Var drar ni gränsen för sekretess?
Detta är en fråga som ställs av ren nyfikenhet till er som jobbar inom verksamheter som har sekretess. Hur fungerar det i verkligheten? Hur mycket får man säga till sin vän eller sin partner? Är det ok att prata om en händelse med en klient så länge man inte berättar namn, ålder, kön eller andra specifika saker som gör att klienten går att kännas igen? Lagen verkar lite luddig när det gäller exakt var gränsen går.
Vissa arbeten innebär en tuff psykisk belastning och man tar kanske med sig arbetet hem. Man blir kanske utsatt för saker från klientens sida. Det räcker kanske inte att ha handledning eller diskutera med kollegorna. Då kanske man behöver ventilera med en vän för att kunna bearbeta själv. Det känns orimligt att vara en "slask"-hink där folk hela dagarna ska ösa över sina problem och man bara ska samla och samla men aldrig få utlopp för det. Om sekretessen innebär att man inte överhuvudtaget får nämna något som händer med klienter, även om klienterna är anonyma i "berättelsen" så får man ju inte heller prata om det när man går till en kurator eller terapeut.
Hur fungerar det?
