Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 16:34

187 svar

psykiskt sjuk=dålig förälder?

Mrs Moneybags skrev 2011-03-03 16:02:02 följande:

Ja, men är det bra att man skaffar barn utan att fundera på hur man ska fungera som förälder?
Det låter ju faktiskt helt...sjukt?!

Man kan ju inte enbart tänka på vad man själv vill, man får ju skänka en liten tanke åt vad ett barn skulle vilja också?

Det sa jag inte.
Men du frågade varför man skaffar barn om man inte kan ta ansvar.
Enligt en undersökning här på FL verkar det som att det är förfärligt vanligt att man inte tänker i termerna alls innan man blir förälder.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 16:39

#139

Manchester skrev 2011-03-03 16:34:17 följande:

Att barn klarar att byta sådan personal hänger i hög grad på att de tidigt fått utveckla en fungerande anknytning till sina närmaste och lära sig att bli trygga. Min egen dotter hade en väldigt rörig första tid i livet. Vi adopterade henne när hon var 15 månader och innan dess hade hon inte bara förlorat sina biologiska föräldrar, utan även hunnit byta avdelning på barnhemmet flera gånger och legat på sjukhus rätt länge vid två tillfällen. Förutom en sjuksköterska och en läkare på barnhemmet (hon är född med hjärtfel och bodde därför på ett barnhem med ganska mycket sjukvårdspersonal), så var det nog ingen som följde henne längre än max tre månader i sträck. Vi fick jobba enormt mycket med såväl anknytning som att försöka få henne att känna sig trygg. Än idag, vid åtta års ålder, lider hon av separationsångest. Varje byte av personal på dagis eller i skolan har lett till riktigt jobbiga perioder med sömnsvårigheter, vredesutbrott och gråt.

I vår dotters fall är det som det är. Det enda vi kan göra är att ytterligare bygga på hennes trygghet och hjälpa henne hantera de jobbiga känslorna. Skadan är ju redan skedd. Hade vi inte adopterat henne skulle hon ha fortsatt byta mellan olika avdelningar och så småningom även olika barnhem. Nu har hon i alla fall fått landa i en egen familj och fått knyta an ordentligt. Men hur kan man medvetet välja att skaffa barn om man vet att de kommer att få uppleva en mängd separationer och kanske må lika dåligt av dem som vår dotter gjort?

Din dotters första tid måste nog ändå beräknas som betydligt mera traumatiskt än att en anknytning av tre försvinner under den perioden, inte sant?

Alla som sätter sina barn i förskola eller hos dagmamma utsätter medvetet sina barn för flertalet separationer.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 17:11

#142

Om man som partner till en sjuk människa väljer att skaffa barn med detta i tanken, så bör det rimligen vara i paritet med - eller något bättre - än att ha en ensam förälder.
Även om förluster ger spår i själen, så ger det också en massa positivt att man fått haft dem i sitt liv.

En person som ligger på psyket är under den tiden inte mera frånvarande än en person som arbetar på annan ort.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 17:16

#143

Manchester skrev 2011-03-03 17:07:17 följande:

Hurdå, en av tre? I de flesta familjer finns två primära anknytningspersoner, mamma och pappa. Är en förälder psykiskt sjuk så kanske en mormor eller annan släkting rycker in lite extra, men det är inte detsamma som en förälder.

Alla barn mår inte jättedåligt hela livet av att förlora en förälder. Barn tycks ha olika medfödd känslighet mot separationer. Men att det är skadligt för ett barn att separareras från en anknytningsperson är nog de flesta ändå överens om. Och det kan INTE jämföras med att en fröken på dagis slutar. Även ett riktigt känslig barn, som min dotter, klarar en sådan sak oändligt mycket bättre än hon skulle klara att förlora mig eller min man, alltså hennes föräldrar.

I mitt fall skulle det vara precis så det skulle bli. Jag skulle alltså kompensera för mina brister med ytterligare en klippa i barnets liv.

Individuella förutsättningar igen.
Som hela tiden sagt.

Somliga barn knyter an enormt till förskolans personal. Med tanke på att de tillbringar större delen av barnets vakna tid med dem, så är det inte konstigt. Jag skulle absolut kalla det jämförbart i dessa fall.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 17:31

#145

Manchester skrev 2011-03-03 17:18:15 följande:

Att bara ha en förälder från början innebär inte att man gått igenom en separation, så som man gör om en förälder dör eller blir svårt sjuk. Det är en enorm skillnad.

