår bra? Jag har aldrig någonsin vågat säga emot så jag sa ingenting men hjälp vad den lilla kommentaren har satt djupa spår. Om inte ens min mamma tyckte att jag dög, vem annars skulle då tycka det? Inte jag iaf. Och så har det varit hela livet, fram tills nu. Jag har haft klasskamrater men aldrig en riktig vän, för jag har alltid förutsatt att ingen är intresserad av mig. Vad skulle jag ha som skulle göra att någon annan skulle vilja vara med mig eller prata med mig? Nej, själv har varit bäste dräng....en väldigt ensam och olycklig dräng. Men nu har jag börjat ta tag i situationen, jag går i samtalsterapi, får healing, ska testa kinesisk medicin, gör lite chi gong från det jag minns från en kurs för flera år sen, gör avslapp ingsövningar (mina ben kan fortfarande inte slappna av under avslappning men det börjar bli bättre), lär mig om feng shui, har börjat utmana mig själv att göra saker som jag tidigare smitit ifrån, konfrontera mina föräldrar (till föga nytta känns det som just nu) och ja jag gör så gott jag kan helt enkelt. Hoppas ni inte ser detta som en jobbig självanalys (i så fall får ni ruska av er det och gå vidare med er dag) utan jag hoppas att jag med min historia kanske kan ge någon den där lilla sista knuffen för att vakna till tillräckligt mycket för att ta steget och göra något åt grundproblemet. Jag känner mig stärkt över att ha lyckats göra det jag lovat mig själv de sista två dagarna och jag hoppas att jag kommer våga fortsätta.
För en liten stund bestämde jag mig för att sluta med lchf och det var en sån befriande känsla som kom efter det. Nu ska jag försöka äta mat som får mig att må bra istället för att äta mat som gör mig smal. Jag har ändå gått ner det min kropp vill släppa med lchf och jag är så trött på restriktioner och att alltid vara dålig i magen. Nu väljer jag glädjen.