Jakten på att vara den "perfekta" föräldern

Det handlar ju inte om jakten på den perfekte föräldern........

Nja, har aldrig känt den där hetsen att jag måste vara perfekt. Är varken stressad eller har dåligt samvete för något. Har taskigt med pengar och är ensamstående, men mina barn mår bra, vi klarar oss och jag satsar mer på kvalitetstid med dom än att det ska vara rent och snyggt hemma.
Har aldrig haft något behov av att det ska vara "fint" och alltid se välstädat ut. Kommer gärna hem till folk om det ser ut som dom lever, inte som om dom bor i kataloghem.

Fö har jag alltid ansett att den perfekta föräldern är den som vet att den inte är perfekt, men strävar efter att göra det bra utan en massa måsten som andra lägger på en (eller snarare inbillade måste). Det gäller att hitta vad som är viktigt för en själv, inte vad man vill att andra ska tycka och tänka om en.

Kanske ändrar det sig när jag börjar plugga. Att hinna med studier och fyra små själv kan säkerligen skapa lite stress emellanåt (barn blir ju som bekant oftast sjuka när det minst passar ). 

 

Det du skriver handlar för mig inte alls om att vara perfekt i andras ögon utan om att själv må så bra man kan.

Jag mår dåligt om det ser ut som en svinstia hemma, vill ha rent städat och snyggt omkrin mig.

Träning får mg att bli piggare, gladare och stärker min självkänsla ytterligare. Därför tränar jag för min egen skull. Inte för att folk ska tycka att jag är snygg.

Om jag slipper gå runt i högar av damm ohälsosam, otränad utan kondition kommer mina barn att få en bra mycket lyckligare mamma och det är det viktigaste, att vara en bra förälder till sina barn.

Men jag prioriterar ju givetvis inte städningen före mina barn, det är en viss skillnad.

Och press inför städning, träning eller karriär känner jag aldrig. Bara lust! En viktigt skillnad anser jag!

Tycker inte att man är en perfekt förälder om man ska hinna med så mycket som möjligt. Vad har det du nämner att göra med föräldraskap öht? Alla blir saliga på sitt sätt, och jag skulle aldrig drömma om att ge mig in i en jakt på någonting bara för att någon annan gör det.
Tror att det skulle vara nyttigt för många att stanna upp och dra ett djupt andetag då och då, istället för att rusa vidare i den där "jakten"

Jag tror att många tittar på grannar och andra föräldrar på förskolan och tycker att de hinner allting. Både ha ett perfekt hem, jobba heltid, hämta barnen tidigt på förskolan.

Men sanningen är ju att man måste prioritera bort något och om man inte gör det så får man betala på något annat sätt, exv genom att gå in i den berömda väggen.

Vi har gjort våra val och prioriterat det som är viktigt.
Visst hade jag kanske mått bättre av att ha lite bättre kondition, men jag är inte i så dåligt skick att jag kommer att dö i förtid eller inte orkar leka med mina barn. Då värdesätter jag tiden tillsammans med min familj högre just nu än att gå till gymmet för att få en lite plattare mage.

Jag struntar också i hetsen att hämta barnen tidigt på förskolan (vilket jag iofs gör just nu då jag är föräldraledig, men inte innan vi fick tvåan). Sonen klarade av att vara där de tiderna han var där och när jag hade hämtat honom så var jag ledig och hade inget jobb med mig hem eller hade tankarna någon annanstans.

solsidan är väl ett skämt?