En förälder som arbetar på annan ort när barnen är riktigt små är faktiskt inte särskilt bra. Det kan göra att anknytningen till den föräldern blir svagare än den borde vara. När barnen är äldre och anknytningen väl sitter så gör det nog mindre. Det går att var en rätt bra förälder per telefon, så länge barnen är trygga och har det bra hemma. Den förälder som arbetar borta får väl dessutom antas komma hem någorlunda ofta och/eller kunna vara hemma hyggligt lång tid i sträck (beroende på hur han/hon arbetar). En svårt psykiskt sjuk förälder kommer kanske också hem ibland, men är inte heller då någon fungerande förälder. Det är inte säkert att den psykiskt sjuke kan finnas för sitt barn ens per telefon. Mår man alltför dåligt orkar man nog inte med att stötta och skapa trygghet för sina barn.

Ja, det stämmer. Men det är ändå både vanligt och jämförbart.

Även psykiska tillstånd går i vågor och det kan mycket väl finnas möjlighet till telefonkontakt fast man ligger inne. Åter igen är det individuellt.

Jag tycker det är skrämmande att du gör generella negativa antaganden för psykiskt sjuka, utifrån dina föreställningar, medan andra grupper får en mer individuell, men framförallt positivt färgad bedömning.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 18:10

#147

Manchester skrev 2011-03-03 17:42:07 följande:

Av detta drar du slutsatsen att jag gör generella negativa antaganden just kring psykiskt sjuka, men inte kring andra. Hur får du ihop det?

Bland annat härifrån:
"en förälder som arbetar borta får väl dessutom antas komma hem någorlunda ofta och/eller kunna vara hemma hyggligt lång tid i sträck (beroende på hur han/hon arbetar). En svårt psykiskt sjuk förälder kommer kanske också hem ibland, men är inte heller då någon fungerande förälder. Det är inte säkert att den psykiskt sjuke kan finnas för sitt barn ens per telefon."

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 18:13

#148

och här:
"Om det handlar om partnern till den psykiskt sjuka (som inte kommer att kunna fungera som förälder) så måste han/hon nog välja. Behålla sin sjuka partner och leva barnlös eller skaffa en annan partner och få barn. Det kanske är grymt, men det är bättre än att vara grym mot ett eventuellt barn som kanske både får en icke-fungerande förälder och ett psykiskt funktionshinder i arv"

och här:
"Den som är psykotisk bör avstå från barn. Den som klarar sig med lite medicin som den enkelt kan sköta själv kan vanligen ta hand om barn på ett bra sätt. Den som ibland behöver vara inlagd för sina psykiska besvär kommer sannolikt inte att bli en bra förälder."

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 18:58

#150

Anonym (a) skrev 2011-03-03 18:37:24 följande:

Nu är jag inte Manchester, men jag kan av detta endast se att hon uttalar sig om psykiskt sjuka vars sjukdom gör att de inte kan fungera som föräldrar. Att vara psykotisk innebär ju vad jag vet ett allvarligt tillstånd, likaså att ibland behöva vara inlagd för psykiska besvär.

Jag skulle gärna vilja se en nyansering även där.
Under psykotiska tillstånd är man inte tillräknelig, det stämmer. Men det räcker också att ha en enda psykos för att bli betraktad som psykossjuk. Ibland har dessa psykoser framkallats av mediciner eller andra droger.
Det finns en hel del som aldrig får mer än den där enda psykosen. Kanske för att man medicinerar fortsättningsvis, kanske för att man slutar med det psykosutlösande preparatet eller för att det helt enkelt blev för mycket för kroppen i en viss situation.

Det finns också exempel på bipolära individer med självinsikt, som lägger in sig för nedvarvning när manin är på gång. Jag skulle ogärna vilja bedöma det som så mycket allvarligare än fysisk sjukdom som innebär tidvis inläggning.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 19:08

#152

Anonym (psykolog) skrev 2011-03-03 19:00:58 följande:

Det är faktiskt inte jämförbart hur gärna du än vill se det så. Som någon annan påpekade tidigare i tråden, så klarar många barn byte av personal så bra, just för att de haft en stor stabilitet och trygghet i sina PRIMÄRA anknytningspersoner = huvudsakliga vårdaren/vårdarna första 1-2 åren. Mitt intryck är att du talar i egen sak och letar efter ett perspektiv på anknytning som legitimerar att man skaffar barn utifrån sin längtan att bli förälder, men kanske mot bättre vetande.

