Ska Sverige ha en militär försvarsmakt?

Någon form av militär närvaro lär vi alltid ha. Frågan är vems, vår egen eller någon annans.

1990 var försvarsbudgeten  ca 35 miljarder, 2010 ca 44 miljarder. Dvs 19 miljarder mer de senaste 20 åren. Så även om man räknar med viss inflation så har inte mängden pengar krymt avsevärt.

Samtidigt har Sovjet/Ryssland förlorat sina basområden och hamnar närmast Sverige (Baltikum+Polen) och fått sina egna styrkor drastiskt reducerade.

En mer relevant fråga är vad vi gör med alla pengar? Det som 1990 räckte till ca 16 brigader, 12 flygdivisioner och ett antat marina förband, 1000 man i utlandstjänst, utbilda 35 000 värnpliktiga per år räcler idag till några bataljoner, fyra JAS-divisioner och några få fartyg.

Hur många officerar i aktiv tjänst har vi idag jämfört med för 20 år sedan? Hur många finns på all stödmyndighetr som FMV, FortF, FOI?

Är det kanske så att försvarsmakten har valt att behålla hövdingarna och gjort sig av med indianerna?

Viss - men då man ville ha de nya prylarna måste de på något sätt ansett vara kostnadseffektiva. Dvs bättre en JAS för 1 miljard än fyra JA37. Alltså trots krymt numerär bättre effekt.

Om man tittar på hotbilden och tar t ex Baltiska Flottan så har den idag (2008),  3 ubåtar, 4 jagarar och 4 lite större landstigningsfartyg samt mindre fartyg.

Om vi jämför det med den hotbild som fanns i östersjön på 80- och början av 90-talet så är det en loppspott i Mississippi. Kom inte ihåg direkt men när vi räknade på flotthotet rörde det sig om 20-tal ubåtar, kryssare, flertal jagar och massor med landstigningtonnage.

Vidare, på den gamla goda tiden, hade fienden sju luftlandsättningsdivisioner. idag reducerat till tre brigader.

Flyget kom jag inte ihåg och det var rätt stökigt i alla fall.

Fel forum. Testa flashback, skalman, soldf eller några av de politiska.

Du lär få lika stor respons i Skalman om amning/icka amning som du får om försvarsfrågor här.

.

Det är mer smällar nu i försvaret än det var under hela min aktiva tid. För första gången på länge får vi tillbaka soldater i kistor, stupade i strid.

Det gamla inavsionsförsvaret hade drivit oss i konkurs om vi fortsatt.

Vi skulle då utbilda och krigsplacera ca 45 000 vpl/år
Ha en krigsorg på +500 000 man
Se till att vi har modern och bra utrustning för huvudelen av våra förband, 16 brigader, 12 divisioner, flotiljer mm
Lokalförsvar, befästningar, baser och föråd som skulle underhållas.
Repövningar för att bibehålla förmågor
Ha en egen försvarsindustri
Ett regement per län

Tyvär försökte vi hålla uppe detta för länge, och blundade kollektivt för allt fusk,  med onödiga kostnader som vi nu får betala.

Det skiljer sig i huvudsak marginelt på hur det var på 80-talet. De flesta övade i närheten av hemmaregementer men hade fösta och andrahandsuppgifter långt bort. Falubrigaden skulle till Arlanda respektive Kalixlinjen, Skövdebrigaden till Stockholm eller Skåne osv. Några repövningar gjordes inte så ingen mer övning efter muck.

Beredskapen pendlade väldigt beroende på utbildningcykeln. Fanns knappt några vettiga armeförband i ÖN från april till oktober. Motsvarande gälde Skåne från juni till december.

Man ska vara väldigt försikt att skönamåla hur det var för 20-30 år sedan. Kravet på allmän värnplikt, många förband och egen försvarsindustri urholkade förmågan och gjorde att vi utrusningsmässigt var halvrustade med stora brister.

Det skede en viss överlappning av utbildningcykeln så viss beredskap fanns, detta kombinerat sen med beredskapkompanier och riksbataljonen gjorde att beredskapen var bättre. men det direkta hotet var också oändlingt mycket större. Då fanns det marininfanteri, luftlandsättningsförband och attackflyg i Baltikum. I dag är Batikum med i NATO.

Visst placerdes man där man gjorde GU men förbanden hade ofta uppgifter i andra ändar av Sverige. Gotland var ett undantag. Ta t ex ÖN. En brigad utbildades i närområdet, resten 4 till 9,  beroende på krigsfall, skulle tilltransporteras. Förband som i stort sätt aldrig övat i gränszonen. Eller ta de artilleribataljonerna som utbildades på A9. De övade i huvudsak i Älvdalen och norr om Karlskoga men hade krigsupgifter på helt andra ställen.

Den egna krigsindustrin skapade obalans i matrialförsörjningen. Det var lättare att få nya flygplan, eldrörsartilleri  och ubåtar än stridsvagnar, raketartilleri och helikoptrar då vi tillverkade de förstnämnda själv. Flygvapnet hade vidare sjukt mycket sjömålsrobot men det var sämre med jaktrobotar av samma anledning.

Det var aldrig problem att köpa bra saker från USA för oss. Bara att hosta upp stålar. Inga överpriser heller.

Problemet satt på hemmaplan. Bättre att pumpa in pengar i SAAB, Bofors, Övik, Kockums mm för bra prylar men väldigt dyra. Då sakerna oftast var speciallanpassade för oss passade de inte lika bra på andra ställen. Alltså svårsålda och vi fick ta hela utvecklingskostnaden för en jämförelsevis kort serie själva.

Resulatat blev felbeväpnat flygvapen, infanteri utan splitterskydd, draget artilleri, begränsat luftvärn. marin utan ubåtsjaktförmåga. Pengarna räckte inte.

Lätt att skylla på politkerna om detta men det uniformerade gänget var lika skyldiga. Samma gubbar roterade runt på FMV, HKV och industrin och gillade varandra.

Säkert var det problem ibland men hela vår STRIL-kjedja var utrustad med amerikasnskt material, vårt jaktflyg har i huvudsak amerikansk beväpning och motorer, en stor del av de  svarta lådorna i JAS kommer från USA,  armen har TOW och HAWK, KA Hellfire. Amerikanarna stod i kö för att sälja Stridsvagn M1 och F18. Vi var bland de första som fick köpa AMRAAM och nya Sidewinder. Allt detta riktigt kvalificerad och topmoderna utrustning när det begav sig.

Inget fel på våra svenska grejer men de var ofta rätt dyra samt tittade man under skalet, fullproppat med utländska komponenter, allt från motorer, elektronik, växellådor till katapultstolar. Utan import, inga prylar.

Problemet var inte att vi fick dåliga grejer, problemet var att vi fick för mycket av vissa, egenmonterade,  och för lite av annat, importerat.