Jag skulle göra ALLT för att ge mina barn en så bra start i livet som möjligt.
Och det gör jag.
Men man får ju lov att slarva ibland också.
Mina tvillingar klarar tex inte att åka vagn.De får frispel efter 10 min.
Vad göra om man är tvungen att hämta ett paket på shenkers utläningställe 20 minuter bort.
Ålandes skrikandes när vi väl är framme(har vi hela vägen tillbaka)
Jo man köper dem varsin gelenapp.(1 år).
Jag bryr mig inte.De äter inte majskrokar längre,eller riskakor.
Nödlösning.Desperat.men men de sa inte ett ljud på hela vägen hem.
Jag slapp bli irriterad ,och nu är vi hemma i lugn och ro.Får borsta tänderna noga bara.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.... Fast jag lyckas nog inte så bra som du! Jag ser allt jag "borde" göra och vara, men kan långt ifrån hinna med ens i närheten av allt...
Det är en ständig hets för alla i samhället idag; förälder eller inte. Det är tufft att leva upp till... Man ska vara en tillgänglig hemma-mamma för sina barn och helst göra superkarriär samtidigt... Finns det NÅGON som kan lyckas med den bedriften...?

Jag mår BRA när det är städat och upplockat här hemma; det gör mig till en trevligare mamma och partner när hemmet är nystädat Vi städar ofta allihopa; vi skriver en lista på vad som behövs göras och sedan betar vi av punkt för punkt. Barnen är en fena på att både dammsuga och moppa På det viset får jag städningen klar, umgås (*hehe* ja, umgås och umgås kan väl diskuteras ) med barnen och barnen ser inte mig som en "städerska", utan vi hjälps alla åt. Sedan kan jag ju utan omsvep "erkänna" att det är jag som står för det dagliga plockandet, men det beror på att jag är den som har den lägsta "smärt-tröskeln" vad gäller stökighet.

Vi får nog bara alla övertyga oss att vi gör så gott vi kan, och att livet är för kort för att lägga tid på att alltid tillfredställa alla andra. Naturligtvis ska vi inte gå runt som stora egoister, men någon måtta får det ändå vara. Precis som du säger; ingen kommer att tacka en för det när man en dag är död.

Kram på dig och ta hand om din fina familj!

Nej jag orkar inte med den hetsen!

Ibland stör den mig och ibland är jag stolt över att jag skiter i den för det gör jag oftast. Jag vägrar underordna mig det där.

Precis som vickelipicky skriver så kan man ju träna, städa eller lyckas på jobbet av lust och då är det inte samma sak. Men jag tror att det är ett fåtal som har energi och förutsättningar att verkligen "lyckas" på precis alla fronter, samtidigt. Och det är väl den där bilden av att allt är tiptop på alla fronter samtidigt som känns så förljugen men ändå kablas ut. 

Till stor del är bilden nog en egen konstruktion som man gör när man lägger ihop allt man ser och hör och jämför sig med det. Då glömmer man ofta att alla inte gör allt eller lyckas med allt och att intrycken på många sätt är motstridiga. Dessutom tror jag lätt man glömmer bort att man ibland jämför sig med folk som har andra inkomster, barn i andra åldrar eller på andra sätt har helt andra förutsättningar. 

Listan kan ju bli hur lång som helst med välstädat hem värdig ett omedelbart repotage i en inredningstidning, spännande karriärer, sommarsemester utomlands på olika ställen varje år, skidsemester varje vinter, spännande fritidsintressen, hemlagad hälsosam mat två gåner om dagen, vältränad kropp, jämställt förhållande, fantastiskt sexliv, god ekonomi, otroligt berikande umgänge där man bjuder varandra på middag och riktigt umgås så att man är ett levande Bufférepotage varje vecka,  man ska ha egentid, båda ska ha tid med sina egna kompisar, man ska vara snygg och fixad, man ska vara allmänbildad och ha koll på vad som händer i omvärlden... and the list goes on...

Slänger vi in barnen i ekvationen så ska de utöver att vara söta, lagom snälla men ändå tuffa och väluppfostrade också ha en stimulerande fritid med många aktiviteter, vara duktiga i skolan, ha snygga kläder och man ska som förälder vara engagerad i deras skolgång och deras läxor, le medan man säljer korv på fotbollsmatchhelger, vara en glad och lagom kul förälder medan man skjutsar barn och kompisar hit och dit men ändå inte curla...

