Jakten på att vara den "perfekta" föräldern
Hannah Graaf skrev 2011-03-25 08:22:49 följande:
Det finns en Solsidan-hets att vara den perfekta föräldern. Fler och fler vänder ut och in på sig själv för att utåt sett ha den perfekta familjen. Hemmet är alltid städat och perfekt och karriären måste gå spikrakt uppåt. Träningspassen avlöser varandra med allt från pilates till zumba för att inte tala om alla olika dieter som följs och diskuteras med vännerna. Utåt sett ska allt se perfekt ut, ytan är välpolerad. Jag vet själv hur det kan vara när jag får hem gäster. Jag trycker in allt i skåp och garderober för att visa ett fint hem, men öppnar jag en dörr eller skåpslucka så rasar det ut skräp. Försöker hinna med allt, men det blir oftast bara hälften gjort. Nu har jag bestämt mig för att inte stressa mig till döds över lite sladder på magen, dammtussar i hörnen eller att jag inte kan laga en lika avancerad middag som grannmamman. Jag vill hellre ha tiden med mina barn. Ingen annan kommer tacka mig när jag dör för att allt var felfritt. Jag kommer bara missa massor av roligt på vägen. Hur har du det? Orkar du med hetsen efter perfektion?
Jag ser allt jag "borde" göra och vara, men kan långt ifrån hinna med ens i närheten av allt...Det är en ständig hets för alla i samhället idag; förälder eller inte. Det är tufft att leva upp till... Man ska vara en tillgänglig hemma-mamma för sina barn och helst göra superkarriär samtidigt... Finns det NÅGON som kan lyckas med den bedriften...?
Jag mår BRA när det är städat och upplockat här hemma; det gör mig till en trevligare mamma och partner när hemmet är nystädat
Vi städar ofta allihopa; vi skriver en lista på vad som behövs göras och sedan betar vi av punkt för punkt. Barnen är en fena på att både dammsuga och moppa På det viset får jag städningen klar, umgås (*hehe* ja, umgås och umgås kan väl diskuteras 
) med barnen och barnen ser inte mig som en "städerska", utan vi hjälps alla åt. Sedan kan jag ju utan omsvep "erkänna" att det är jag som står för det dagliga plockandet, men det beror på att jag är den som har den lägsta "smärt-tröskeln" vad gäller stökighet. Vi får nog bara alla övertyga oss att vi gör så gott vi kan, och att livet är för kort för att lägga tid på att alltid tillfredställa alla andra. Naturligtvis ska vi inte gå runt som stora egoister, men någon måtta får det ändå vara. Precis som du säger; ingen kommer att tacka en för det när man en dag är död.
Kram på dig och ta hand om din fina familj!
