Jag skäms för min son

Hej!

För att berätta lite om mig själv så är jag en kille i 25-30 års åldern som redan är tvåbarns-pappa. När alla mina vänner fortsatte leva livet när vi var unga så hittade jag min kärlek och jag blev far när jag var väldigt ung.

Idag har jag en son som är 7 år och en dotter som är 4 år. Jag oroar mig mycket för min son som inte riktigt är som alla andra barn om man ska skriva så. Alla hans klasskamrater har väldigt normala intressenen, de gillar fotboll, innebandy och annat som barn gillar i den åldern. Detsamma gäller mina jobbarkompisar som har en barn i den åldern.

När det gäller min son är han intresserad av kyrkor. Jag är själv väldigt sekulär, men tror inte han är religiös, det är nog snarare byggnaden som fascinerar honom. Han älskar att studera dem och läsa om deras historia. Han kan namnet på ett flertal både i vår kommun, och utanför. Jag frågar till vilken nytta, men han säger bara att han tycker att det är kul.

Han har även andra intressen som är väldigt avvikande. Han tycker det är jätteroligt att läsa om blommor och kan därför sitta timmar och plocka i vår trädgård. Min svärfar gillar hon jättemycket eftersom han släktforskar vilket min son intresserar sig för mycket.

Finns även en del annat, men det jag tagit upp här är väl det som utmärker honom mest. Jag är lite orolig, han är inte som alla andra barn och jag kan skämmas för honom. Det tar emot när jag måste erkänna att han är min son och jag har ingen aning om vad mina kompisar tycker och tänker om de undrar vad som gått fel. Han har nästan inga vänner heller, eftersom han inte intresserar sig något för fotboll och liknande. Så han är inte med i någon sportöfreing eller liknande och på rasterna i skolan leker han aldrig med de andra.

Min fru tycker vi ska kolla om han har aspergers syndrom, men jag vägrar just nu. Jag önskar bara att han var normal och som alla andra. Jag hoppas att han får lite andra intressen med åldern, men jag är ytterst tveksam.

Tacksam för svar. Vad ska jag göra? Vad är fel på honom?

akiire

Äldre 27 May 22:08

#131

Det här va nog den underligaste tråden på länge. Bara för att han inte är som "andra barn" så måste det va ngt fel på honom? lr?
Även om han skulle hatex aspergers så förstår jag itne vad det finns att skämmas för. Han är ju otrolig som intresserar sig för sådana saker som inte är tv-pelar och dylikt!
Låt pojken få göra det han tycker är roligt, han är sin egen person.
Va stolt över honom!!

napoleonissa

Äldre 11 Jan 10:12

#132

Min lillesyster hade sedan hon va 2 år till 12 år ett ända intresse... Det va att samla sten. Vanliga gråa trista stenar. Hon hade så sjukt mycket sten i sitt rum så det va galet!
Men det va HENNES intresse och det fick hon hålla på med.

Idag är hon en underbar mamma till en liten tjej, Jobbar som dagisfröken och lever ett fullt normalt "svennson" liv med sin sambo. och har inga diagnoser!

Så låt grabben ha sina intressen. Vi alla är ju unika på vårt eget sätt

Grazzy

Äldre 11 Jan 10:47

#133

Var glad åt sin son att han valt en egen väg i livet redan!
Vad är "vara som alla andra" då för dig om man får fråga?
Just DITT barn är unikt!

Pleco

Äldre 11 Jan 10:54

#134

Åh, vad jag önskar att min son blev som din, med intressen som är vettiga och utvecklande, istället för strunt som sport och sånt. Jag hoppas att du inte låter din son märka av din skam och att du kommer över det och ser din son för den han är, inte för den du vill att han ska vara.

Sizin

Äldre 14 Jan 10:16

#135

Han gillar att läsa, studera och ta in kunskap?! vad är fel med det? Min son får verkligen ha det intresset när han blir äldre. Det ska uppmuntras inte ses som någon negativt? Vad är det som ingenting oroar dig? Att han inte har några vänner? Då är det väldigt viktigt för honom att du finns där och ger honom stöttning och de han behöver för att inte känna sig annorlunda eller att det är något fel på honom!

