Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Vad är det för del av din personlighet som du lämnar hemma? Kan du aldrig tänka "Fan vad het han/hon är och fan att vi inte träffades i ett annat sammanhang."?

Jag håller som sagt med om att det är högst oetiskt att inleda ett förhållande och att man bör behärska sig och inte ens flirta men just flirta kan man ju råka göra omedvetet, hur man ler, rör sig, en blick... 

Ja, jag håller med. Jag tycker kanske inte det största problemet är hur andra skulle se på det utan hur det skulle upplevas av patienten/klienten/eleven och att det skulle kännas lite sjukt, helt enkelt.

Är socionom med 10 år inom socialtjänsten i olika grupper (är nu på Försäkringskassan).

Jag har haft "klienter" som jag har tyckt varit otroligt snygga, speciellt när jag var runt 30 år och jobbade med unga missbrukare (de var mellan 20 - 30 år). Jag har aldrig agerat på känslorna och jag har aldrig behanlat personen på något annat sätt än andra "klienter". 

Det är ju inte bara de man ev, blir kär i som kan ställa till det. Det finns ju även tillfällen när personkemin stämmer, precis som om man hade kunnat bli vänner om man träffats vid ett annat tillfälle. Jag har haft "tur" så till vida att de personer jag fått en mycket bra relation till på grund av personkemin har varit personer jag behövt haft en bra relation till. T ex föräldrar till familjehemsplacerade barn eller familjehemsföräldrar. Där behöver man ha en relation för att kunna samarbeta. Men det är svårt ibland att se bort från faktumet att man "gillar personen" och se vad som behövs göras.

Den sak jag faktiskt haft mest problem med är de tillfällen (några få) när jag ogillat personen i fråga. T ex när den påmint mig om personer i mitt privatliv som sårat mig eller när jag fått veta saker som "klienten" som gjort att jag "äcklats" av den. Då har det varit svårt att stå mot känslorna och bedöma objektivt.

Jag tror att det viktigaste är att man är medveten om att känslor kan uppstå, oavsett vad det är för känslor och att man måste beakta vad det gör mig och med relationen mellan mig och "klienten". Man bör också säga ifrån sig den klienten om man känner "fel saker" för den.

Jag är läkare och instämmer här! Jag har aldrig känt mig sexuellt attraherad av en patient! Oavsett deras utseende. Jag tror det har med min utbildning att göra i och med att man tränas i att bryta så många tabun. Medan den processen pågår så lär man sig själv ett förhållningssätt där man inte tittar på patienten med normala ögon utan med yrkesögon hela tiden. Jag är fokuserad på jobbet och min uppgift, inte på att sitta och ha privata tankar om privatpersonen framför mig. Jag har min yrkesroll. Patienten tilldelas sin patientroll. 

Det där förstår jag. Jag tror att det kan vara annolunda för de som jobbar som kuratorer/psykologer så till vida att där är det "privata saker" som diskuteras. Oftast tror jag att även socionomer/psykologer, dvs se som "vårdar själar" har spärrar och vet vad som är ok och inte. Men det är klart att det förekommer övertramp, bland alla yrkesgrupper.

Jag vet t ex en rekryterare som förförde en person som rekryteraren intervjuade för ett jobb åt en uppdragsgivare. Det här hände när personen hade blivit sparkat från en högre cheftjänst och kände sig ganska låg. Rekryteraren bjöd på middag när de skulle träffas för att prata jobb, det dracks och bjöds på mängder av alkohol och rekryteraren följde med personen in på hotellrummet och "förförde" denna.

Jag tror inte att det är förbjudet, men om det är etiskt det vet jag inte. Personen var i beroendeställning till rekryteraren som kunde säga ja eller nej till ett jobb.

Jag tror också det är skillnad för kuratorer/psykologer och delvis även socialsekreterare och behandlingsassistenter. Anledningen är att relationen är en så viktig del av arbetet. Man har en relation och förmedlar empati och värme och patienten/klienten öppnar sig och pratar om väldigt privata saker som han/hon kanske inte pratar om med någon annan. Man lär känna varandra ganska väl även om man i sin yrlesroll inte lämnar ut så mycket privata fakta så kan det uppstå en intensiv och förtrolig relation. Lämnar verkligen dessa yrkeskategorier en del av sin personlighet hemma (som någon var inne på)?

Om man behärskar sig  - är det ändå fel att jobba med personen då?

Fler tankar kring detta?

Jag vet en överläkare som raggar på sina patienter om han anser att dem är snygga. Det känns lite fel, han är över 45 och han gillar yngre tjejer runt 20. Han frågade b.la att eftersom inte jag var intresserad av han(jag är ung), om jag inte hade några vänner som var intresserade av att dejta en överläkare.. 

Är också läkare. Jag går defitivt in i en yrkesroll, och visst bygger läkar-patientrelationen på ett förtroende där man förmedlar empati. Jag är personlig men inte privat och jag fokuserar på personen jag möter som en patient. Visar den inte mindre respekt för det, men har svårt att se att jag någonsin kommer att känna en sexuell attraktion till en av mina patienter.