Min pojkvän/sambo sitter anhållen och kommer bli häktad och få fängelse. Jag undrar om någon sitter i samma sits som jag gör nu. Om det finns någon tjej där ute som just nu sitter ensam med sina egna frustrerande tankar och inte vet vad hon ska ta sig till? Saknade börjar bli jobbig, och framtiden ser inte ljus ut. Finns här någon som jag kan bolla mina tankar med? Hade kännts bra att få prata med någon.. Känner mig helt ensam i detta. 
Hej hej...
ja han kommer sitta 2/3 av straffet men tyvärr är inte chansen lika stor att han kan få boja.
Hade han fått ett straff på 3 år el mer så hade det vart lättare konstigt nog :S
Lycka till med allt...vet att de kommer bli en jobbig resa, men allt går bara man vill :)
Kram
Min man sitter också inne. mår skit dåligt. sitter i häktet nu. väntar rättegång om ca 2 månader. orkar inte med livet utan honom mer.
Hej, kommer kanske in här lite senare än alla andra.
Måste börja med att säga att de är väldigt "skönt" att se andra som är i samma situation.
Igår körde jag min pojkvän till en anstalt där han ska sitta i 6 mån (Kort tid om man jämnför med vissa av er).
Vi alla verkar ha samma känsla om hur det är här hemma... FRUKTANSVÄRT!!!
Den här ångesten man har över att sova själv, va hemma på kvällarna själv och inte kunna prata när man vill, när kommer den släppa lite?!?! (Den kommer ju vara där hela tiden, men lindras den nått?)
Uppskattar gärna lite respons, första gången jag har en kille som sitter inne. Tack!
jag skulle vilja sitta i fängelse det är ju fan coolt
Jag struntar i om det var längesedan tråden var igång.. Och struntar fullständigt i ifall någon som känner mig kommer läsa detta också, för jag är rätt igenkännbar om man säger så.. Räkna med att detta kommer bli långt, men struntsamma, kan vara skönt och höra på skräckhistorier typ - som sedan blev lycklig, som igen blev hemsk.
Jag & min pojkvän träffades när jag bara var 14 år gammal, han var då 21, hade precis fyllt dagen innan och jag skulle fylla femton om en månad. Vi blev tillsammans rätt fort och till och med flyttade ihop, tänk er, 15 år och flytta hemifrån det var rätt tufft men väldigt underbart i så tidig ålder. Vi hade då vart tillsammans i 4 månader och bott tillsammans i 2 månader, skaffade hund, dagen efter var polisen här efter vi hade skaffat vårat lilla hjärta, husrannsakan. Bara vår valp på precis 8 veckor var hemma. Vi var efterlysta i 3 dagar, sedan överlämnade han själv till polisen. Förhör med mig, min mamma och 3 äckliga poliser från spaningsavdelningen. Var så arg, förtvivlad, ledsen, visste ingenting på ett ungefär. 15 år gammal på ett förhör med 4 åtalspunkter som JAG skulle svara på. När han lämnade över sig själv så blev han anhållen, sedan häktad, rättegång, ett straff på 6 månader. Där stod lilla jag med en egen lägenhet, ingen inkomst, en valp och som tur var en väldig massa stöttning från ALLA. Till och med min mamma. Socialen betalade lägenheten, jag bodde kvar. Fick ta ansvar. Gav mig fan på, att jag trots detta som hade hänt, hade jag träffat mitt livskärlek. Besök på fängelset var höjdpunkten, han satt 9 mil bort. Mamma fick följa med på varenda besök, men hon satt mest inne på toaletten under 1 timme - för att vi bad henne. Han kom ut, livet var underbart, jag levde med den jag älskade i 2 år och 4 dagar till från - den gång sist han blev dömd, hunnit med massor tillsammans. För en vecka sedan exakt idag, tog dom honom från mig igen. Jag blev inblandad, blev gripen, satt anhållen, gick igenom förhör efter förhör både med och utan advokat. Jag är 17 år nu. Mamma blev indragen. Ni skulle bara veta vilket rent jävla helvete jag hade det där inne. Kränkning efter kränkning. Möglig macka. Ingen mat förutom det. Dom ville straffa för att dom vet att jag är oskyldig. Misstankarna kvarstår på mig, men jag skiter ärligt talat i vilket, jag kommer inte bli dömd. Nu är han häktad igen. Denna gången blir det inget lindrigt straff på 6 månader, denna gången blir det troligtvis kanske över 2-3 år. Men jag kommer att stanna, det har jag ännu en gång gett mig fan på. Det är totalt jävla skitjobbigt rent ut sagt. Det är min värsta mardröm jag går igenom - precis som ni. Nu står jag här igen, egen lägenhet, med min hund som är 2 år och några månader, utan inkomst. Men jag tror att allting löser sig, eller ja, jag hoppas snarare. Och hoppet är det sista som lämnar människan, det har jag fått bevisat för mig flera gånger om. Men jag kan lova er, det är värt och vänta på den man älskar oavsett hur länge det än blir. Speciellt för er som faktiskt är vuxna, och kanske har barn tillsammans med mannen. DET kommer ni inte ångra. För det är kärlek. Jag har vart tillsammans med honom i snart 2 och ett halvt år, gått igenom mycket. Men jag är säker på vad jag vill och det är att stanna och kriga.
Tack för mig.
... har massa mer jag kan skriva, så fråga gärna om det skulle vara så.