Allt beroende på hur mottaglig man är och hur umgängeskretsen och (för-)skolans upptagningsområde ser ut.

Kanske ser vi för lite av varandra i verkliga livet så att vi litar mer på den bild av människor som vi ser i tidningar och på TV? Ungefär som när man blir förvånad på badhus och stränder över hur människor faktiskt ser ut bara för att man bär med sig en skev bild av kroppar man sett för mycket av i media och på vissa gym.

Jag tror att föräldraidealet är olika beroende på var man bor. Här i mina trakter är man ingen perfekt förälder om man gör karriär, utan det ses som att man offrar barnen för jobbet. Och att gå på diet är ett misslyckande. Det visar att man är för lat för att göra av med kalorierna man stoppat i sig!
Några av de andra sakerna du räknar upp, känner jag däremot igen. Det ska vara välstädat, man ska alltid ha hembakat bröd hemma osv, men det gäller inte bara föräldrar.

Nej, jag känner ingen press på mig om att försöka vara en perfekt förälder. Jag kräver av mig själv att göra så gott jag kan, och mer kan jag inte göra ...

Hej!

 Jag ändrade nyss min press till förmån för hetsen kring "ybermorsan". =)
Jag VET att jag är mina barns bästa mamma, trots att jag i bland har lust att ta bilen och åka LÅNGT hemifrån.
Jag invensterar mycket tid i familjen och framför allt i mina barn. Det går korta tider på förskolan, jag har aldrig barnvakt. Mitt hem inreder och renoverar jag och sambon i katalogstil, jag gör köttgrytor i flera timmar. Jag jobbar mixat schema så jag tar min egna tid när jag är ledig mitt i veckorna.
Men jag investerar också även i mig själv ( vilket många mammor inte alls gör!)
Jag tycker bara att det är så j**kla synd att många många kvinnor helt skiter i hur de ser ut så snart bebis kläckt... och inte bara att de går runt i mjukisar, osminkade med flottigt hår, de är ganska otrevliga också-hälsar aldrig. Dessutom så är det som att de flesta mammor helt tappat intressen för andra aktiviteter-än sina barn. Är det så det ska vara? Att man som mamma helt slutar upp med sina saker?? Det värsta är att det flesta mammor även tillägger att det ABSOLUT INTE kan lämna sitt stackars barn med fadern!?! (ja, det har man faktiskt fått höra från fler mammor än tvärtom!!)
Jag ser mig hellre som en "solsidan-morsa" än en "förorts-morsa" med hemmabakt bröd, flottigt hår och kläder inköpta -01!! 
Jag åker numera själv till köpcentrumen av dessa anledningar, för de flesta jag känner åker ju aldrig utan sina barn och shoppar!! Och om jag nu är b-ledig, så vill jag INTE dras med andras barn! 
Papporna slutar ju inte upp med sina aktiviteter. De umgås med sina vänner-vilket fler mammor också borde göra!

mvh/

Hej,

Tror somliga av er missuppfattar mina tankar. Givetvis gör jag inte saker för att imponera på min omgivning. Tränar jag så är det för min skull och inte för vad omvärlden tycker om mig. Samma sak med städning och andra exempel ovan. Det jag menar är lite som Mapo51 skriver att man tycker alla andra i sin omgivning hinner så mycket mer än man själv gör. Jag känner att jag är en bra mamma till mina barn men jag skulle ändå vilja utöka dygnets timmar för att hinna med allt utan stress. Och precis som Svabb83 skriver så vill jag även hinna få lite tid att spendera på mig själv, utan att få dåligt samvete.

Kram

/Hannah 

Det verkar som ingen kvinna känner igen sig i detta. Trots det läser man överallt om hur kvinnors psykologbesök ökar, tidningar skriver spaltmil om ämnet och överallt hör man kvinnor som klagar över hetsen att räcka till. Men här inne har ingen hört talas om det. Det stärker bara min tes om förnekelse och jakt efter perfektion.