Sensitive

Äldre 14 Jan 10:21

#136

MammatillAlva skrev 2011-05-07 01:47:13 följande:

Har läst hela tråden nu och de är läskigt att läsa de du skriver TS, förstår inte alls hur du tänker och hur du kan missa hur fantastisk din son måste vara. Tänk vad begåvad han måste vara redan nu och du som bara tjatar om att han ska vara "som alla andra".

Varför är det så viktigt att han är som "alla andra"? Vem är det egentligen som avgör hur man är "när man är som alla andra"? Varför låter du inte honom utvecklas och växa som den fantastiska lilla människa han redan är? Acceptera hans intressen och försök vara delaktig i dom. Köp hem böcker och filmer och kika tillsammans, besök platser och diskutera med varandra.

Tänk över vilka alternativ de finns att träffa barn som har samma intressen som han har. De finns allt ifrån orientering, schack, scouterna osv. till aktiviteter de har i kyrkan där han får möjlighet att träffa andra barn. Du kan säkert höra med komunen om fler aktiviteter som rör hans intressen.

Sen bör du fundera på hur du ställer dig till frågorna om han nu skulle ha AS? Varför vill du då inte hjälpa honom och ta tester för hans eget bästa, om du ändå är orolig? Bör poängtera att det inte är något fel att ha AS och att människor med AS oftast är helt fantastiska personer.

Min bästa vän sedan 12 år tillbaka har AS och hon har lärt mig otroligt mycket. Hon har haft sina egna små intressen, haft svårt att knyta kontakter och vara social etc. men vänskapen i mellan oss har alltid funnits där och de kommer den nog alltid göra. Hon är en del utav mig och en del utav att jag är den starka, trygga och självständiga människa jag är i dag. Så mitt råd till dig är att vara stolt över din son, oavsett om han har AS eller inte och uppmuntra hans intressen och försök vara delaktig. Har du oro inom dig så be om att få göra tester för att se om han har någon diagnos, så att ni efteråt kan gå vidare åt de håll som krävs.

Men glöm aldrig bort att oavsett om din son har AS eller inte, så ska du som förälder vara stolt över honom. Du ska uppmuntra hans intressen, stärka hans självkänsla och hjälpa honom framåt i livet så han utvecklas till en stark, trygg och självständig individ.

Bedhead

Äldre 14 Jan 10:23

#137

Jag tror han är bög.

It´s better to have loved and lost than never to have seen Lost in Space/Kelly Bundy

Jennilie

Äldre 14 Jan 10:26

#138

Alla barn är olika, han har ett helt annat intresse men vad gör det?
Tänk vad allmänbildning han måste vara redan nu, undrar jag vad det kommer att bli utav denna pojken..
Tror ial att han kommer att gå långt i livet..
Och han behöver ditt stöd oavsett vad!

Ventress

Äldre 14 Jan 10:30

#139

Akinator skrev 2011-05-04 21:56:36 följande:

Hej!

För att berätta lite om mig själv så är jag en kille i 25-30 års åldern som redan är tvåbarns-pappa. När alla mina vänner fortsatte leva livet när vi var unga så hittade jag min kärlek och jag blev far när jag var väldigt ung.

Idag har jag en son som är 7 år och en dotter som är 4 år. Jag oroar mig mycket för min son som inte riktigt är som alla andra barn om man ska skriva så. Alla hans klasskamrater har väldigt normala intressenen, de gillar fotboll, innebandy och annat som barn gillar i den åldern. Detsamma gäller mina jobbarkompisar som har en barn i den åldern.

När det gäller min son är han intresserad av kyrkor. Jag är själv väldigt sekulär, men tror inte han är religiös, det är nog snarare byggnaden som fascinerar honom. Han älskar att studera dem och läsa om deras historia. Han kan namnet på ett flertal både i vår kommun, och utanför. Jag frågar till vilken nytta, men han säger bara att han tycker att det är kul.