Hello..
gammal tråd men här e jag, min man fick livstid vilket blir ca 16 år. Vi har barn ihop men jag låter dagarna komma och se vart vi hamnar. .
kan inte lova att jag orkar vänta 16 år men jag ska försöka.
Jag struntar i om det var längesedan tråden var igång.. Och struntar fullständigt i ifall någon som känner mig kommer läsa detta också, för jag är rätt igenkännbar om man säger så.. Räkna med att detta kommer bli långt, men struntsamma, kan vara skönt och höra på skräckhistorier typ - som sedan blev lycklig, som igen blev hemsk.
Jag & min pojkvän träffades när jag bara var 14 år gammal, han var då 21, hade precis fyllt dagen innan och jag skulle fylla femton om en månad. Vi blev tillsammans rätt fort och till och med flyttade ihop, tänk er, 15 år och flytta hemifrån det var rätt tufft men väldigt underbart i så tidig ålder. Vi hade då vart tillsammans i 4 månader och bott tillsammans i 2 månader, skaffade hund, dagen efter var polisen här efter vi hade skaffat vårat lilla hjärta, husrannsakan. Bara vår valp på precis 8 veckor var hemma. Vi var efterlysta i 3 dagar, sedan överlämnade han själv till polisen. Förhör med mig, min mamma och 3 äckliga poliser från spaningsavdelningen. Var så arg, förtvivlad, ledsen, visste ingenting på ett ungefär. 15 år gammal på ett förhör med 4 åtalspunkter som JAG skulle svara på. När han lämnade över sig själv så blev han anhållen, sedan häktad, rättegång, ett straff på 6 månader. Där stod lilla jag med en egen lägenhet, ingen inkomst, en valp och som tur var en väldig massa stöttning från ALLA. Till och med min mamma. Socialen betalade lägenheten, jag bodde kvar. Fick ta ansvar. Gav mig fan på, att jag trots detta som hade hänt, hade jag träffat mitt livskärlek. Besök på fängelset var höjdpunkten, han satt 9 mil bort. Mamma fick följa med på varenda besök, men hon satt mest inne på toaletten under 1 timme - för att vi bad henne. Han kom ut, livet var underbart, jag levde med den jag älskade i 2 år och 4 dagar till från - den gång sist han blev dömd, hunnit med massor tillsammans. För en vecka sedan exakt idag, tog dom honom från mig igen. Jag blev inblandad, blev gripen, satt anhållen, gick igenom förhör efter förhör både med och utan advokat. Jag är 17 år nu. Mamma blev indragen. Ni skulle bara veta vilket rent jävla helvete jag hade det där inne. Kränkning efter kränkning. Möglig macka. Ingen mat förutom det. Dom ville straffa för att dom vet att jag är oskyldig. Misstankarna kvarstår på mig, men jag skiter ärligt talat i vilket, jag kommer inte bli dömd. Nu är han häktad igen. Denna gången blir det inget lindrigt straff på 6 månader, denna gången blir det troligtvis kanske över 2-3 år. Men jag kommer att stanna, det har jag ännu en gång gett mig fan på. Det är totalt jävla skitjobbigt rent ut sagt. Det är min värsta mardröm jag går igenom - precis som ni. Nu står jag här igen, egen lägenhet, med min hund som är 2 år och några månader, utan inkomst. Men jag tror att allting löser sig, eller ja, jag hoppas snarare. Och hoppet är det sista som lämnar människan, det har jag fått bevisat för mig flera gånger om. Men jag kan lova er, det är värt och vänta på den man älskar oavsett hur länge det än blir. Speciellt för er som faktiskt är vuxna, och kanske har barn tillsammans med mannen. DET kommer ni inte ångra. För det är kärlek. Jag har vart tillsammans med honom i snart 2 och ett halvt år, gått igenom mycket. Men jag är säker på vad jag vill och det är att stanna och kriga.
Tack för mig.
... har massa mer jag kan skriva, så fråga gärna om det skulle vara så.
Hej min pojkvän blev häktad igen för andra gången sen vi blev tillsammans för lite mer än ett år sen. Jag blir galen utan honom och jag hatar mest av allt att vara ensam. Tänker på honom hela tiden kan knappt äta eller sova. Han har redan fått 2år och väntar på att åka på en anstalt. Han kommer sitta 1 år och 2 månader det kommer blir så jääävla jobbigt. jag har hängt upp hela mitt liv på den killen vad ska jag göra nu? Väntan gör mig galen bryter ihop hela tiden. Jag älskar han så mycket det finns inte en sekund jag tänker att jag inte skulle vänta på han. Han är mitt allt. Jag är 18 och han ska fylla 22. Jag vet att han är min livskärlek och han är den rätta. Hoppas det löser sig för er alla kram
Hej min pojkvän blev häktad igen för andra gången sen vi blev tillsammans för lite mer än ett år sen. Jag blir galen utan honom och jag hatar mest av allt att vara ensam. Tänker på honom hela tiden kan knappt äta eller sova. Han har redan fått 2år och väntar på att åka på en anstalt. Han kommer sitta 1 år och 2 månader det kommer blir så jääävla jobbigt. jag har hängt upp hela mitt liv på den killen vad ska jag göra nu? Väntan gör mig galen bryter ihop hela tiden. Jag älskar han så mycket det finns inte en sekund jag tänker att jag inte skulle vänta på han. Han är mitt allt. Jag är 18 och han ska fylla 22. Jag vet att han är min livskärlek och han är den rätta. Hoppas det löser sig för er alla kram