psykiskt sjuk=dålig förälder?
Apropå ADHD, så har jag träffat flera med diagnosen som mest ser den som en fördel för dem. Att samhället inte är anpassat efter överaktiva människor är en annan sak.
Inlägg från: Anonym (My)
|
-
-
ähTjockKatt skrev 2011-03-03 12:23:22 följande:Nej, jag skrev fel!
Givetvis skulle jag skriva minioritet. Vad pinsamt.
-
Parförhållanden är väl en riskfaktor, om vi ska se det så.Anonym skrev 2011-03-03 12:25:06 följande:Barn till ensamstående är en riskfaktor likaså fattigdom och utbildningsnivå hos föräldern. Föräldrar med psykisk sjukdom-missbruk är en riskfaktor. Att det är en riskfaktor säger inte att alla barn till föräldrar med psykisk sjukdom ska fara illa men det är en riskfaktor rent generellt har man sett i forskning.
Kärnfamiljen är ju trots allt ett ganska nytt påfund. -
Nu behöver vi inte kliva upp på huvudklapparstegen här.Anonym skrev 2011-03-03 12:34:50 följande:Du kanske ska läsa en bok om riskfaktorerna under barndomen?
Jag är naturligtvis medveten om att det finns riskfaktorer för att själv drabbas av ohälsa. Samtidigt vill jag gärna belysa att vårt samhälle är byggt utifrån en ideologi om parsamhet, trots att risken för en otrygg barndom naturligtvis minskar även i en begränsning av bara två ansvarstagande vuxna. -
Anledningen att du tycker att det "säger sig självt" är för att det är norm.Anonym skrev 2011-03-03 12:47:54 följande:Det finns ingen forskning på att det är en riskfaktor med två fungerande föräldrar. Säger sig ju självt egentligen...Att man lever i en kärnfamilj innebär ju inte att man kan ha mormor, farbror, grannar etc. närvarande i barnens liv.
I jämförelse med ett samhälle där man bor på samma plats som den äldre generationen och/eller andra ansvarstagande individer, så är det väldigt rimligt att kärnfamiljen är en mindre stabil grund.
Ett större och stabilare kontaktnät ger automatiskt en större plattform för trygghet.
Om vi tar mig själv som exempel, och ponerar att jag inte skulle fungera bra som förälder,
så har jag flera vuxna som stöd än vad jag föreställer mig att majoriteten har.
Jag har också en person, utöver pappan, som skulle kunna gå in och ta mitt föräldraansvar om jag inte skulle räcka till.
Sannolikheten för att mitt barn skulle få en stabil grund är därför rätt stor. -
Endast två som tar ansvar för barnen.Mrs Moneybags skrev 2011-03-03 12:54:33 följande:Varför är parföhållanden en riskfaktor för barnen?
Risk för vad, i så fall?
Så jättenytt är det inte heller, folk har levt i parförhållanden i tusentals år.
Att som vi, leva isolerat i kärnfamiljer är bara några generationer gammalt i Sverige. -
I jämförelse med storfamiljen, menade jag.Mrs Moneybags skrev 2011-03-03 13:00:39 följande:
Kärnfamilj och parförhållande är inte direkt samma sak, men nu förstår jag vad du menar.
Jag förstår dock inte hur det skulle vara en riskfaktor för barnet, särskilt inte i jämförelse med psykisk sjukdom. Men, men...
-
Jag kan inte bestämma vad folk ska tycka om sig själva. Men det var bara så sent som för ett par veckor sedan jag satt i en diskussion med två personer med ADHD, som trots svårigheterna, inte skulle vilja vara "normala".Anonym (tveksamt) skrev 2011-03-03 12:57:49 följande:ADHD är inte bara överaktivitet. Det är en rad symptom som gör att man har svårt att fungera i vardagen. Hupass svårt man har beror på vilken grad ADHD man har. Det finns ingen fördel alls att min son har den diagnosen faktiskt. Han har bara svårt pga den och gråter jämt. Nu har han inte bara den men den utgör ett väldigt stort problem. Känslan av att det alltid är kaos och kortslutning i huvudet kan inte vara särskilt hälsosamt. Har man en lätt diagnos så det kan vara en tillgång, att man blir extra driftig är den en sak men så är det inte alltid. Min pojk har grava sömnstörningar, äter många tunga mediciner, svår aggression, svåra motoriska problem, kan koncentrera sig i 10 min i skolan men måste ha en pedagog vid sin sida hela tiden och sitter ensamt i ett rum. Går i specialklass, kan inte vistas i stora folksamlingar pga intrycken, kan inte planera sin dag, lever med schema och handdator. Han är 12 år nu. Fördel?? För vissa men inte för andra. Det handlar inte om hur samhället är anpassat utan om att saker i hjärnan inte fungerar eller fungerar annorlunda.
Det är väldigt lätt att som normalstörd tro att alla vill vara sådan. Så är det inte alltid. -
Jo, jag läste det du skrev och har heller inte sagt något om din sons tillstånd. Jag refererade endast från det samtal jag lyssnade till. Båda dessa är i regelbunden kontakt med psykvården. Trots det, vill de inte vara "normalstörda".Anonym (tveksamt) skrev 2011-03-03 13:15:00 följande:Du läste inte vad jag skrev va?? Förmodligen inte. Det beror på hur pass svår grad man har av ADHD. Det finns i varierande svårighetsgrader och har man en så pass svår grad då det rör sig om djupare svårigheter än att man är överaktiv och impulsiv och den graden gör att man LIDER av det, då man dåligt.
-
Jag romantiserar inte. Helt krasst, så tog mor- och farföräldrar och syskon hand om den huvudsakliga barnuppfostran några generationer tillbaka. Sina egna avkommor hade man ofta en annan roll till. Idag ligger den stora delen av barnens vakna tid i barnomsorgen.Anonym skrev 2011-03-03 13:13:52 följande:Du har en något romatiserad syn på hur det sett ut "förr i tiden", i dem flesta kulturer världen över är ändå mamma\pappa viktigast för barnens vardagsliv. Den äldre generationen har ju redan fostrat sina kullar och det är inte naturligt att en mormor ska ha huvudansvaret för sina barnbarn, vara viktig ja men nite ta över föräldrarollen.
Det är jättebra att du har många omkring dig men det ändrar ju inte kunskapen om att psykisk sjukdom är en riskfaktor.
Det jag är ute efter här är mindre generaliseringar kring psykisk sjukdom och föräldraskap. Det GÅR inte att säga något generellt om förmågan hos psykiskt sjuka att vara närvarande som förälder.
Det går inte heller att bedöma den enskildes situation utan att väga in omgivande faktorer. En annan vuxen kan absolut ersätta en som inte kan ta ansvar.