Eller så talar jag i egenskap av tidigare förskolepersonal.
Eller i min partners sak.
Eller i andra utsattas sak.

Du kan inte komma ifrån att förskolepersonalen tillbringar mera vaken tid med ditt barn än vad du som förälder gör.
Hur osäker jag än är på min egen föräldraroll, så blir det svårt att övertyga mig om att det skulle vara bättre för ett barn att bara ha en förälder istället för tre, där en av dem emellanåt är frånvarande.
Personligen har jag inte särskilt stor längtan efter att bli förälder, så den egna saken kan vi lägga där hän.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 20:55

#156

Anonym (psykolog) skrev 2011-03-03 19:21:33 följande:

OK, i ett annat inlägg använde du uttrycket "i mitt fall", vilket fick mig att tänka att det här handlade om dig.

Men i vilket fall: du verkar inte förstå vad som är skillnaden mellan primära anknytningspersoner och alla andra - vi har massvis av anknytningspersoner genom våra liv, men det är de ursprungliga som formar vårt sätt att hantera relationer senare.

Visst är förskole- och skolpersonal ofta oerhört viktiga personer i barnens liv, men det är inte samma sak som att relationen till dem på ett avgörande sätt lägger grunden för hur vi senare är i våra andra relationer. Snarare är det väl så att vi kan använda oss av det de erbjuder i olika stpr utsträckning, beroende av hur vi haft det våra allra första år. Och det är välbelagt att t ex plötsliga, tidiga separationer från en primär anknytningsperson ofta skapar svårigheter med tillit och att behålla relationer längre fram i livet.

Dock: detta betyder inte att jag tycker att man ska dra alla med någon form av psykisk ohälsa över en kam. Men jag har arbetat med många familjer där föräldrarnas skörhet har omöjliggjort att barnen kunnat få en bild av världen som en trygg plats. Kanske därför jag tycker att du tar för lättvindigt på problemen.

Jodå, det förstår jag mycket väl. Men med tanke på hur mycket tid barn spenderar på förskolan i förhållande till hemma, så händer det att barnen knyter an starkare till personalen.
Det är trots allt så att vissa barn börjar förskolan mycket tidigt och eftersom redan små barn kan knyta an till flera, så kan en person på förskolan eller dagmamman bli en av de primära. Det beror lite på hur många anknytningar barnet har redan.

Jag är också mycket väl medveten om att anknytningen anses ha stor inverkan på hur man vidare knyter och förhåller sig till kontakter i livet.
Det innebär ÄNDÅ inte att jag tror på att det skulle vara bättre att bara ha en nära anknytning från början, istället för flera, där en inte finns där hela tiden.

Jag tar inte alls lättvindigt på hur barn påverkas av sin uppväxt. Många av oss med psykiska problem har själva dåliga upplevelser i bagaget från vår barndom, vilket påverkat det psykiska måendet, men jag ser trots det att man måste se till individ och social situation.
En mormor kan mycket VÄL vara en primär anknytningsperson (vilket någon påstod att fallet inte gärna kunde vara), något som jag själv har goda exempel på i min närhet.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 20:58

#157

Dr Mupp skrev 2011-03-03 19:25:15 följande:

Jag har varit där, glöm inte det. Jag är också skadad för livet av den uppväxten. En ensam välfungerande föröälder är bättre än en välfungerande och en som inte fungerar och sen en mormor elelr liknade som kompensation.

Och ja jag tillbringar betydligt mer vakentid med mina barn än vad dagispersonalen gör. Förövrigt har mina barn inte bytt dagispersonal utan har haft samma hela dagisperioden.

Jag har läst din historia här förr och jag vill inte förringa den på något sätt, men det är fullt möjligt att både ha bättre kontaktnät och mindre trauman än du varit med om, trots att en förälder inte är psykiskt välmående.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 22:10

#160

Dr Mupp skrev 2011-03-03 21:17:01 följande:

Visst är det det, men ska man verkligen chansa?

Att skaffa barn är alltid en chansning, så lite måste man ändå chansa.
Kan du tänka dig att vara utan barn, för att inte riskera att barnet tar skada av dina egenheter?
Somliga kan tänka sig att göra den uppoffringen, andra vill verkligen inte leva utan barn.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 22:13

#161

pigglet skrev 2011-03-03 21:19:02 följande:

Beror väl på hur man mår. Klarar man att vara en bra förälder så är det väl ok, tycker jag. Men annars bör man låta bli - tycker jag.

