Ismael skrev 2011-02-26 23:55:48 följande:
Oj oj oj! Härlig läsning!
Låter ytterst välbekant.
Vi har också en staffe och kan så lätt identifiera mig med vad du skriver om valpen. Han är idag två år men var som liten en liten galning.
Jag varken skojar eller överdriver nu, han sprang faktiskt runt och fräste. Lät som en liten drakunge som yrde runt under sängen när vi skulle sova.
Vi hade turen att gå på kurs hos en instruktör som är särskilt inriktad på bull- och terrierraser och det var det bästa vi gjort. I en "vanlig" grupp hade han nog alltid varit sedd som outsidern. Här fanns full förståelse och han var absolut inte på något sätt värst i gruppen.
Mitt tips är att bestämma sig för vad som känns viktigt just för mig. Vilka regler har vi i vårt hus och vad behöver vi vara tydliga med från början gentemot valpen? Men att vara nog med "allt" utifrån vad ngn annan satt upp som riktlinjer var i alla fall inget som funkade särskilt bra för vår eller för vår staffes del. Vi har fått ta det lite lugnare och med mycket lek.
Jag säger ofta att är det något jag ångrar med honom eller skulle gjort annorlunda så vore det att inte ha stressat på honom med inlärning när han var liten utan ta det lite i hans takt. Jag kände mig jätte stressad över att han var vild, bet i fingrar, hämtade skor etc. Sedan har bara grej efter grej upphört. Jag har märkt att han behövde en viss mognad innan han var redo. Ta saker lite mer i sin takt.
Koppelgåendet har alltid varit kämpigt. Han är så pigg och alert, har så mycket energi och vill helst bara springa lös. Detta har stressat mig mycket. Fram tills tvåårsdagen. Helt plötsligt verkar han mottaglig för vad jag säger om att ta det lite lugnt.
Så mitt tips är: stressa inte valpen. Bygg upp förtroendet mellan hund och husse/matte och hitta en instruktör ni trivs med.
Ett litet tillägg. Den övning som var vändningen för oss för att kunna hantera det lilla monstret var passivitetsträning. När han var som vildast, fräste som mest och vi var som olyckligast fick vi lära oss att sätta oss grensle över honom och hålla honom fast med benen. Inte på ett aggresivt sätt utan på ett lugnande sätt. Så satt vi så alldeles tysta. Vi var toklugna även om han kunde vara helt vild och sprattla som en galning. Så satt vi så tills han slappnade av och drog en lättnadens suck och blev avslappnad i alla muskler, först då kunde vi kliva av. För oss funkade det extremt bra för att kunna bryta om han blivit extremt uppjagad. Urviktigt dock att inte ge upp även om det dröjer LÄNGE innan han kan slappna av. Bara sitt kvar tyst lugnt och stilla. Kan vara ett sätt att få ner en uppjagad staffe ner på jorden igen.
Så ta det bara lugnt så är jag övertygad om att även hennes staffe kommer bli fantastisk. Låter som hon har stor hundvana sedan tidigare. De är nog lite annorlunda staffar men ge honom bara lite tid och utrymme och fundera över varför han i vissa situationer inte reagerar som hon är van att hundar gör så är jag övertygad om att han kommer bli en härlig vän.
Angående att han lämnas ensam vill jag inte komma med ngn moralpredikan, vet att det kan vara svårt att få ihop vardagen. Jag vill bara höja ett litet varningens finger utifrån vår erfarenhet med vår staffe. Han är EXTREMT beroende av sällskap och närhet. Han blir urledsen om han får vara ensam även om det bara är kortare stunder. Vet att han bara sover om vi är borta så är ju inte så att det går ngn nöd på honom egentligen men märks stor skillnad på sinnet om han varit ensam. Blir det några timmar två dagar i rad är det extremt viktigt för honom sedan att ha oss båda nära och ligga och mysa hela familjen tillsammans. Han vill liksom kompensera. Så vi försöker verkligen lämna honom ensam så lite det bara går för vi ser att han mår så extremt mycket bättre med människor runt omkring sig. Kanske kan vara värt att tänka på bara att staffar är extremt sociala och beroende av närhet. Pussar och kramar är det bästa som finns!
Stort lycka till! Jag är övertygad om att det kommer ordna sig!
Tycker instruktören låter orimlig i sina krav, faktiskt.