Han har även andra intressen som är väldigt avvikande. Han tycker det är jätteroligt att läsa om blommor och kan därför sitta timmar och plocka i vår trädgård. Min svärfar gillar hon jättemycket eftersom han släktforskar vilket min son intresserar sig för mycket.

Finns även en del annat, men det jag tagit upp här är väl det som utmärker honom mest. Jag är lite orolig, han är inte som alla andra barn och jag kan skämmas för honom. Det tar emot när jag måste erkänna att han är min son och jag har ingen aning om vad mina kompisar tycker och tänker om de undrar vad som gått fel. Han har nästan inga vänner heller, eftersom han inte intresserar sig något för fotboll och liknande. Så han är inte med i någon sportöfreing eller liknande och på rasterna i skolan leker han aldrig med de andra.

Min fru tycker vi ska kolla om han har aspergers syndrom, men jag vägrar just nu. Jag önskar bara att han var normal och som alla andra. Jag hoppas att han får lite andra intressen med åldern, men jag är ytterst tveksam.

Tacksam för svar. Vad ska jag göra? Vad är fel på honom?

Aspergers?! Kom igen, nu, bara för att han inte "passar in i mallen" för medelmåttan, så måste han ha en diagnos. Väx upp och lär känna din son i stället. Vadå, "avvikande intresen"? Blommor och kyrkor? När jag var 4-5 släpade jag mamma till kyrkan flera gånger i veckan för att titta på tavlorna där inne, jag samlade på kulspetspennor (av alla saker) och ritade hela dagarna. Jag hade väldigt lätt för mig i skolan, lärde mig läsa mycket tidigt osv., men det var bara positivt i min mammas ögon. Inte fan letade hon diagnos på mig! Tycker att din son verkar fullt normal, mer intelligent än alla fotbollskillar tillsammans. Ta honom som han är och SLUTA SKÄMMAS för honom. Du tror att han inte märker någonting, men det gör han säkert redan nu.

Linda01

Äldre 5 Mar 15:27

#140

Jag kan inte svara på vad det kan bero på.. och tycker inte du ska skämmas ett dugg för din son, jag tycker du ska vara stolt över honom och vara glad att du har honom, skit i vad alla andra säger tycker tänker eller hur deras barn tänker och gör. Var stolt över din son för att han kommer se upp till sin pappa enormt mycket, du ska vara hans förebild. Vet inte vad du fått uttrycket ( som alla andra barn ) ingen är likadana. Alla killar gillar inte fotboll och bråka och spela tuffa, vissa tjejer gillar att spela fotboll och spela tuffa det är inget större fel på dem de har bara ett annat intresse. Hur skulle världen bli om alla hade samma intressen? Varför finns det olika intressen om alla andra människor har samma intressen? Prata med din son och visa intresse för det som han brinner för, annars kommer han nog känna sig väldigt osäker eftersom att du ( skäms över honom). Jag hade inte heller så många vänner som liten det var inget fel på mig det var fel på de människorna som jag umgicks med. De flesta var elaka för att jag var lite blyg som liten, men de bråkade me varandra nästan varje dag och va otrevliga. När jag inte var me de människor som tryckte ner mig pratade jag och var inte ett dugg blyg för att de fick mig känna mig osäker och otrygg. Så att jag inte hade så många vänner berodde inte på mig, de blev bara irriterade för att jag inte bråkade och slogs och var kaxig. Tänker att det kan vara samma för din son, att han har annorlunda intressen och det kanske andra 7 åringar irriterar sig på, och din son känner på sig det och undviker att konfrontera sitoationen med att skaffa vänner. Hoppas att jag var till hjälp. Skäms inte över din son, han kommer märka det och bli sårad..Han är ditt kött och blod..var stolt över honom.

Jag skäms för min son

INNEHÅLL