Att försöka skaffa barn, om man vet med sig att man inte kommer kunna ta hand om dem, känns bara SÅ fel.

Om mina barn skulle ha en bättre anknytning till personalen på förskolan än till oss föräldrar... det skulle smärta mig enormt! Jag tillbringar all tid jag kan med barnen, de går aldrig mer än 20 timmar/vecka på förskolan eller skolan hittills. Resten av tiden får vi föräldrar mysa med dem.

Vet en familj som inte orkade ta hand om sina barn. Först var barnen 40-50 timmar/vecka i förskolan. Var annan helg var de hos kontaktfamilj. För mig känns det bara sorgligt :(

Vet även flera familjer som har barnen heltid på förskolan, men en förälder är hemma själv hela dagarna och bara "mår dåligt". Visst, barnen har det väl bättre på förskolan än hemma med en förälder som inte orkar vara förälder. Men jag tycker ändå att det känns sorgligt, och inget jag skulle välja om det fanns ett val.

(Väl medveten om att saker kan hända i livet så man hamnar är själv, men diskussionen gällde ju att medvetet försöka skaffa barn till en sådan verklighet.)

Om alternativet är att inte ha barn alls, så är det kanske inte så enkelt att välja?

Det finns otroligt mycket ungar som går mer eller mindre heltid på förskolan. Kanske inte de första två åren, men väl bland tre-femåringarna. Heltidsarbetande föräldrar är väl den vanligaste orsaken.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 00:36

#164

Anonym (tveksamt) skrev 2011-03-03 22:17:22 följande:

ett praktexempel på en människa som ser saken ur sin egen synvinkel istället för ur barnens. Att skaffa barn är ingen rättighet. Är man inte kapabel pga psykisk sjukdom bör man låta bli. Vad man vill hör inte dit, man kan inte få allt man vill. Barnet har rätt till föräldrar som är mentalt stabila. Ett barn ska aldrig behöva känna otrygghet, behöva oroa sig för sina föräldrar eller behöva ta ett ansvar som de inte är mogna för. Som förälder ska man kunna ge sitt barn en trygg uppväxt genom att alltid finnas där för sina barn och alltid kunna tillgodose deras behov. Mamma och pappa är nummer ett för barnen, det är deras grundtrygghet som inte kan kompenceras av andra vuxna. Fixar man inte det så spelar det ingen roll hur mycket man än vill ha barn, det är ändå fel att skaffa barn som man inte kan ta hand om fullt ut.

Det är inte sant.
Till skillnad från flertalet så funderar jag faktiskt allvarligt kring mina brister och fördelar som förälder. Jag personligen skulle göra mitt bästa för att kompensera för mina tillkortakommanden. Likväl skulle det ändå vara en chansning om jag valde att bli mor.

Att skaffa barn ÄR rent krasst en rättighet, oavsett vad man ideologist tycker om det. Varje individ med en fungerande kropp kan själv yngla av sig, utan någons inblandning. Vi har i vårt samhälle valt det så. Rättigheten är så till den milda grad sanktionerad att barnlöshet räknas som en sjukdom där man har rätt till vård.

Självklart kan "mamma och pappa" kompenseras med andra vuxna. Det krävs varken biologiska band eller ett olikkönat par för att ta det ansvaret.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 00:40

#165

Manchester skrev 2011-03-03 22:38:14 följande:

Det är väl ingen som säger att det måste vara ett enkelt val? Jag kan tänka mig att den som pga sin hälsa - fysisk eller psykisk - kommer fram till att den måste avstå från barn lider något fruktansvärt. Men ibland ser livet ut så. Vi tvingas ofta till val där inget alternativ känns rätt eller ens uthärdligt. Då får man ändå ta det minst dåliga, i det här fallet låta bli att skaffa ett barn som sannolikt inte skulle få det bra.

Jag vet också att många barn går långa dagar i förskolan. Själv började jag jobba heltid när min yngste var 3,5 år. Det innebär att han är på dagis och hans storasyster är i skolan/fritids uppemot 40 timmar per vecka. Ingen idealisk situation, men annars skulle vi inte ha råd med en vettig bostad. Å andra sidan, mina barn har alltid gillat förskolan och fritids. De har trivts bra med personalen, men utan att behöva knyta an till dem som om det handlade om föräldrar. Vi har alltid tillbringat så mycket tid med barnen att skillnaden mellan mamma och fröken varit glasklar. De har fått sitt behov av primära anknytningspersoner uppfyllt hemma och kunnat ha en naturlig, lite lösare anknytning till personalen i skola/förskola.

