Sambon och jag hade en katt när vår yngsta gemensamma dotter föddes och det funkade hur bra som helst, han var visserligen ganska ung när hon föddes och vi skaffade honom när jag var gravid och då låg han nästan alltid och sov på min mage... när hon föddes var det som sagt inga problem, han var hur försiktig o go som helst mot dottern, ingen svartsjuka, inget annat konstigt beteende, förutom att han tuggade sönder alla nappar då
. Iofs så fanns det ju redan andra barn i hemmet när vi skaffade honom så han var ju van vid barn från början. Tyvärr dog han i en olycka förra året och nu har vi två andra katter som också dom är hur underbara som helst med barnen.
Men när jag levde med mitt ex var det lite annorlunda. han hade två katter när vi träffades som var några år gamla... jag blev gravid ganska tidigt i vårt förhållande och vi flyttade ihop och fick tvillingar... Dessa två katter börja nästan direkt pissa inne... på ALLT. Det var riktigt jobbigt. Dom gick upp i sängar, barnvagn, bilstolarna, soffor, tvättkorgar o väskor.... jag precis allt och pissade ner. Vårt hem luktade som en stinkande kattlåda och man fick gå runt o skura/tvätta/sanera varje dag... dom var innekatter och vi släppte ut dom i hopp om att det skulle bli bättre med det blev det inte... dom fortsatt pissa inne ändå. Exet och jag separerade när barnen var 2 år, han hade kvar sina katter ända tills dom dog av ålder/sjukdom och dom slutade aldrig kissa inne.