psykiskt sjuk=dålig förälder?

Nej men det beror nog på att psykiskt sjuka som tillexempel blir maniska eller hamnar i psykos kan utsätta sig själv och andra för större skada än vad personer som är fysiskt friska kan göra.

bla därför att det ör lättare att ta till assistenter som ersättare för armar och ben när föräldrarna fortfarande står för den huvudsakliga aknytningen. Det är svårare att ersätta aknytningspersonen om den psykiska sjukdomen gör att de själva inte fixar den biten.

Sen är det ju också frågan om hur mycket skada det gör. En förädrer som får en psykos kan vara rent livsfarlig för barnet. En förälder som sitter i rullstol är inte farlig för sitt barn.

Det är ett faktum att psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna är en riskfaktor under barndomen finns gott om forskning på det. Skillnad mot om mamman är döv jämfört med om mamman har bipolärt syndrom är att det påverkar förälderns förmåga att svara på barnets signaler, verklighetsuppfattningen är störd vid psykotiska skov, deppressionen kan leda till självmordstankar och självförsjunkenhet, psykotiska skov kan upplevas väldigt skrämmande för barn.

Om man har en psykiatrisk problematik/ohälsa så HAR man ju det, det är liksom inte som att ha ett fult födelsemärke eller så.
Vid de flesta psykiatriska sjukdomar eller tillstånd har man svårt att ta hand om sig själv och att få vardagen att fungera med jobb, städning, skola, ork, relationer, det kan vara fobier mm, vid depression som är en folksjukdom  t ex behövs ganska så mycket omsorg om den sjuke; vid ätstörningar fungerar inte matsituationer med mera med mera...hur är det med anknytning t ex, som kanske en som förlorat ett ben men är "frisk" annars inte har problem med. Vi kan skaffa en personlig assistent åt den benlöse, men kan man skaffa en personlig "anknytare" åt en person med stört anknytningsmönter?

Då tror då de flesta tänker; svårt att sörja för sig själv - mycket svårt att sörja för någon annan; dvs ett barn.
Och alla barn har rätt till föräldrar som orkar med dem och klarar av att sörja för dem fysiskt psykiskt och socialt.

Och med fysiska besvär menar du närsynthet och glutenintolerans? Det finns ingen forskning som stöder att föräldrars diabetes eller andra sjukdomar förutom dem psykiska utgör en riskfaktor under barndomen. Vad jag vet.

Att barnet har en fungerande god förälder gör inte att riskfaktorn med att en förälder har en psykisk sjukdom försvinner men däremot är det en skyddande faktor.

En bekant till mig blev diagnostiserad med cancer under graviditeten och påbörjade en aggresiv cellgiftsbehandling direkt efter att hennes dotter föddes för drygt ett år sedan. Hon är inte en bra förälder pga av hennes sjukdom. Och hennes partner, pappan, har inte heller orkat/kunnat vara den förälder som ett spädbarn behöver. Farmor i familjen har försökt hålla ihop det, men man märker tydligt att det inte är en fungerande familj och att bebisen inte får den stimulans och anknytning som hon skulle behöva. Det är ett solklart exempel på hur en allvarlig sjukdom gör oss till "dåliga" föräldrar. Ingen skulle komma på tanken att rekommedera dem att skaffa ett barn till i nuläget. 
 
Visst finns det ett särskilt stigma för psykiska sjukdomar, men tyvärr så innebär många allvarliga sjukdomar att man inte kan möta ett barns behov. 

Medicinera, gå i terapi, se till att ork finns för jobb, städning, socialt liv osv - sen skaffa barn.