Dessutom: En sjukdom följer sällan kontorstid. Man är inte totalförlamad, svårt deprimerad eller utvecklingsstörd 40 timmar i veckan för att sedan fungera som vem som helst på morgonen, kvällen, helgen och semestern. Den svårt sjuka eller funktionshindrade föräldern kan visserligen ha en sjukdom som går i vågor, men kan råka må som sämst just de där fyra veckorna på sommaren när familjen skulle ha semester och umgås. När jag är sommarledig i sju veckor (jag är lärare) så finns jag där för mina barn till 100%. Om jag haft svår asperger eller varit manodepressiv hade barnen förmodligen haft det bättre på förskolan/fritids även de veckorna. Och det hade varit katastrofalt.

Hur ofta har du tvingats till outhärdliga beslut?

Det som du tycker är okej att utsätta dina barn för är för en annan individ otänkbart. Fundera gärna på det.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 10:11

#168

Du får ju vara glad att du slapp leva med det beslutet hela livet Manchester.

Ingen människa är en perfekt förälder och alla kommer att sätta sina spår i avkomman. Frågan är väl om skadan blir så pass stor att det är värt att inte sätta dem till världen?

Tjabba väljer att kämpa mot sina problem eftersom hon anser att hennes medvetenhet och nätverk är tillräckligt. Sådana individuella bedömningar kan vi alla göra.

Rättigheten att behålla barnen har jag överhuvudtaget inte diskuterat.
Men jag önskar att det fanns ett större engagemang i Sverige för att stötta personer som har det svårt och inte bara lägga sin tillit till myndiigheter. Enligt min åsikt så är vårt samhälle allt för mycket uppbyggt kring att sköta sig själv och skita i andra. Jag står inte ut med mentaliteten "någon annan får lösa det".

Jag håller fullständigt med om att en ersättare för den som inte fungerar behöver lägga ett mycket stort engagemang i uppgiften.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 5 Mar 12:50

#179

Dr Mupp skrev 2011-03-04 16:27:36 följande:

Då gäller det vara frisk nog att inse sina brister. Mycket i problematiken kring psykiska sjukdomar är just bristen på självinsikt.

Det beror väldigt mycket på vari sjukdomen bottnar och var man befinner sig.
Många funderar inte på sig själva som psykiskt sjuka innan det är väldigt uppenbart att så är fallet. Har man väl skaffat sig adekvat hjälp för sina besvär, så är sannolikheten för att man är någotsånär självmedveten betydligt större. Sedan är det en väldigt skillnad på var du befinner dig i en sjukdomsbild som sviktar, eller om du till exempelvis har en personlighetsstörning. Vid bipoläritet, till exempel, så kan du vara mycket självmedveten så länge du inte befinner dig under maniska skov.
Jag som exempelvis inte har en personlighetsstörning, utan sannolikt mest ett fysiskt fel, har inga som helst problem med självinsikten i normalfallet och kan med lätthet se vilka brister jag skulle ha som förälder.
Detsamma kanske gäller dig, det vet inte jag.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 5 Mar 15:45

#181

Anonym skrev 2011-03-05 15:36:08 följande:

Varför skriver du(ts) endast om dem maniska skoven vid en bipolär sjukdom deppresionerna är också svåra och gör att man inte fungerar som förälder.

Vi talade om självmedvetenheten, och den kan vissa behålla under depressiva perioder.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 5 Mar 16:17

#184

Anonym skrev 2011-03-05 16:07:57 följande:

Är man så självmedveten kanske man ska reonera lite logiskt med sig själv och rycka upp sig för sina barns skull. Ett sånt uttalande berättar för mig om att man inte är medveten om hur svårt sjuk man är och hur det påverkar närstående och särskillt barnen negativt.

Det verkar inte som du förstår vad vi pratar om här.

Anonym (My) Trådstartaren

Äldre 5 Mar 16:39

#187

Anonym skrev 2011-03-05 16:24:52 följande:

Jag tror att du bara inte vill ta in fakta om hur psykiska funktionsnedsättningar påverkar föräldraförmågan.

Då föreslår jag att du läser mina inlägg igen, eftersom du uppenbarligen uppfattat mig fullständigt fel.

psykiskt sjuk=dålig förälder?

INNEHÅLL